Ta fram det fula istället för att dölja det

[vilja]

Hej alla! Enligt min terapeut är enda vägen till tillfrisknande att utmana mina största rädslor, d v s ’ta fram det jag tycker är fult istället för att dölja det’. Annars är risken stor för återfall och att jag aldrig blir riktigt fri från bdd:n, även om jag skulle kunna fungera skapligt till och från.

Min fråga till er är: Måste jag verkligen ta fram och visa det allra fulaste för att bli riktigt frisk? För jag VILL inte göra det! Jag vill inte se ut så! Jag har redan provat att ha mitt hår på det sättet, så jag vet att det inte är ’farligt’ på något sätt och att jag KAN visa mig ute och leva mitt liv även om jag (enligt mig) ser hemsk ut. Ingen reagerade konstigt eller betedde sig annorlunda mot mig under den perioden vad jag kan minnas. Men det spelar ingen roll för JAG VILL VERKLIGEN INTE SE UT SÅ MER! Jag kan bara inte acceptera det! Jag tar hellre livet av mig än går ut med håret så, och det menar jag på fullt allvar.

Att tänka på det här sättet är kanske också ett sjukdomssymtom, det är jag medveten om, men det verkar inte finnas något som kan få mig att ändra inställning. Tro mig, jag har försökt. Samtidigt vet jag att ju mer tid och energi jag lägger på utseendet, desto värre blir bdd:n och jag vill inte leva så heller; ständigt rädd för att göra mig i ordning på fel sätt, rädd för att vara ful, med den begränsning det innebär. Jag sitter med andra ord fast och behöver er hjälp! Tar väldigt gärna del av era tankar och synpunkter, ni som också fått KBT-behandling eller som bara har en åsikt om det här.

Det jag är mest fixerad vid är min huvudform, och hur det ser ut i kombination med resten av kroppen. Mina mest tidskrävande ritualer för att dölja det fula består i att göra i ordning håret på ett visst sätt. Hur jag gör har dock varierat genom åren; plötsligt kan jag nämligen inse att den aktuella frisyren bara förvärrar mitt utseende ännu mer, vilket då leder till att jag utvecklar en ny ’metod’. Det tog dock ett tag innan jag riktigt hade klart för mig vad som egentligen störde mig med mitt utseende. I början, när jag var i tolvårsåldern, gjorde jag t ex precis tvärtemot hur jag gör nu: hade allt hår bakåtslickat i en hästsvans eller knut (och jag menar verkligen slickat, använde ungefär en tub hårgelé åt gången och kämpade i timmar för att få det riktigt slätt). Senare var det sid- eller mittbena och flätor men fortfarande lika slickat. Huvudsaken var att det låg platt och att inga hårstrån stod ut någonstans. (Lite komiskt att min största skräck idag är att håret ska se platt ut…)

Vissa perioder har jag bara låtit håret ’vara som det är’, utan att frisera det på något sätt, och istället fokuserat på smink och kläder för att uppnå ett acceptabelt utseende. Lyckades dock inte med detta utan kände mig alltid fruktansvärt ful. Nu, däremot, är det en omöjlig tanke att ha håret platt och utsläppt utan spray eller tupering, eftersom jag har insett att det får mig att se helt missformad ut och framhäver allt det som är fult. (Framför allt med den frisyr jag har haft de senaste åren och som jag gör allt för att få bort.) Mitt huvud är för litet, med platt bakhuvud och konstig platt/hoptryckt/avsmalnad form upptill. Ansiktet är klotrunt, jag har nästan ingen haka och för kort hals. Dessutom hängiga ögon varav det ena ögonlocket är mycket större än det andra och vars ögonbryn sitter högre. Breda axlar, stora långa armar, putmage, putbak och bisarrt korta ben med överdimensionerade lår.

Om jag tittar enbart på min kropp kan jag se att jag nog egentligen är ganska smal, eller normalbyggd i alla fall, och jag vet att jag är normalviktig på gränsen till underviktig; men ihop med huvudet ser den groteskt fet och stor ut, missformad helt enkelt. Det ser konstigt och absurt ut, jag känner mig som en karikatyr. Så jag har även ägnat mycket tid åt att försöka bli smalare och tänker fortfarande att en benigare kropp skulle ’förbättra’ proportionerna avsevärt. Har dock inte ätstörningar längre utan äter ganska normalt, och motionerar så ofta jag vågar mig ut, för jag vet av erfarenhet att det är bästa sättet för att må bra och bli nöjd med kroppen.

Men om jag alltså är normalviktig måste det ju vara huvudformen det är fel på! Det är så jag resonerar och därför fokuserar jag som sagt mest på håret nu. Genom att göra håret större och mer voluminöst, förvillas de som ser mig att tro att mitt huvud är större än det är. Jag försöker dessutom forma det så att ansiktet framstår som mindre runt och bakhuvudet mindre platt. På så sätt tror jag att jag förändrar helhetsintrycket, ’ordnar jämnare proportioner’, och jag VET att det spelar stor roll för hur andra uppfattar mig (utseendemässigt).

Dock är jag medveten om att jag ibland (eller väldigt ofta) överdriver betydelsen av dessa hårritualer, eftersom jag anser att mitt hår och hur det ligger förändrar mitt utseende totalt. En hårslinga som ligger fel kan förstöra precis allt – om jag sedan kammar den åt ett annat håll ser jag en helt annan bild av mig själv. I alla fall tills jag börjar kontrollera allt ur alla olika vinklar som finns, övertygad om att jag missat det som är fel, att jag måste hitta och försöka dölja det… Då upptäcker jag alltid någon vinkel ur vilken jag ser helt fel ut, och som gör att jag måste fortsätta med kammandet och formandet av frisyren för att rätta till det fula. Men även om jag aldrig eller mycket sällan blir nöjd, ens när jag utfört dessa ritualer, så känns det ändå mycket bättre då än när håret är stripigt och rakt och platt.

Det värsta är att jag nu är livrädd att den metod jag har använt mig av de senaste åren också är helt fel. När jag tittar på foton från perioden när jag hade håret bakåtslickat fattar jag inte hur jag kunde visa mig ute så, skäms över mig själv och är rädd att jag ska tänka likadant om några år, när jag ser bilder från den här perioden. Jag är rädd att jag gör mig i ordning så att jag ser ännu konstigare ut, med tanke på att jag inte kan lita på det jag ser i spegeln och tydligen inte vet hur jag ser ut. T ex sa en på min skola såhär för ett tag sen: ’Ditt huvud ser väldigt stort ut.’ Herregud, det var som att få hela min världsbild raserad! (Ja, jag är självupptagen och självcentrerad.) Efter det har jag haft fullt upp med att försöka hitta ett mellanting, men ena stunden ser mitt huvud för litet ut och nästa stund tycks det gigantiskt. Jag kan inte avgöra vad som är mest verkligt och vågar inte fråga någon heller.

Jag är livrädd för att prata med andra om vad jag tycker är fel med mitt utseende, eftersom jag tänker att de då kommer att granska mig ännu mer ingående och titta på just dessa saker. Inte ens min terapeut vet exakt vad det är och han har ändå känt mig i ett och ett halvt år. Överhuvudtaget har jag svårt att nämna för andra hur jag ser på mig själv av rädsla för att få höra ’men det är ju så, du är ju verkligen sådär ful!’. Dessutom ler jag mycket när jag är i sociala sammanhang, försöker se glad ut för att dölja vissa ansiktsdrag och låtsas att jag trivs med mig själv, vilket gör att folk brukar påpeka att jag ser oförskämt pigg och bra ut. Då lämpar det sig inte riktigt att avslöja sanningen, vem skulle ta mig på allvar liksom…

De som står mig närmast vet såklart att jag lider av bdd, jag pratar öppet om det med min familj och har fått diagnosen ’Tvångssyndrom med Dysmorfofoba inslag’ av min läkare (som jag bara träffat två gånger och som för övrigt påstår att bdd inte är någon diagnos). Har fått KBT-behandling, ätit medicin och gått i terapi sedan januari 2005, och samtidigt som det varit fruktansvärt svårt har jag periodvis under de här åren både mått och fungerat bättre än jag någonsin kunnat drömma om. Men nu känns det som att jag är precis lika fast i bdd:n som jag var innan jag påbörjade behandlingen.

Till stor del kan det bero på att jag fick en depression i början av hösten. Det gjorde att jag inte orkade upprätthålla den struktur och rutinerna som hjälpt mig att hantera tillvaron tidigare. Orkade inte kämpa emot tvånget längre, orkade inte tänka, orkade ingenting. Jag blev trött på allt helt enkelt och det rejält. Mest av allt trött på den ständiga osäkerheten och rädslan för att se konstig ut.

Flyttade hem i slutet av oktober och har inte varit i skolan sedan dess, har knappt lämnat huset överhuvudtaget. De gånger jag försökt, när jag trots allt lyckats samla ihop lite energi och framtidstro, har slutat med flera dagar liggande apatisk i sängen eller med detaljerade självmordsplaner och förberedelser, p g a att jag återigen insett att jag inte kan/vill leva så som jag ser ut. Har ökat min medicinering och fått ångestdämpande men det hjälper inte mot tanken att jag inte står ut med mitt utseende. Och jag orkar inte kämpa mer.

Oj, vad långt det här blev. Det var inte meningen. En eloge till den som orkar läsa allt

[lorelai]

En hårslinga som ligger fel kan förstöra precis allt – om jag sedan kammar den åt ett annat håll ser jag en helt annan bild av mig själv.


åh EXAKT sådär känner jag med. håret gör verkligen allt, man får helt olika utseenden beroende på hur håret ligger.
dom dagar mitt hår ser okej ut ser hela jag okej ut och kan leva normalt, men det är ytterst få dagar det är så. ibland ser det okej ut när jag går ut på morgonen, men bara en timme senare kan det ha ändrats och ser helt hemskt ut=(
förut hade jag alltid uppsatt hår men det kan jag aldrig ha längre för jag ser så himla ful ut i det. nu måste jag ALLTID ha lite sidbena och en hårnål på ena sidan som liksom drar bak lite av håret. och helst vill jag platta det så det blir så långt som det går, för det ser mycket bättre ut, men samtidigt vill jag inte heller att det ska ligga för platt.
jag tror inte jag är den bästa att svara på din fråga, för jag vet faktiskt inte vad som är bäst. men jag förstår precis hur du känner dig, jag skulle inte vilja gå ut och ha håret på ett "fult" sätt bara för att träna, för jag vet att jag bara skulle må dåligt av det och jag skulle aldrig kunna börja tycka att det var fint.

sorry att jag inte har nåt bättre svar, men lycka till, kram.

[Anonym]

Enligt min terapeut är enda vägen till tillfrisknande att utmana mina största rädslor, d v s ’ta fram det jag tycker är fult istället för att dölja det’.

Jag gör tvärtom och det fungerar inte. mitt problem är mina stora höfter och kroppsformen. Jag har kläder som döljer min form på kroppen och jag har fortfarande mina bdd-tankar. Så terapeuten kanske har rätt i att det är bättre att inte försöka dölja.

[vinterglas]

I början, när jag var i tolvårsåldern, gjorde jag t ex precis tvärtemot hur jag gör nu: hade allt hår bakåtslickat i en hästsvans eller knut (och jag menar verkligen slickat, använde ungefär en tub hårgelé åt gången och kämpade i timmar för att få det riktigt slätt). Senare var det sid- eller mittbena och flätor men fortfarande lika slickat. Huvudsaken var att det låg platt och att inga hårstrån stod ut någonstans. (Lite komiskt att min största skräck idag är att håret ska se platt ut…)

Precis så där har jag också varit. PRECIS SÅ. Idag är jag alltid rädd för att mitt hår ska se platt ut, även om huden och acnen är största problemet i mina ögon- Men verkligen, håret ligger på andra plats efter anisktet, och det kan vara ritkigt besvärligt, och mitt hår är väldigt ombytligt och är sig aldrig likt frn en gång till en annan, så jag vet inte hur man ska göra.

Jag är livrädd för att prata med andra om vad jag tycker är fel med mitt utseende, eftersom jag tänker att de då kommer att granska mig ännu mer ingående och titta på just dessa saker. Inte ens min terapeut vet exakt vad det är och han har ändå känt mig i ett och ett halvt år. Överhuvudtaget har jag svårt att nämna för andra hur jag ser på mig själv av rädsla för att få höra ’men det är ju så, du är ju verkligen sådär ful!’. Dessutom ler jag mycket när jag är i sociala sammanhang, försöker se glad ut för att dölja vissa ansiktsdrag och låtsas att jag trivs med mig själv,  

Återigen, PRECIS som jag....

[vilja]

lorelai och Johanna, tack för era svar! Det är skönt att få reda på att jag inte är ensam om det här, att det finns fler som tycker att ’håret gör allt’ och som förstår vad jag menar. Tycker det är så svårt att förklara det här för andra och ofta känner jag mig missförstådd; det är ju inte bara själva håret som är problemet, utan vad det gör med resten av mitt utseende. Det vore så skönt om jag bara kunde ta på mig en luva, som vissa uppmanat mig att göra när jag inte får till frisyren, men det går ju inte eftersom det bara skulle platta till håret och framhäva huvudformen, ansiktsformen och allt det andra som ser fel ut ännu mer.

förut hade jag alltid uppsatt hår men det kan jag aldrig ha längre för jag ser så himla ful ut i det. nu måste jag ALLTID ha lite sidbena och en hårnål på ena sidan som liksom drar bak lite av håret. och helst vill jag platta det så det blir så långt som det går, för det ser mycket bättre ut, men samtidigt vill jag inte heller att det ska ligga för platt.

Jag är precis likadan, d v s att det ALLTID måste vara på ett visst sätt. Jag brukar även sova med uppsatt hår och spraya frisyr innan jag går och lägger mig, för att det inte ska se alltför hemskt ut på morgonen. Överhuvudtaget har jag svårt att se mig själv om jag inte har håret så som jag vill. Får panik om det regnar eller blåser ute och är livrädd för aktiviteter som kan förstöra frisyren när jag är ute bland folk. Vågar inte luta huvudet mot ryggstöd eller annat och kan aldrig lägga mig ner mitt på dagen, eftersom jag då skulle vara tvungen att göra om allting efteråt. Och det blir för jobbigt. Undviker även att duscha och tvätta håret, för som jag skrev i ett annat inlägg (då som anonym): Jag vågar inte duscha längre (läs tvätta håret) pga ångesten inför att göra mig i ordning efteråt. Inte för att ritualerna med håret och spegeln blivit värre, utan för att jag blir så ledsen varje gång jag ser mitt ”riktiga” utseende. Dvs så som det är innan jag fixat håret.

Jag är medveten om att det här är MINA tolkningar och att jag ska försöka skilja dem från vad andra ser när de tittar på mig, för det vet jag ingenting om; enligt min terapeut kan andra precis lika gärna tänka raka motsatsen om mitt utseende. Men jag ser ju själv på andra människor att håret gör jättemycket, och jag vill inte se ut så som jag gör när håret är platt! Inte när jag vet att det finns frisyrer som jag ser bättre ut i. (Det svåra är bara att hitta dem...)

Anonym, du har rätt i att bdd-tankarna finns kvar så länge man fortsätter med beteendet. Jag har fortsatt dölja det värsta hela tiden medan jag gått i terapi; det vi fokuserade på var mest att begränsa tidsåtgången. Jag fick t ex lära mig att avbryta i tid och gå ut trots att jag inte alltid var nöjd. Under de bra perioderna har jag också kunnat göra mig i ordning snabbare, även under tidspress, och jag har kunnat gå ut varje dag. Det kan jag inte längre. Nu går jag inte ut alls. Jag är återigen övertygad om att jag är precis så ful och fel som jag ser i spegeln, att jag varit det hela tiden, och att jag bara kan/vill gå ut/leva om jag lyckas dölja det. Problemet är bara att jag inte orkar hålla på med det längre.

Det är därför min terapeut säger att jag ska sluta helt och framhäva det fula istället. Eller ja, visa upp det för andra åtminstone. För risken med att fortsätta utföra mina tvångshandlingar är att jag förr eller senare hamnar i sådana här svackor igen, även om jag kanske kan fungera ett tag. Dessutom att livet fortfarande kommer vara begränsat. Och det vill jag ju inte heller! Trots det kan jag inte låta bli att leta efter nya utseendelösningar; det sätter igång så fort jag ska försöka göra mig i ordning (vilket jag undviker så långt det går nu när jag bara är hemma). Försöker hitta frisyrer som håller hela dagen och som inte ser konstiga ut, kläder som döljer det fula med kroppen, osv. För OM jag orkar ta mig tillbaka till skolan efter lovet måste jag ha någon plan för hur jag ska göra mig i ordning. Annars kommer det inte gå.

Som sagt, jag dör hellre än går ut med mitt ’riktiga’ utseende, orkar inte se det, orkar inte gå runt och känna mig så ful. Men samtidigt är jag inte beredd att ta livet av mig heller, eftersom jag egentligen vill leva… Bara inte med det här utseendet. Det handlar om hur man tänker, jag vet det, men måste verkligen nästa steg i behandlingen vara att framhäva det jag tycker är fult? Det känns så förnedrande. Förstår inte hur jag ska kunna ändra inställning till det här. Förstår inte hur jag ska kunna motivera mig att någonsin gå ut igen.

[lorelai]

Jag är precis likadan, d v s att det ALLTID måste vara på ett visst sätt. Jag brukar även sova med uppsatt hår och spraya frisyr innan jag går och lägger mig, för att det inte ska se alltför hemskt ut på morgonen. Överhuvudtaget har jag svårt att se mig själv om jag inte har håret så som jag vill. Får panik om det regnar eller blåser ute och är livrädd för aktiviteter som kan förstöra frisyren när jag är ute bland folk. Vågar inte luta huvudet mot ryggstöd eller annat och kan aldrig lägga mig ner mitt på dagen, eftersom jag då skulle vara tvungen att göra om allting efteråt. Och det blir för jobbigt.

det här var nästan läskigt, jag känner igen mig i vartenda ord! vågar inte heller lägga mig ner mitt på dan för då förstörs hela frisyren, och det absolut värsta jag vet är när det regnar på håret för då plattas det liksom till mitt på huvudet och det ser så himla fult ut. och om det blåser när jag går ut på morgonen är hela dan förstörd. jag har alltid en spegel i väskan så jag kan kolla hur mitt hår ligger, men ibland går det inte att rätta till som det var innan.
 jag kan aldrig ha mössa/andra huvubonader, eller diadem, hårband etc för det ser jag också jättekonstig ut i.
det enda jag inte gör samma som dig är det med att tvätta håret, det gör jag varje dag istället...
ibland önskar jag att jag kunde raka av mig allt hår bara för att slippa fixandet med det, men det skulle samtidigt vara det absolut värsta jag kunde göra för ju kortare mitt hår är, desto fulare är det och utan hår skulle jag inte se klok ut. men jag tänker så ibland ändå.

det var jättebra av dig att du klarade att göra dig iordning snabbt och gå ut varje dag förut... hände det något som gjorde så du inte klarade det längre, eller varför orkade du inte längre?
jag hoppas att nån kan ge dig ett bra svar på det som din terapeut tycker du ska göra. jag menar, jag kan förstå hur hon tänker med att tankarna alltid kommer finnas kvar om man inte ändrar beteendet, men samtidigt, jag undrar ifall tankarna verkligen kommer kunna ändras iallafall. för som du säger, håret gör ju jättemycket på alla människor, och ingen annan går väl ut med en frisyr dom tycker att dom är fula i?
jag är inte så bra på att formulera mig, men jag hoppas du förstår lite iallafall:/

[Anonym]

Vilja och Lorelai !
Hej, äntligen någon som vet hur det är. Jag har det lika jobbigt med håret o frisyren som ni. Fast främst lider jag av utslagen i ansiktet. Just nu är jag konstigt nog helt ok i ansiktet men som ni vet kan det ju ändra sig över en natt
Känner igen mig väldigt i vad du lorelai skrivit här ovan. En period tvättade jag också håret varje dag men nu försöker jag hålla ut varannan.
Hatar blåst o regn, det förstör ju frisyren direkt osv. Kan bara ta på mig en mössa om jag bara ska ut o gå på kvällen o inte ska träffa någon o tvingas ta av den. Vissa diadem kan jag ha men ej alla. En del gör ju att huvudet ser ut som ett ägg.
Kan ej lägga mig på dagen om jag skulle vilja vila för då förstörs ju frisyren och ska man då iväg på något senare så skulle man ju få stå o göra om alltihopa igen.
Har jag en bra hårdag, ja då ser jag för jävlig ut i huden. Har jag en dålig hårdag ja då kan kanske huden se riktigt ok ut. Aldrig att det är bra både och.
Lorelai vad jag läst så har du också problem med utslag. Så jag tror vi har det ungefär lika jobbigt. Kan vi inte höras via msn?

MVH julmys

[Anonym]

Men samtidigt är jag inte beredd att ta livet av mig heller, eftersom jag egentligen vill leva… Bara inte med det här utseendet. Det handlar om hur man tänker, jag vet det,

Precis så är mina tankar, jag kämpar med att försöka hålla tankarna i styr när det gäller utseendet. Jag vill ju leva men det är bara att det känns så tung med detta utseendet. Jag försöker verkligen tänka positiva saker om mig själv, men det är så svårt.
Usch hela julen har gått åt till att känna mig ful och misslyckad..

[Anonym]

julmys och lorelai: Det där med att tvätta håret har gått i perioder för mig, beroende på kvalitén och på hur jag velat ha det. För några år sen ville jag helst tvätta det flera gånger om dagen och hade också jättesvårt att hålla ut till varannan, avskydde det som det var då och kom sällan iväg till skolan de dagarna. Senare började jag använda produkter som gjorde det torrt och behandlade det så att det fick en helt annan kvalitet, då behövde jag inte tvätta det lika ofta. Men att jag gör det så sällan nu beror nog mest på min depression. Som det varit de senaste månaderna har jag större delen av tiden legat i sängen och sovit för att slippa, jag orkar helt enkelt inte ta itu med det 'från början' så jag låter bli helt istället. Men så skulle jag ju aldrig kunna göra om jag var tvungen att gå ut.

ibland önskar jag att jag kunde raka av mig allt hår bara för att slippa fixandet med det, men det skulle samtidigt vara det absolut värsta jag kunde göra för ju kortare mitt hår är, desto fulare är det och utan hår skulle jag inte se klok ut. men jag tänker så ibland ändå.

Jag håller med dig, det här är nästan läskigt. Jag började skriva om just det där i mitt senaste inlägg men tog bort det för det lät så dumt, men du har satt ord på EXAKT hur det är. Vet inte hur många gånger jag stått redo att raka av mig håret men aldrig vågat, just eftersom det inte heller skulle se klokt ut. Och det skulle vara som att ta bort möjligheten att ändå se lite okej ut, kanske, om man bara lyckas göra i ordning det på rätt sätt... Fast ibland tänker jag att jag skulle vilja förstöra mitt utseende totalt, skära sönder ansiktet eller sätta eld på mig själv eller någonting liknande, bara för att slippa tvivlet.

det var jättebra av dig att du klarade att göra dig iordning snabbt och gå ut varje dag förut... hände det något som gjorde så du inte klarade det längre, eller varför orkade du inte längre?

Tack, ja det var väldigt skönt att fungera som en nästan normal, frisk människa. Jag till och med trivdes i och sökte mig frivilligt till sociala sammanhang för att jag tyckte det var så roligt att känna mig som en av dem. Anledningen till att jag inte orkade mer var nog att det blev för mycket, både yttre och inre krav, mycket stress osv. Det ledde till att jag inte orkade stå emot tvånget och började isolera mig igen, till slut gick jag inte upp ur sängen alls. Så det blev ett rejält ras, från att ha varit välfungerande till att inte fungera överhuvudtaget. Vet varken hur jag ska orka kämpa mig upp igen eller hur jag ska gå vidare. Jag hoppas också att någon kan ge mig ett svar för precis som du säger, ingen annan går väl ut med en frisyr dom tycker att dom är fula i?

Förresten så tycker jag att du formulerar dig jättebra och jag uppskattar verkligen dina svar. Hur ser din situation ut, får du någon hjälp eller så? Kram från vilja.

[vilja]

Oj, var visst inte inloggad när jag postade det där.

[Anonym]

Menade inte bara att  jag ville ha kontakt med lorelai utan du vilja och alla andra som känner för att ha någon att prata med lite då och då är givetvis också välkomna att höra av sig. Jag har fixat en adress som ni gärna får höra av er till. Så svarar jag och ger er min riktiga mailadress som ni kan lägga in på er msn om ni skulle vilja . Jag har hudbdd men håret kommer nästan också på delad första plats..
Alla är välkomna till:    julmys06@hotmail.com

Kram från mig

[Anonym]

Går det att sminka ögon och läppar så att man inte ser hudutslagen lika tydligt? Har också funderat på att vissa hårfäger förstärker rodnader iansiktet och andra dämpar ner... tror att varma färger är det bästa...

[amav]

Jag är också ganska besatt av håret, i den meningen att jag klipper mig väldigt ofta, tänker att saker kommer bli bättre såfort jag klippt mig, och att jag blir nedslagen då jag ser min spegelbild efter att ha tvättat håret.

Men, jag är inte i lika stor utsträckning centrerad kring just håret.

Iaf. ang. det att "ta fram det fula":
Du har ju uppenbarligen ett stort säkerhetsbeteende, det att fixa med ditt hår.

Det verkar dessutom vara så att du redan vet svaret, nämligen att du behöver utmana dina säkerhetsbeteenden. Du vet ju sedan tidigare att du fungerade bättre då du begränsade tiden du fick på dig att göra dig iordning, antar att du inte fick kolla dig i spegeln mer än ett visst antal gånger under dagen osv. osv.

Som det tycks nu verkar det dock vara ett ganska stort steg för dig att gå hela vägen på en gång. Jag säger inte att det skulle vara omöjligt för dig att göra det, och det kanske vore det bästa, men det skulle säkerligen fungera lika väl för dig om du istället utmanade dina säkerhetsbeteenden gradvis.

Till att börja med tror jag du behöver göra följande:
1. Ställa klockan på en rimlig tid och gå upp när den ringer.

2. Ha i förväg bestämda saker du ska aktivera dig med under dagen (t.ex. titta på en film, läsa en bok i 2 timmar, träna hemma, ringa ett telefonsamtal osv.). Detta måste du göra varje dag, oavsett dagsformen.

3. Halvera tiden du ägnar framför spegeln, varje dag. Så, om du ägnar 3 timmar om dagen idag, så ta 2 timmar imorgon. Sen 1 timme i övermorgon. En halvtimme dagen därpå osv. Detta till du nått en rimlig tid, som väl kan antas vara 3-5 minuter för allt (jag är inte en tjej, och vet inte hur länge det är rimligt att sminka sig osv., men jag tippar på att kamma håret, dra på lite maskara, eye-liner och kanske pudra med något jox kan ta max 5 minuter). Jag skulle också säga att det är en ungefär rimlig mängd smink och fixning, iom du inte ska på en jättefin fest.

4. Hålla denna "extremkorta" tid framför spegeln. Inte utöka med någon minut dagar du bara känner att du måste det osv.

5. Parallellt med denna nedkortning av tvångandet ska du också göra det motsatta. Du får börja med att inte fixa håret i 5 minuter första dagen. Sen, dagen därpå får du inte fixa det på 10 minuter osv. osv.

6. Då du kommit en bit på vägen tror jag du behöver börja gå ut och visa din otroligt dåliga frisyr. Jag tänker mig att det är rimligt att gå ut 5 minuter mitt i natten till att börja med. Sen nästa dag lite tidigare på kvällen osv.


Alltså: Det du ska göra är att ständigt minska tiden du ägnar åt att skademinimera, samtidigt som du aktivt tar steg i att avdramatisera och utforska "det farliga".


Jag kan dra en parallell till hur jag kom över mina tvångsbeteenden vad det gäller spisar m.m.:
Jag ägnade någon till några timmar om dagen åt att kolla att spisen var avstängd. Kanske inte alltid aktivt, dvs. att jag stod och kollade på spisen i 2 timmar i sträck (även om det såklart också hände), utan oftare så att jag lät bli att gå hemifrån om jag använt spisen, eller lät bli att laga mat om jag visste att jag skulle iväg senare. Jag drog alltid ut kontakten på kvällen, jag kylde alltid av plattorna efter användning medelst kallvattenfylld kastrull osv.

Sedan började jag med att jag gav mig själv en chans att kolla på spisen, sen fick det vara nog. Det fungerade sådär, det vart väl lite bättre vad det gäller hur mycket tid jag lade på att kolla på spisen, men jag fortsatte ändå med de andra säkerhetsbeteendena (kylde av den, drog ur kontakten, lät bli att laga mat osv.).

Det jag gjorde sedan var att jag gick tvärt emot mina tvångshandlingar. Jag sätte istället på spisen och lät den vara på först i 5 minuter (utan att vistas i samma rum). Nästa dag 10 minuter, och då fick jag titta till den efter 5 minuter. Nästa dag 15, osv. upp till kanske en timme eller så. Sedan gjorde jag samma sak och lät sladden sitta i. Och så vidare.

Detta omvända beteende använde jag på det mesta, dvs. jag lät kranen stå på när jag gick och handlade, jag satte igång stereon precis innan jag skulle gå och lägga mig etc.

Det resulterade i att jag i stort helt slutade tvånga. Nuförtiden har jag i princip inga problem med det. Jag springer kanske upp och kollar att spisen är avstängd innan jag går och lägger mig (något jag funderar på att åtgärda), och är jag stressad och ska iväg kanske jag kollar spisen någon extra gång osv. Men, det är aldrig så att jag missar tunnelbanan bara för att jag tvångar.

Den stora skillnaden i detta, alltså att jag aktivt gjorde tvärt om mot vad jag ville, tror jag låg i att jag faktiskt lärde mig hur en spis fungerar. Innan hade jag lixom inget att gå på vad det gällde om en spis var avstäng - visst, jag fattade ju att om lamporna inte lyste, ja då är den avstängd. Men, tänk om lampan har pajjat och spisen egentligen är på?! Efter att ha gjort tvärt om så lärde jag mig att en spis knakar när den stått på ett tag, plattan är omisskännligt röd, den utstrålar en hel del värme på ganska långt håll osv.

Jag skaffade mig alltså bättre sätt att avgöra om spisen är avstängd.


Jag tror det är viktigt att göra detta, alltså att gå mot sina säkerhetsbeteenden, av denna anledning - att lära sig vad som inträffar om man "glömmer stänga av spisen". Och, jag tror det är bra för att just lära sig uthärda ångesten. För, man utsätter sig för det hemska under kontrollerade former. Man säger "åt helvete med den jävla spisen, huset och alla däri får fan brinna upp, jag tänker inte stänga av skiten", och återfår plötsligt makten. Och, det är en ganska berusande känsla att göra detta. Jag tänker ofta att vi som har våra små egenheter egentligen har det ganska förspännt. Vi kan ju tycka världens mista grejjer är jätteläskigt. Vi kan vara asnöjda över oss själva för att vi gått ut och slängt soporna. Det är ju faktiskt ganska soft att det är så!  

[Peter_20]

En kul grej med att utmana sina rädslor är att man helt plötsligt, en dag, lägger märke till att det inte alls är lika farligt längre; därefter går det bara uppåt.

Det är de där första dagarna/veckorna som kommer att vara extremt plågsamma, sen är det mest lite småsegt att genomlida det, sen är det plötsligt inte alls någonting märkvärdigt längre.

Jag lovar att denna plötsliga känsla är värd allt obehag.