Hej!
Jag vill dela med mig av mina erfarenheter, eftersom jag känner igen mig i väldigt mycket som skrivs här och jag inser att jag har haft BDD tidigare i mitt liv, innan jag äns visste vad det var.
Jag har länge haft olika komplex, främst i gymnasiet.
Men den värsta perioden började sommaren -99 då min ansiktshud blev i obalans.
Jag fick finnar, och jag hade alltid vart noga med att tvätta huden, men nu kändes det som jag inte hade nån kontroll längre eftersom jag inte kunde styra hudens obalans.
Jag tvättade mig sjukligt mycket, téstade femtioelva olika hudprodukter, och speglade mig slaviskt hela tiden.
Jag mådde så dåligt så jag vill bara dö, varje morgon och kväll kunde det bli timmar framför spegeln i badrummet och jag slog mig själv ordentligt mest på magen och benen.
Ångesten var outhärdig.
Kunde bara ligga på golvet och sprattla!
Varje morgon vaknade jag upp gråtande med bultande hjärta.
Jag kände mig så ful, så jag gick med nerdragen keps ute så folk inte skulle se mitt ansikte.
Trodde det var nåt allvarligt fel på mig och ingen förstod.
"Men du som är så söt?

" blev kommentarerna om jag nämnde nåt om det, och visst tackar jag för komplimanger, men jag mådde ju fortfarande pissdåligt.
Detta höll på i flera år efteråt, men sen av nån anledning har det släppt.
Jag är fortfarande utseendefixerad så fri är jag kanske inte, men det är en enorm skillnad och lättnad nu.
Jag tycker jag är ful utan mascara tex., men försöker överse med det på nåt sätt.
Min låga självkänsla finns dock kvar, och det har satt sig i huvet på mig att jag förmodligen aldrig kommer få en pojkvän.
Men vad göra??? Fråga om ni undrar nåt. Som sagt jag har tatt mig ur det värsta och jag vet vad ni alla går igenom. Vill jätte gärna hjälpa om jag kan.
Kram till er alla!!
Nina