Det går framåt!!

[Vulgarbrigaden]

Hej, nu var det ett sjujävla tag sen jag skrev något här..

Det beror först och främst på att jag har tagit en paus från BDDandet och försökt på egen hand tackla mina problem. Jag hade stora svårigheter ibland när jag satt och läste här (för jag läste mest det negativa) och kände igen mig i allt ni skrev, mest för att jag upplevde allt gång på gång.

Hursomhelst så har jag gjort STORA framsteg och känner att jag nästan skulle kunna kalla mig frisk. Ett tag hade jag till och med blivit av med min kamera skräck men den har kommit tillbaka lite efter en tripp till Barcelona med klassen då alla fotograferade hela tiden, och det var inte direkt smickrande poser de var ute efter. Hursomhelst bestämde jag mig för att inte bry mig för mycket utan lät folk ta lite bilder och så såg jag bara till att inte se dom.

Nu kan jag utan problem göra vad jag vill och går ganska ofta ut utan att fixa håret eller se till så man ser fräsch ut. För min del så har det som varit mig mest till nytta varit att attackera mina symptom och som på en bläckfisk hugga av armarna. Jag hade väldigt svårt att greppa tag i BDDn eftersom det kändes som ett så pass stort och oöverkommligt hinder.

Nu såhär i efterhand är det som att titta ut över ett slagfält när röken skingras. Jag ser hur fel jag haft i vissa saker, vilka otroligt dumma saker jag har gjort mot mig själv för att må bättre. Det är som att ha skadat någon man älskar utan att veta om det. Sen när man får reda på det så ångrar man sig och förbannar sig själv eftersom det inte finns något att göra åt saken.

För min del är allt grönt gräs och mjuka ängar! Man skulle kunna säga att det går framåt!

En annan kille det går framåt för är Jimmy. Han och jag "träffades" genom sidan här och vi började lira lite poker som gemensamt intresse. Sen jag först fick kontakt med honom har han också gjort enorma framsteg. Han har berättat för sin mamma om BDDn och gått från att ha problem med att gå ut till att nu vara med i tidningen!! Han berättade det för mig nyligen och jag letade reda på artikeln. När jag frågade sa han att det var helt ok för mig att lägga ut en länk här som ni andra kan se på. Den är:

http://www.dalademokraten.com/ArticlePages/200605/ 02/20060502143340_DD002/20060502143340_DD002.dbp.a sp

Ofta när jag läser här är det folk som mår dåligt och kämpar varje dag för att klara av att gå till jobbet eller skolan. Jag hoppas ni mår bättre av och får hopp av att läsa allt positivt som finns här också.

Med Vänliga Hälsningar
/John

[Anonym]

Helt fantastiskt att du blivit så mycket bättre (och Jimmy med förstås)! Har du kämpat helt på egen hand, helt utan terapi eller liknande? I vilket fall så är det jättestarkt att ha kommit så långt. Och det är oerhört upplyftande att höra när andra här gör framsteg.

[Jamie]

Som sagt jag har varit med i tidningen, känns faktiskt rätt skönt efteråt
Va inget om bdd eller så utan liten(?) intervju om vår gymnasieinriktning som jag går på. (underhålls teknisk utbildning, alias Industri )

[Malins mamma]

Jimmy, jag läste artikeln. Strongt gjort av dig att vara med både i ord och bild. Jag håller tummarna att du ska orka fortsätta den här utbildningen, det är inte många ungdomar som har så goda framtidsutsikter som du och dina klasskompisar har.

John, (vulgarbrigaden). Vad roligt att höra om dina framgångar!!

[Nu såhär i efterhand är det som att titta ut över ett slagfält när röken skingras. Jag ser hur fel jag haft i vissa saker, vilka otroligt dumma saker jag har gjort mot mig själv för att må bättre. Det är som att ha skadat någon man älskar utan att veta om det.

Mycket tänkvärt!!

Sen när man får reda på det så ångrar man sig och förbannar sig själv eftersom det inte finns något att göra åt saken.

Nej, det finns inget att göra åt saken förutom att inse att det har berott på BDD:n och vara glad att man har blivit fri.

Mvh Malins mamma

[Jamie]

Tänkte skriva igen en vända, nu börjar allt gå riktigt bra även om det varit diverse motgångar (inte lyckats få sommarjobb och sånt) men jag har inte mått riktigt dåligt på ungefär 3 veckor nu, hafft nån stund då man varit nere men inget mer än så.

Mvh// jimmy

[Anonym]

Som vanligt är det jättelängesen jag skrev här men tänkte titta in igen för att se hur det går för folk.

Även om många av oss har stora likheter i beteende och vad vi har för symptom osv, även vad som triggar bdd-attacker så tror jag att lösningen är relativt individuell för alla. Jag har tagit itu med många saker på olika sätt angripit dom aggresivt försökt lösa det passivt. En del gånger har jag mått så dåligt att jag bara luggit och skakat och kännt som om jag ska spy för att få ut allt. Andra gånger har jag långsamt men säkert upptäckt att det inte är så farligt.

Nu lever jag ett rikt liv enligt min egen mening. Jag har börjat hoppa fallskärm, skaffat jobb, sökt vidare till högskola och åkt på diverse evenemang såsom festivaler och konserter. Träningen som är en stor del i mitt liv har lärt mig mycket om hur det fungerar att förbättra sig, spränga gränser. Genom att som i styrketräning hela tiden förtsätta att öka motståndet/vikten och som i kampsport att reflektera över sig själv och meditera över motgångar/medgångar. Mitt sätt att ta itu med rädslan inför saker som vi alla avskyr (360 speglar, fotografier?, kommentarer, uppmärksamhet, osv) blev till slut att kasta mig ut ur plan. På sätt och vis har det varit både en surrealistisk upplevelse och en käftsmäll på det viset att jag aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Ändå så gör jag det. Nu har rädslan iofs passerat och det var på sätt och vis en av nycklarna till hur jag kan gå den där sista biten, till det mest djuprotade i mitt stackars huvud.

Jag tror att nyckeln till min egen räddning låg i att ta tag i saker och ting, lära av mitt liv och ge mig ut och besegra rädslan.

Det känns äntligen som jag blivit av med en stor tjock tyngd som hängt runt bröstet och nu går jag rakryggad och står upp för mig själv, samtidigt som den där känslan av att inget kan stoppa mig och att inget är omöjligt infinner sig mer ofta. Och för mig så är det sant, på samma sätt som det var sant att jag var så hemskt ful att folk våndades av att se mig, på samma sätt som jag var för ful för att någonsin bli omtyckt eller älskad av någon, på samma sätt som jag var så ful att jag gömde mig för omvärlden.

Ursäkta mig om jag bara babblar..

Himmelsdyk, John

[Synthesized]

Ursäkta mig om jag bara babblar..

Ursäkta dig inte, det är underbart att få läsa om framsteg. Det är väldigt starkt av dig att ha kommit så långt.

[twinkle]

Håller med dig Synthesized!
Det är bara inspirerande John! Så fortsätt...

[Anonym]

Bra att det går bra för dig John, själv gör det inte det nåmer men ska bättra det igen. Hoppas du kommer nu under veckan!

//Jimmy

[Anonym]

Hej John!

Får man ge en komplimang?

Du skriver verkligen bra!  

[tori_ture]

Jo tack.. Såna kommentarer kan jag faktiskt ta emot. Det är smickrande att höra .

Nu gick det åt helvete idag för första gången på säkert ett halvår (läs "mani mani, illamående" på privata forumet).
Men efter att ha suttit i flera timmar, skrivit meddelanden, chattat, pratat med vänner så har det blivit helt ombytt och nu är jag så jääävla taggad på att kämpa igenom den sista och bryta de sista barriärerna.. Är fortfarande lite nervös för fotografin ..

Just det.. glömde mitt lösenord så jag gjorde en ny användare..

/John