Jag måste ta upp en sak som jag tycker är fruktansvärt jobbig.
Ibland när jag har åkt buss så har jag satt mig där man kan ställa barnvagnar. Det finns ju oftast fyra säten mittemot varandra där man kan sitta så två och två och då har det kommit någon och satt sig på sätena mittemot mig och det är det absolut värsta jag vet,
tycker då att de glor på mig som om jag är den mest groteska varelsen de sett i sitt liv vilket gör att jag har undvikit att åka buss VÄLDIGT OFTA!
Samma sak är det när jag går på stan, får panikkänslor bara jag tänker på att behöva gå på torget och visa sig. MÅSTE ha solglasögon på mig då, helst tar jag omvägar där det inte går lika mycket folk.
Tittar någon på mig tror jag direkt att de tänker "fyfan vilket äckel" eller ser mig som ett monster alternativt ett "alkisäckel" med min rödblommiga och finniga hy. Nu har jag iofs alltid smink på mig om jag ens ska till tvättstugan i källaren i samma hus men ändå..
Har börjat titta tillbaka på folk med mitt starkaste hat i blicken så att de verkligen ska känna sig värdelösa men jag är ju inte sån, det är ju bara ett skydd för att jag ska "behålla" min stolthet, vet att det låter helt galet men vad ska jag göra

Vill inte bli tittad på, på det där nedervärderande sättet.
Upplever någon samma sak?
Jag känner igen själva känslorna du beskriver, förutom 'hatblicken'. Har bättre och sämre dagar dock vad gäller den här delen av min problematik. Jag bor i Stockholm och det känns skönt att kunna vara anonym i den stora massan av människor. Det ger mig mer ångest om jag väl springer på ngn jag känner. Och vad gäller att sitta mittemot varandra, det gör man alltid i ett tunnelbanetåg - vänjer mig aldrig...
Idag började jag gråta i ren desperation sedan jag tagit mig till stan med t-banan. Var alldeles skakig när jag väl var på plats hos terapeuten. Kände mig närmast hysterisk men ändå, trots att jag befinner mig där jag bör känna mig trygg, kan jag inte släppa tyglarna fria och storgråta. Då ser jag än mer obehaglig ut!, medan en person sitter mittemot och tittar på mig.
Jag står inte ut med tanken på att bli sedd men kan heller inte fly. Jag sitter där jag sitter.., med tre lampor tända omkring mig som alla ger panik, framför allt idag. Och när hon säger att jag inte är ful så VET jag att hon ljuger! Trots att jag på en intellektuell nivå kan fatta att vi kanske inte ser samma sak... Samt att hon, liksom andra, naturligtvis struntar fullständigt i mitt utseende. Fattar inte varför jag inte kan tänka förnuftigt? Om jag ser likblek, obehaglig och elak ut, who cares?
Jag kan bara inte tro att vad jag ser skulle vara 'vanföreställningar'? Varför skulle mina ögon ljuga? Det låter ju bra - teorin - att man ser en förvrängd spegelbild, men vad betyder det rent neurovetenskapligt? Finns det några bevis för det? Jag kan iaf inte få ihop det i huvudet, när det kommer till mig själv.