bdd?

[tristan]

Hej, jag är ny här..

Men jag vet inte riktigt om jag har BDD, eller om det bara är osäkerhet. För jag kan faktiskt ha bra dagar, när mitt utseende inte spelar så jättestor roll. Det ligger där och gnager i bakhuvudet ("Du borde inte göra det här, ser du hur alla tittar på dig, gå hem nu, gå hem") men jag tar mig ändå igenom dagen utan någon riktig ångest. Även om jag känner mig glad så ligger det där.

Men så finns det de dåliga dagarna, veckorna. Dagarna jag egentligen vill träffa mina vänner men fastnar i spegeln i hallen och måste komma på någon ursäkt för att inte träffa dem, eftersom att ta sig ut genom ytterdörren bara är ett helt oöverstigligt hinder för mig. Och så låser jag in mig i mitt rum och försöker glömma bort att jag existerar, istället för att vara ute och bete mig som en tonåring.

De här dåliga dagarna börjar bli fler och fler... jag har hoppat av skolan, för jag klarar inte av att komma iväg dit på morgonen. Mina föräldrar tror att det var pga skolan, men det var pga mig. Och det känns som att jag bara ljuger för mina vänner hela tiden, och de bryr sig inte om att ringa längre... jag förstår dem ju. Men de få gånger jag klarat av att säga sanningen blir man skrattad åt, förlöjligad. "Men vad jobbig du är, varför vill du inte vara med på kort? Men kom igen, jag vill ju gå på den här konserten, kom nu". Det känns som att jag bara är ivägen för allt och alla, och jag vill inte vara det längre. Då kommer jag förlora dem. Och jag är så himla rädd för att göra det och sluta upp ensam. Men samtidigt som jag vet hur löjlig den här rädslan är (jag menar, jag bryr mig ju inte om hur andra ser ut, varför skulle andra bry sig om mig?), så kan jag inte ignorera den. Det är så jobbigt. Allas ögon är som speglar där jag måste se mig själv, och jag vill verkligen inte se mig själv. Jag önskar att jag kunde leva livet utan att själv finnas till. Det skulle jag klara av.

Det här är mitt första steg till att försöka göra något åt det här... för även om det inte är BDD, så är det ju ett problem. Och jag tror att jag borde söka hjälp innan de bra dagarna försvinner helt..

[Fridas mamma]

Hej Tristan !

Jag tycker att mycket av det du upplever tyder på BDD , Du fastnar framför spegeln, du vill inte vrara med på kort, du får avstå från saker p.g,a, din utseendefixering m.m., men jag är ingen expert , bara en anhörig som har levt nära sjukdomen i många år. Jag tycker att det är bra att du nu vågar konfrontera dig själv , att du förstår att det kommer bli värre om du inte söker hjälp. För jag tycker absolut att du ska söka hjälp,medicin och kognitiv beteendeterapi kan hjälpa , men man måste först få en diagnos.
Jag vet inte hur gammal du är men om du är under 18 är det BUP du ska vända dig till och om du är över 18 så är det en psykiatrisk öppenvårdsmottagning.
Lycka till och sök hjälp !
Fridas mamma