Hejj.. jag registrerade mig här i hopp om att få lite råd och sånt.. lite hjälp.. jag har ingen aning om jag har BDD men jag tänker på mitt utseende 24/7.. allt började för drygt ett år sedan.. när allt gick snett.. jag hade anorexia sedan en tid tillbaka (vilket jag blev medveten om långt senare) och tränade väldigt mycket.. åt nyttigt och bra, men väldigt lite jämfört med hur mycket jag tränade.. blev mullig när jag var väldigt liten och har varit det ända sen dess.. i sjuan blev jag medveten om min kropp, iom puberteten och allt.. och insåg att jag var tjock.. tog inte det så allvarligt först utan började lätt med att sluta småäta och göra lite sit-ups varje dag.. en dag när jag var ute och skulle köpa kläder upptäckte jag att jag var smal.. det var verkligen så.. upptäckte det bara sådär typ.. att jag kunde få på min jeans som var 27
r.. wow.. och min mage var platt och hård.. men mina ben var fortfarande tjocka.. så jag fortsatte med min spinning hemma (på träningscykel) och situpsen.. det varierade från dag till dag hur många situps jag gjorde och hur mycket jag cyklade.. jag gillade att känna den brännande känslan i benen och kroppen när jag tränade och den matta känslan efteråt.. jag började träna taekwondo 4 dagar i veckan.. mina matvanor var bra.. var aldrig sugen på godis eller något så det var aldrig något problem.. åt alltid kl 7, 12 och 17.. aldrig mellan de tiderna.. ibland när ja kom hem från skolan var jag så hungrig att jag satt med klockan i knät och bara väntade tills den blev 17.. eftersom att jag tränade så mkt behövde kroppen mer energi.. jag var alltid sååååå hungrig när jag gick och la mig men det var så skönt.. den bästa känslan i världen..
i skolan var det ingen som kommentareade mig.. min kropp och så.. tjejerna “pratade sitt vanliga "bantarprat" om att ååh jag är så tjock.. jag har aldirg varit aktiv i sådana dissussioner.. bara suttit och lyssnat.. kännde att om jag tog upp mina känslor och tankar om att jag är tjock så kommer dom "märka" att jag ÄR tjock.. har alltid tänkt att så länge jag undviker och förtränger vissa saker.. så är dom inte verklighet..
en kompis i klassen fick anorexia.. hon var aldrig i skolan men när hon var det klagade hon bara, var bithig och rökte i toaletten för att man "blir smalare" av det.. det tar bort hungern.. tyckte alltid synd om henne, alla hatade henne för att hon var så bitcig och alla tyckte att ho var dum i huvudet.. när hon efter ett tag slutade att komma till skolan blev hon snart glömd men en annan kompis fick ätstörningar.. hon blev från normal till jättesmal.. alla pratade med henne om att hon måste äta mer och sånt.. men hon sa att hon vet vad hon gör.. (det var sant eftersom att hon mår bra nu, är inte lika smal men inte lika stor som förut.. hon bestämde sig för att äta lite mer för att hennes rumpa hade försvunnit under svältningstiden) ..
men Jag fröstod aldrig hur smal jag var.. hemma tränade jag regelbundet, hade börjat gå i trappan iställer för att åka med hissen, gick på taekwondo och åt allt midre.. drack inte ens vatten mellan träninfarna eller mat-timmarna.. när vi skulle ha lucia i åttan skulle jag vara pepparkaka.. hade köpt en kjol och hade ett linne, men jag kände att jag var så tjock att jag inte ville visa mig så.. så jag "fake-sjukade" mig, sa till mamma att jag mådde dåligt, en vecka innan lucian.. var hemma de dagarna och under den tiden åt jag bara fruktsallad.. kollade mig i spegeln och vägde mig typ varje halvtimme och jag blev verkligen smalare.. jag fick min första kommentar på luciadagen.. "du är en pinne!" jag blev glad som fan!..
jag var ihop med en kille sedan några veckor tillbaka och jag kunde inte träffa honom så mycket eftersom jag alltid tränade och han hade fotboll.. så jag började att skippa träningarna.. gick ut med honom istället.. till slut ville jag inte träna mer.. hade tröttnat, var så trött alltid.. hungrig.. jag var med mamma i naturapoteket för att köpa tabletter mot tröttheten tom..
en dag sluda ejag att äta lunceh i skolan.. vet inte rikitgt varfrör.. gick ner ännu mer då.. jag är inte heller säker på varför och hur men jag böjade att äta glass och choklad.. mycket.. varje dag o varje natt och alltid.. så fort det inte fanns något hemma så gick jag och köpte det själv.. trodde att jag kunde äta frukt i några dagar i kompensation.. men jag kunde inte sluta äta.. jag började vara hemma för att jag kände mig så fet.. redan första dagen var jag rädd att gå till skolan för att jag hade ätit för mcyket och tänkte att det gör inget till om jag tränar.. så jag slutade att träna och jag åt allt mer.. ttrodde att jag skulle sluta imorron...eller imorron eller imorron.. men så blev det inte.. jag fortsatte bara att äta.. och blev tjockare och tjockare.. min lägsta vikt var 50 - 49 kg.. nu väger jag 62.. jag sa till mamma att jag var sjuk hela tiden för att jag inte ville gå till skolan för att jag var så fet.. sa att jag hade ont i magen.. hittade på att det gjorde så ont att jag inte kunde gå upp ur sängen.. när jag väl gick till skolan, det måste man ju dock, så hade jag på min stora byxor och stora tröjor.. alla undrade varför jag inte hade mina vanliga kläder.. skitsnack och sånt bakom ryggen nivet..
efter sommaren när skolan började blrjade jag ha lite tajtare byxor (svarta) för att jag skulle vara lite mer i modet.. folk snackar så mycket annares och jag som brinner väldigt mycket för fashion och kläder och sånt vill ju oxo se fin ut.. slutade att äta fruskost och åt alltid vad jag än kom åt närjag kom hem från skolan, gjorde pommesfrites, åt glass eller vad som helst.. jag slutade och började tilloch från med att träna hemma.. höll sig i några dagar.. kunde också bara äta fruskt till lunch på dagarna i en vecka för att på fredagen kunna gå ut och känna mig bra.. fin.. och kunna äta som alla andra på macdonalds eller nåt.. min relation till en vän försämrades allt mer oxo för att jag aldrig ville gå ut om ja inte hade gjort min "bantingsvecka" innan.. böejade träffa henne mindre o mindre men jag ville inte att vår kontakt skulle brytas.. jag ville bara vara hemma och inte visa mig för någon.. inte orka sminka mig och fixa mig.. svek henne flera gången när jag lovde att jag skulle komma med till stan fast jag sen sa att jag inte kunde för att jag kände mig så ful.. mitt sociala umgänge har förämrats avskyvärdt mycket för att jag inte gå utoch träffar folk.. jag vill inet att de ska se mig och sedan börja snacka att hon är så ful och tjock kolla hur ful hon har blivit.. jag gillar inte att gå i jeans eller tajta byxor fastän jag skulle vilja det, men jag känner mig tvungen eftersom att alla snackar så mycket om man har fel kläder.. jag brukar nu gå i ett par svarta träningsbyxor och har faktiskt egentligen utvecklat min personliga stil.. jag är väldigt modemeveten och vet själv att det jag har på mig är snyggt.. min tröst är nog att köpa skor efterson att jag aldrig känner mig för tjock eller för ful på fötterna =)... jag orkar inte förklara allting och det finns säkert mycket som ni kanske uppfattar luddigt och oklart men jag vet själv inte hur jag mår och hur jag känner och hur det kommer att bli.. jag bara drömmer varje dag om den jag ska bli.. då jag kan ha på mig alla mina fina kläder och skor.. och min bikini som jag nyligen köpt.. jag har varit borta så mycket från skolan men jag täbnker inte på vad jag missar och mina kunskaper och sånt.. utan jag tänker på att mina kompisar i skolan tycker att det är konstogt och dom pratar så mycket skit om mig när jag är borta..
kanske skriver liter mer tydligt någon gång när jag orkar.. om nån orkar läsa och lysssna..
