Jag går 1á året på gymnasiet, och min utseende fixering har aldrig varit värre. Jag går upp supertidigt för att göra mig i ordning, men har ändå problem att hinna. Mårnarna brukar gå ut på att tvätta håret 4 ggr och sminka om mig 5, och sen bär det i väg till skolan där man ska uppträda som en glad sofiistikerad individ... Det brukar givetvis sluta med att jag stannar hemma. Hela mitt liv kretsar kring mitt utseende. Jag har hafft anorexia, bulemi, har social fobi men går i terapi för detta, samt tentamen ångest. Jag känner mig ständigt fet, ful och äcklig. Mina anhöriga säger bara "ta dig i kragen", men grejen är den att jag inte har någon krage. För mig har livet en mening, ja en innebörd och det är att se bra ut. Der är också förklaringen till mina humörsvängningar. De få gånger jag känner mig "hyfsad" blir jag en annan mäniska, glad och utan hämmningar, men dessa peroder blir allt färre. Nu känns det som om jag har 2 alternativ: självmord eller plastkoperation. Ja jag glömde nämna det, nu är mina tankar fastklistrade vid plastikoperationer. Främst av näsan. Jag har ingen framtid i nuläget... Jag känner mig inte värdig som människa att göra normala saker som läsa schoppa se på tv. Inget har någon mening, när det enda jag tänker på är dessa vackra mäniskor jag är så bländanda avensjuk på...
