Ny här!

[Mallan75]

Är en tjej på 33 år som hittade hit på nåt underligt vis....
Ju mer jag läser börjar jag förstå att jag faktiskt kan ha en sjukdom..som heter BDD!!!

Ska jag berätta min historia?

Jag har haft en kärleksfull uppväxt,blivit sedd och hörd osv...
Har alltid haft dåligt självförtroende,självkänsla...varit rädd av mig,inte vågat gå på stan själv tex,gå genom korridorer osv...
på högstadiet var det för jävligt...Jag fick höra dagligen hur vacker jag var... Men gick det en dag o ingen sa nåt var jag den fulaste på jorden...när jag gick genom korridorerna i skolan o nån viskade var det om mig,o om mitt groteska utseende...om nån sa att jag var vacker hade jag tusen ursäkter för det.."dålig belysning","de såg mig från min fina sida,inte rakt framifrån","jag hade en fin dag" osv..När de sade att jag var vacker växte kraven enormt att "uppfylla" det de tyckte,TÄNk om de ser mig o undrar vad i hela friden de kunde tycka att jag var fin!!!? Jag blev livrädd att se besvikelsen i deras ögon. Jag var tvungen att gå omvägar för att inte komma i situationer som gav mig ångest,där folk kunde se mig o värdera mitt utseende..Jag solade,färgade håret,sminkade mig,gick på toa varje rast för att titta så håret låg rätt,pudra mig,titta på mig själv och nästan gråta....ibland fick jag panik o vågade knappt gå ut från toan för att jag såg så jävlig ut..På mornarna tog det 2 timmar att göra mig iordning,om inte håret blev som jag tyckte så tvättade jag det ÉN GÅNG TILL,och gjorde samma procedur igen,fönade o satte upp det osv....När folk tittade på mig så var det med avsky,för att jag var så ful...När jag var o handlade med min mamma så kunde kassörskorna säga till mamma "vilken vacker dotter du har,hon borde bli modell"...sen kunde jag inte gå in där nå mer.....Tänk vad besvikna de skulle bli när de upptäckte att jag var riktigt ful ,egentligen! Hela mitt liv har kretsat kring mitt utseende....Jag tänker på det HELA tiden,vad folk tycker,vad jag ska förbättra,köper krämer för flera tusen...Jag står o studerar mitt ansikte o bara hatar det jag ser...Och nu har jag ju blivit äldre o åren börjar sätta sina spår...Jag får panik! Jag har aldrig känt att den jag ser i spegeln är jag...Jag är inte HON,det där jävla grisansiktet!!!! Åh,vad jag har önskat att jag varit nån annan ofta,ofta..Varit avundsjuk på andras utseenden...

Till saken hör också att jag på skoldanser eller i parken nästan aldrig blev uppbjuden eller fick nån slags uppmärsamhet...Det slutade alltid med att jag kom hem o grät och hade fått det bekräftat att jag verkligen inte dög..Alla mina kompisar fick ju dansa....När jag skulle med kompisarna på danss slutade det ofta med att jag stannade hemma, tyckte jag inte att jag dög när jag gjort mig i ordning så vägrade jag visa mig ute...Några gånger var jag hemma från skolan pga att jag var så ful vissa dagar...skrev ofta i dagboken att jag höll på att förvandlas...till ett monster,jag hade verkligen panik...

Nu när  jag sitter o skriver blir jag jätteledsen över den unga tjejen som hade så tung ryggsäck...
Nu idag är det fortfarande lika jobbigt,men inte samma panik o ångest som då...men allt måste vara så jävla perfekt,även mina barn...Folk måste tycka att de är så söta hela tiden,måste fixa håret på dem,snygga kläder osv...
Jag lever bara efter vad andra tycker,det upptar hela min värld...

En sak till: Det finns knappt nå kort på mig...Jag får verkligen PANIK när en kamera kommer fram,då FLYR jag!! Ser jag mig själv på kort så ser jag ett mosnter o det vill jag inte se!! Jag vill inte se att det verkligen stämmer det jag ser hos mig själv,då vill jag aldrig visa mig mer...
Det är så hemskt!
Vad tror ni? Hör jag hemma här? Eller är det bara en jävligt kass självkänsla?
Jag tycker om mitt inre o vet att jag är värdefull,men det stämmer inte med mitt yttre!!!!!!!Där skulle jag kunna ta en kniv o rispa över,den känslan får jag ibland...är så fylld av självförakt mot mitt yttre så om ni bara visste!!!

Puh,skönt att få detta ur sig....har inte berättat detta för nån annan än min mor......

tack för mig o kommentera gärna vad ni tycker! Kramar Malin

[Antipod]

Först vill jag säga: Hej Malin, och välkommen hit!
Men så är det ju så att ingen av oss här på forumet är några experter som kan sätta en diagnos eller säga om du lider av BDD eller ej, men jag tycker att det du beskriver låter som just detta och det kan nog de flesta här hålla med om.

Det du berättar berör mig oerhört mycket, eftersom jag själv hyser starka misstankar om att det är just BDD jag har. Jag har sedan jag var ung varit närmast besatt av mitt utseende, och liksom du sprang jag hela tiden fram och tillbaka till toaletten under min skoltid för att fixa sminket, kontrollera mina vinklar samt kissa ofta så att magen inte skulle se svullen ut.

Något som besvärar mig lite är det du berättar om dina barn. Varför känner du att de måste vara "perfekta"? Hur skulle det bli om du lät bli att kontrollera deras yttre?

Fortsätt gärna att skriva här i forumet, och ha kontakt med människor med liknande tankar och upplevelser. Det må vara en kyscha, men det är nog sant att det alltid känns skönt att veta att man inte är ensam.

Ta hand om dig!

[Fridas mamma]

Hej Malin !
Välkommen hit !
Det du beskriver låter väldigt mycket som BDD. Det är ju skönt för dig att ångesten har avtagit litet med åren .Men det låter som om du behöver hjälp att få bättre självkänsla och kanske även få en diagnos. Risken finns att du genom ditt beteende- att dina barn måste vara perfekta- ger dina barn samma tunga ryggsäck som du hade som ung.

Många med BDD vill hela tiden ha bekräftelse, jag är väl inte ful, inte tjock- det kan min dotter fråga minsta 100 gånger om dagen vissa svåra dagar , om man inte svarar tolkar hon det som om hon är tjock och ful. Min dotter som har BDD sedan 5 år hatar att vara med på kort, när hon tittar i spegeln vissa dagar så ser hon ett monster, vissa dagar kan hon inte gå ut eftersom hon inte vill utsätta andra för hennes hemska utseende. Hon sminkar sig, byter hårfärg, svälter sig , piercar sig men blir aldrig nöjd. Just nu väntar hon på behandling för sin BDD på Karolinskas ångestprogram där man har personal som jobbar med BDD-drabbade.

Försök söka hjälp för din självkänsla att leva efter hur andra tycker är aldrig bra i längden.
Du skulle verkligen behöva någon att tala med om dina problem- mycket av det du beskriver stämmer bra in på BDD/ dysmorfofobi. Kontakta en psykiatrisk öppenvårdsmottagning där du bor.


Fridas mamma

[kardborre]

Välkommen Malin! Jag känner igen vissa delar av din berättelse utifrån hur det har varit för mig.

om nån sa att jag var vacker hade jag tusen ursäkter för det.."dålig belysning","de såg mig från min fina sida,inte rakt framifrån","jag hade en fin dag" osv..När de sade att jag var vacker växte kraven enormt att "uppfylla" det de tyckte

Tänk vad besvikna de skulle bli när de upptäckte att jag var riktigt ful ,egentligen!

Och nu har jag ju blivit äldre o åren börjar sätta sina spår...

Jag har också blivit äldre men å andra sidan även mkt mer kritisk mot mina egna upplevelser av mig själv. På samma ggn har mina depressioner gjort mig likgiltig, jag är för låg för att orka bry mig. Nu kan jag faktiskt tycka att sådant som ´solning´ och ´hårfärgning´ är ett friskhetstecken (kraften att aktivera sig finns)! Men motivationen/engagemanget -av liv överlag- är som bortblåst i mitt fall. Jag har slutat delta i/utsätta mig för sociala sammanhang men jag är samtidigt mer irriterad än nånsin över mina bdd-tankar. Det stör mig att jag inte bara kan acceptera mitt utseende, men jag faller dit likt förbannat när jag "tar mig ut".

Åren har satt sina spår även för mig. Har med förvåning förstått hur det varit tidigare, något som jag då inte var det minsta medveten om eller värderade positivt/la någon vikt vid alls. Okända mäns dröjande blickar, oförväntade komplimanger, manliga kollegors försök till kontakt bortom jobbet osv.

Jag har insett först när detta försvunnit att det faktiskt närde något sorts djupt liggande behov i mig. Idag inträffar det inte att någon tittar till två ggr, jag har registrerat att den förändringen är stor (trots att jag aldrig tidigare uppskattade komplimanger, jag kunde inte tro på de). Jag har registrerat en förändring men berörs inte negativt av den. Det som förstör är min egen upplevelse av mig själv. Det känns mer ok att leva med/känna av min fulhet idag - eller kanske bara mer tillåtet för att jag blivit äldre? Någon sorts mognad har förhoppningsvis infunnit sig?

Om jag hade barn tror jag dock att jag skulle fungera tvärtemot dig. För mig vore det en glädje att se de rufsiga i håret med smutsiga kläder efter en dag av lek i t ex skogen. Jag skulle välkomna barkbitar, pinnar och annat spännande som dem velat ta med sig hem. Att uppmuntra deras energi, entusiasm och kreativitet vore härligt eftersom de skulle agera med "liv", något jag själv förlorade på vägen. En strävan efter "perfekta barn" skulle inte locka alls...

[kardborre]

Att uppmuntra deras energi, entusiasm och kreativitet vore härligt eftersom de skulle agera med "liv", något jag själv helt förlorade på vägen.

Obs, det här är bara en förlängning av mina egna tankegångar. Det betyder inte att jag på något sätt tror att du vill något annat för dina barn. Ser att det låter dumt i sammanhanget/det jag responderade på då det kan misstolkas. Hoppa gärna över denna mening om du läser ovanstående inlägg. Ville bara säga det... Kram & gott nytt år.

[Tangled]

Mallan75
Måste säga att jag känner igen mig oerhört i det du skriver. Jag har haft det liknande under alla år. Man har hört från många att man ser väldigt bra ut, att man borde bli modell m.m. Men hela tiden har jag kommit på massa ursäker för det. T.ex som du skrev, att det är dålig belysning. Att det bara just idag jag fick ordning på mitt utseende hyfsat. Jag flyr också så fort jag ser någon kamera. Jag måste också kontrollera mig själv i speglar regelbundet. Speciellt mitt hår. Om jag inte känner att det ligger som det måste göra, så får jag hemsk ångest och vill bara gömma mig. Har svårt o visa mig i vissa vinklar också. Söker hela tiden också bekräftelser på mitt utseende. Och om t.ex någon skulle titta extra länge på mig ute, då tolkar jag det naturligtvis som att det är nåt fel på mig.

 Har ofta fått höra att folk inte bryr sig så mycket som man tror. Men man själv känner ju att alla ögon riktas mot en när man går ut. Jag försöker iaf ofta plocka fram min ilskna sida. Tänka att VARFÖR ska jag bry mig om vad andra tycker. Ska jag behöva sitta isolerad och förlora mitt liv, pga vad andra kan tycka och tänka.

Och sedan kan man börja fundera på VARFÖR det är så viktigt att se bra ut hela tiden. Är det det livet går ut på? Att gå omkring och behöva se bra ut hela tiden. Att behöva göra andra människor nöjda med sitt utseende. Ska inte jag få njuta av livet själv, utan att behöva göra andra människor nöjda hela tiden. Människor som kanske inte ens bryr sig så mycket.

Det är ju tankar och känslor som spelar in. Det har ju egentligen inget med det yttre att göra. Tänk alla människor som nu kanske är "fula" (gillar inte att säga så). Men folk som kanske råkat ut för olyckor, har någon slags missbildning m.m. Dom kan ju vara hur populära och älskade som helst. För det sitter ju faktiskt på insidan, inte utseendet. Men detta är ju gamla klyschor som man redan vet. Det gäller bara o lära sig att leva efter dom. Känns också rätt dumt att skriva allt detta, eftersom jag själv inte kan leva efter det heller. Men jag försöker 

Känns som jag babblade på rejält här. Men fingrarna kunde inte sluta, och jag ville skriva av mig lite själv. 
Det kändes iaf väldigt skönt att läsa det du skriver. Känns skönt att det finns andra. För ofta känner man sig så otroligt ensam om att vara sån här.

Kram Robban

[Mallan75]

Malin igen!!:)
Ja,ni har väl läst mitt första inlägg....

Till saken hör att jag nu fått en djävulsk sjukdom som typ kanske är den värsta en med BDD skulle kunna drabbas av,för den sätter sig i allra högsta grad på utseendet! Jag är så ledsen,så ledsen...Jag har "fått" sjögrens syndrom...En reumatisk bindvävssjukdom som sätter sig främst på slemhinnorna i kroppen...men kan sätta sig i princip vartsomhelst...På mig har den satt sig på ögon o mun vilket resulterar i att jag inte kan ha linserna,utan måste ha glasögon!!!!!!! Känner mig så hemskt avskyvärt ful o instängd i glasögon!!!! Muntorrheten gör att jag får munsår lätt...MEN det värsta är ändå håravfallet!!! Jag har tappat hälften av mitt tjocka hår,men eNDA stolthet när det gäller mitt utseende,det ska jag nu tas ifrån.*gråter* Jag har försökt ställa in mig på att det blir peruk,men det är skitsvårt...NU har det även satt sig på ögonbryn och ögonfransarna!!! Jag målar o målar men får ändå inga täta fransar...de tunnas ur mer o mer,likaså mina bryn...Kan ni förstå den panik jag har? En "frisk" människa har det jättejobbigt när nåt sånt sker....Mitt människovärde blir mindre o mindre,jag mår så dåligt,så dåligt...Hur mycket ska jag orka? Jag vill inte vara med om detta!!!!! Jag har ångest som fan när jag ser mitt hår falla....Sjukdomen är förädisk i sig och en djävulsk sjukdom,men jag upplever håravfallet värre än att ha fått denna sjukdom!!!! Med allt vad den innebär när det gäller lidande,värk och avsaknad av tårar o saliv.....Låt mig behålla mitt hår o fransar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!hJÄLP!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

[Mallan75]

Jag är jättetacksam för alla svar! Här känner jag mig hemma:) Vare sig jag har BDD eller ej så blir jag kvar! Har aldrig känt mig så förstådd nån gång! Tack alla där ute!!!

[CyanideCupcake]

Det skulle verklgien vara jättetrevligt med åtmisntone en BDD:are som INTE har fått höra att de är vackra hela livet. Inte konstigt att jag tvivlar på om jag har BDD, om man säger så...

[Mallan75]

Jag förstår hur du känner.... Absolut! Klart att jag mycket hellre vill höra att jag är vacker än ful,så är det ju! Jag har ingen aning om det är BDD jag har,eller vad kriterierna är för sjukdomen...Det jag vet är att höra att jag är vacker har höjt mina krav på mig själv o mitt utseende så mycket att mitt hela mitt liv blivit påverkat...Plus att det de säger INTE alls stämmer med min bild av mig själv,kommer aldrig att göra...Jag ser ett jävla äckligt monster,vill verkligen inte ha detta utseende! Kontentan blir att jag tror att vi mår lika dåligt båda två över hur vi ser ut(vi hatar ju det VI ser)....Men självklart,får jag välja, så är det ju trevligare att höra att man är fin än ful.....Man vet att det i denna värld lönar sig så mycket mer att se bra ut,så ÄR det ju bara! MEN jag ska tydligen ses som "vacker" i andras ögon(tar verkligen emot att skriva detta:() och jag kan ärligt säga att JAG aldrig har haft lätt att få killar,tvärtom!! Aldrig blivit uppbjuden på dans,känt mig osynlig.....Så om jag nu anses vacker och det ska ge så många fördelar så har jag inte tagit del av dem i alla fall!! Min syster är verkligen vacker och hon är omsvärmad som få!! Så hur 17 menar folk att jag är vacker på för sätt? Jag har alltid fått känna mig som den "fula"...i alla situationer där det är killar med i bilden,fått NOLL uppmärksamhet! Sen har man kunna fått höra att man är den vackraste folk har sett! Hur går det ihop? Så NEj,fördelar med mitt yttre,om folk nu ser mig som vacker,har jag ALDRIG märkt av!!! Tvärtom!!! Fått känna mig som en nobody som inte räknas...Svårt det här....

[Malins mamma]

Hej Malin och välkommen hit från mig också!  

Tyvärr verkar det som även du hör hemma här på sidan. Jag förstår att du har det väldigt jobbigt. Jag vill också, som berörts lite grann förut i tråden, uppmärksamma dig på risken för dina barn att få BDD om du och andra i er släkt- och bekantskapskrets lägger för stor vikt vid deras utseende (och för lite uppmärksamhet på deras andra egenskaper).
Ingen skada behöver vara skedd ännu men det är bra om du är medveten om att BDDn utvecklas genom att man får uppfattningen att det spelar en stor roll hur man ser ut/att det är viktigt att man ser bra ut. Eftersom de har BDD i släkten kan de ha (men det är inte säkert) den genetiska predispositionen som verkar vara en förutsättning för att drabbas av BDD, och då är det bra om man tänker på att förebygga sjukdomen så gott man kan genom att uppmärksamma och uppskatta ANDRA saker än deras utseende. Tänk på det du skrev:

När de sade att jag var vacker växte kraven enormt att "uppfylla" det de tyckte,

 
Jag undrar också över om du förutom BDD kan ha BDD by proxy gentemot dina barn? Dvs att du mår dåligt över ev "defekter" eller ev "operfekthet" hos barnen, på ungefär samma sätt som du känner för dig själv?

Jag har "fått" sjögrens syndrom...En reumatisk bindvävssjukdom som sätter sig främst på slemhinnorna i kroppen...

Ledsamt att du fått en sjukdom till.
Har du redan fått diagnosen eller är du under utredning? Jag läste lite om Sjögrens syndrom men jag hittade ingenting om att det skulle orsaka håravfall eller uttunning av ögonfransar eller ögonbryn. Min mans moster hade också Sjögrens syndrom men hon hade tjockt vackert hår hela tiden. Jobbigast för henne var muntorrheten, hon sög jämt på vissa tabletter för att öka salivproduktionen och så måste hon ta ögondroppar varje dag. Men det är en jobbig sjukdom i vilket fall som helst och det är verkligen tråkigt att du har drabbats av den också. Hoppas du får den hjälp som finns för att lindra sjukdomen.