Tack för dina värmande ord. Det var väldigt jobbigt att ställa upp, men såhär i efterhand känns det som att det var värt det.
Ja, jag håller med om att det är svårt att få människor att förstå. Förmodligen för att utseendefixering i sig är så utbrett att folk helt enkelt inte klara av att skilja på "vanliga" komplex och BDD, och därför normaliserar det hela. Därmed inte sagt att jag tycker att utseendefixering är bra, det är fruktansvärt att så många "friska" människor också mår dåligt över hu de ser ut, men det är viktigt att betona skillnaden.
Jag har fortfarande en del vänner som inte på långa vägar begriper omfånget av min problematik, men å andra sidan kan jag inte riktigt förvänta mig att de ska göra mig heller. Huvudsaken är att jag känner att de flesta tar mig på allvar numera, men tyvärr har jag fått vara extremt tydlig och ibland riktigt hård med att betona mitt lidande för att det ska gå in.
Mina föräldrar var faktiskt de som "hittade" sjukdomen, så de är väl införstådda. Min pappa kom till mig med en artikel 2004, men då var jag absolut inte mottaglig. Sedan kom mamma 2007 och då var jag redo att låta det sjunka in.
Som sagt, det enda jag egentligen upplevt att jag kunnat göra för att öka förståelsen bland mina närstående är att vara tydlig, att verkligen berätta hur det här påverkar mitt liv på ett funktionellt plan. Alltså inte i första hand prata om hur ful jag känner mig, utan hur dessa känslor begränsar mig och hindrar mig från ett leva det liv jag vill.
Har du funderat på att söka hjälp för din misstänkta BDD?
Det känns lite som när folk berättar när de ska komma ut "ur garderoben, när jag tänker på att försöka berätta för mina nära hur jag lider av detta.
Kollade på outsiders precis innan jag skulle till affären, tror jag drog ut på att handla i säkert flera timmar. Hade sådan himla ångest! Men vilken lättnad när du berättar hur du upplever det, precis så känner jag också! Ljuset, folk som stirrar och stå i kö!
Värsta att stå mitt i, känna ögonen i nacken från resterande kö som iakttar dig konstant. Så tror jag att folk ser ned på mig och äcklas och kanske kommer prata om en vid middagsbordet eller för vännerna följande dag, vilken äcklig tjej dom såg på ica..
Utseendefixering är det hemskaste som finns!
Skillnaden är hårfin mellan "frisk" och "sjuk", ett ämne jag försökte diskutera med min syster idag.
Hon sa att hon också kände sig ful och otillräcklig ibland, men ibland är inte samma som 24/7 och 365 dagar om året.
Anledningen till att jag frågar är att jag lever i ett förhållande sen 3 år tillbaka, vilket är väldigt besvärligt vissa gånger då vi även bor ihop och det är svårt att fullt ut kunna hålla på med det man gör.
Jag har aldrig berättat för honom ordentligt hur jag egentligen känner över dagens rutiner som för andra är inte alls är varken tidskrävande eller ångestfyllda.
Jag blir ofta arg och tillbakadragen då jag inte får slutföra det jag känner är nödvändigt, men inombords känner jag mig givetvis äcklad av mig själv.
Men den mest effektfulla metoden att berätta för honom kanske är som du säger, är hur jag upplever det mer funktionella handikappet. Låter vettigt=)
Efter idag så känns det som att det vore en god idé, har trott innan att jag haft någon typ av svår depression och varit rädd att de skriver ut någon hemsk antidepressiv medicin.
Man har ju hört skräckexempel på hur den typ av vård har en tendens att inte fungera överhuvudtaget><
Men det verkar ju som att man kan eventuellt prata sig ur det? Mina syntom har blivit bättre senaste två åren, men har börjat komma tillbaka riktigt ordentligt nu under sommaren då det varit varmt och man inte kunnat skylla sig lika mycket.
