Vi sitter i samma båt...

[studsbollen 87]

Hejsan allihopa. Jag tycker det käns så bra att det finns andra som jag.

Lika besatta av sig själva, sina extra kilon, sitt risiga hår och att sminket sitter rätt. Trots att det finns så mycket andra problem i världen, är alltid just dem som drabbar en, de som tar upp ens liv. Det kan ju kännas elakt och egoistiskt att gnata om ett stripigt hår, när det pågår  krig i världen. Jag kan inte hjälpa det.

Det är det är otroligt jobbigt att leva med, och det känns så bra att läsa vad ni andra skriver, då kan man känna igen sig och tänka att man inte är ensam.

Brrr... I övermorgon ska jag till skolan igen. Känns väldigt obehagligt. Jullovet är slut nu, och jag är precis lika ful som innan. Jag hade liksom hoppats att det skulle komma en fe med ett trollspö, och förvandla mig till Askungen på väg till balen, eller någonting. Men nixpix. Det är bara att cykla till skolan i regnet ( det regnar typ alltid på mig när jag cyklar till skolan) och oroa sig hela vägen dit för att man kommer att se ännu otäckare ut än vanligt när man kommer fram.

Man går in på toaletten i skolan, och innan man ser sig i spegeln, så tänker man ut en skräckbild av hur man som värst kan se ut. Sedan... tittar man sig föriktigt i spegeln... och upptäcker att det var ÄNNU värre än man ens hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. Ful bortom alla rimliga gränser.

Sedan ska man vara kvar i skolan, och verka normal hela dagen, trots att man har total panik. Annars får man inga betyg. Det är bara att lida, kämpa och att hålla ut.

Har ingen diagnos på BDD, men jag vet nog mkt väl att jag har det. Jag har inte visat mig osminkad en enda gång, sedan jag var typ elva år. Inte för min mamma, kompisar, pojkvän, syster eller mina bröder. Tar inte ens av mig sminket när jag sover, eller släpper ut håret. ( Har alltid håret uppsatt för att dölja min ansiktsform.)
   
Har jag lockat håret, sminkat mig en halv dag innan jag ska gå ut, ett långt linne under jackan som döljer mina höfter, och någorlunda kontroll på mina finnar - ja, då kan jag faktiskt känna mig riktigt snygg... sedan räcker det med lite regn, för att förstöra alltihop.

Enda gången jag ser mig själv osminkad, är ca 3minuter varje dag, innan jag fort målar dit ett tjockt lager kajal, kring mina små uttryckslösa ögon.

Färgar även ögonbrynen och håret, minst en gång varje månad.

Kram till alla

( Började positivt, slutade lite sorgligare).

Mvh: Josefine, 19

[Anonym]

För varje dag som passerar känner man sig ensam om sitt problem i sin vardag. det underlättar otroligt mycket att läsa andras inlägg eftersom det då påminner en om att man inte är totalt ensam som fungerar i dessa förvrängda banor.
jag kan dra ett flertal paralleller till din vardag ovan... önsketänkandet att man verkligen innerst inne tror att man ska bli attraktiv över en helg eller ett lov.
jag känner väl igen mig i situationen där man kommer in på skoltoaletten för att endast mötas av en enorm besvikelse. sist jag gick in på en skoltoalett var förmodligen för ngt år sedan och nu klarar jag endast gå i nödfall och då kräver detta att jag inte kan stå vänd mot spegeln... för jag vet att det skulle krossa mig om jag tittade och detta skulle i så fall förlja mig en hel skoldag.
färgar oxå ögonbryn och ögonfransar ngn enstaka gång i veckan för att undvika att behöva sminka mig dagligen eftersom jag vill undvika att titta i speglar så mycket som det är möjligt.

Josefine, 18

[Anonym]

Måste även tillägga till ovan att jag redan i tidig ålder har varit otroligt missnöjd med mitt utseende... förmodligen mer än vad som kan klassificeras som normalt beteende.
redan som barn hade jag inslag av detta beteende och när jag kom upp i tonåren växte det sig starkare. Känns som om jag förlorat en hel del i min barndom på grund av att jag hållit tillbaka mig själv genom mina självplågande tankar.
har under de senaste tre åren varit i kontakt med kuratorer, psykologer och läkare inom den psykiatriska vården, dock bara för lite mindre samtal.
det var först några dagar innan jul-06 som jag kände att jag inte klarade av att leva denna groteska livsstil längre som jag sökte hjälp på psykiatriska akutmottagningen. här kom jag i kontakt med en läkare som gjorde en bedömning av mig och ställde diagnosen BDD. jag hade sedan år tillbaka redan vetat att det var det jag led av men det kändes skönt att få det fastställt. i alla fall jag ska nu sätta igång en behandling genom att gå i kognitiv beteende terapi(KBT).
om du som jag känner att du är övertygad om att du lider av sjukdomen varför inte uppsöka vård för det. själv var jag länge skeptisk mot att söka vård och kan förstå om andra upplever det likadant.
josefine, 18