Hej!
Jag vet inte om jag är fri från BDD-tankarna (som det troligen var en light-variation av, fick aldrig någon diagnos dock, har aldrig ens varit hos någon psykolog ens). Just nu går det lite upp och ner, jag vet i alla fall vad det är när jag börjar tänka dumma saker om mig själv.
Det är många faktorer som tillsammans har fått mig att må bättre. Jag minns en dag, när jag gick förbi några personer i skolan som skrattade, som sa till mig själv: nu får du fan lägga av. någonstans insåg jag kanske undermedvetet att det var jag som var väldigt självupptagen (men på ett destruktivt sätt) och ?nbillade mig att hela världen handlade om mig. jag började motarbeta de negativa tankarna och försökte sluta upp med att inbilla mig själv saker. det är något jag fortfarande måste jobba med. Spegelbilden är knappast en vän ännu, det är väldigt svårt att koppla att den ska föreställa mig. den ser olika ut från gång till gång, tycker jag...
samma sak med foton som är nytagna
När jag fick reda på att BDD finns, när Malin var med i Aftonbladet, och jag hittade hit, förstod jag att jag inte är ensam och jag började även förstå vad tankarna egentligen var: en sjukdom. det här forumet har hjälpt mig en hel del med att bearbeta det jag har varit med om. jag skrev ett långt inlägg och grät floder, berättade saker jag aldrig berättat för någon förut, och blev förstådd. det var jätteskönt. det är väl det det också handlar om, att hitta människor som förstår "på riktigt".
det som har hjälpt mig allra mest är att jag till slut (efter 19 år!) vågade berätta att jag kände mig ful. av en slump blev det en vän, inte speciellt nära vän egentligen, över ICQ. han skrev att han iaf tyckte att jag var söt. andra hade sagt det innan, men det betydde så mycket mer när någon sagt det efter att jag hade avslöjat min "hemlighet", nämligen att jag led av obotlig fulhet. jag trodde, förut, att om jag gjorde det skulle världen rasa samman och jag skulle stå där blottad inför alla. ingen skulle låtsas längre. nu har jag berättat för min pojkvän o sambo (det är han som för höra allt gnäll...). och så har jag skrivit ett brev till mamma och pratat med henne om det. det hjälpte också jättemycket, men det tog lång tid och mycket mod innan jag fick det gjort.
jag vet inte om du har berättat för någon eller om du behåller tankarna för dig själv. men om man berättar är man inte ensam längre, åtminstone inte på samma sätt.
det jag har hittat är mer tid och tankar att ägna åt andra, positiva saker och framförallt åt andra människor i min omgivning. och en känsla av att vara som alla andra (vilket inte är så dumt alls)
jag hade så gärna velat krama om mitt tolvåriga jag och förklara vad det var frågan om och säga att allt är OK. Varje gång jag tänker så inser jag att den tolvåringen är jag och den tolvåringen finns bara kvar inom mig. Just nu handlar det för mig om att förlåta mig själv och lära mig att tycka om mig själv för den jag är, inte den jag "borde" vara. jag duger utmärkt, jag är faktiskt hur bra som helst! det är du också! låt inte den enda människan du inte kan komma iväg ifrån (du själv) förstöra livet för dig. livet är oändligt mycket mer värt än så.
jag förstår om ni blir irriterade för att jag får det att verka lätt. det är det inte, det är jättesvårt att bli kvitt BDD-tankarna, men jag tror inte man kan bli frisk förrän man vågar ta tag i en tillfriskningsprocess och börja se saker för vad de är.
kram på alla som läser det här
