Varför känner jag såhär?
Jag har haft det rätt svårt ett tag har inte kunnat finna någon bra väg till att må bättre, har verkligen försökt att respektera mitt utseende. Men mitt liv faller.. får inget studiebidrag går inte till gymnasiet. Jag har inget jag känner jag har kontroll över,
Förutom det jag gör med min kropp

När jag äter mindre tränar mer (springer 1-2h på kvällarna) ser hur kilona rasar känner jag att jag uppnått något, Min (snart befintliga anorexi) är något jag själv gjort, något jag kan vara stolt över... jag har känt mig så misslyckad med allt i livet, så mycket att leva upp till( skönhet, smarthet, bra betyg, glad, hjälpsam, lycklig) att jag fick panik.. jag var tvungen att göra något jag klarar av. Och att svälta mig är jag tydligen bra på.
Varför skall jag ha det såhär? Jag hatar mitt beteende men känner ändå att ätstörningarna är lättare att hantera än BDD Min BDD har alltid funnits/finns där men med ätstörningar känns allt lite lättare (kan kontrollera det bättre än min bdd) (antagligen kommer ätstörningarna kännas lättare nu i början) Jag kommer antagligen må så mycket sämre, men visst det kanske är det jag vill! Jag vill att de ska se hur plågad jag är men kan inte uttrycka mig till tals jag kanske vill visa på ett annat sätt... Jag vet inte, Jag behöver någon som hör vad jag säger och det kanske finns andra här som känner lika som mig. Vet inte om jag ens vill stoppa det nya beteendet jag har skapat mig. (även om det är det som är det friska och normala) Orkar man hantera både BDD och anorexia?