vart går gränsen?

Hej Nela.
jag ska försöka svara på några av dina frågor, av egen erfarenhet och som jag uppfattar det.
Jag är 25 år. Jag har bdd (hur den visar sig för mig kommer jag till senare).
När jag var 16 år var jag ungefär i samma situation som du är nu, kanske inte riktigt men jag var på "god" väg dit.
Jag har alltid haft väldigt låg självkänsla. Men jag har inte alltid tyckt illa om mitt utseende.
Jag kunde ganska ofta få komplimanger för, min då otroligt fina hy, och även andra delar av mitt utseende inklusive helheten.
Men med tiden kom en strävan efter ständig bekräftelse, utseendemässigt, (antagligen eftersom vi kvinnor tyvärr ständigt matas med att det "enda" vi har eller och bör ha är ett vackert utseende).
Jag minns hur jag som väldigt ung kollade i tjejtidningar, som vi alla vet är matade med bilder, dock falska, på "snygga", (innom situationstecken, eftersom allt är rellativt), brudar som visade hur man skulle se ut.
Fortsättningsvis stod där hur men blev så snygg, med allt vad det innebar, smink, bantning, operationer osv.
Det står ju sällan rakt ut;"gör de här operationerna" men budskapet finns där och det nästlar sig in i våra hjärnor succestivt, hur lite vi än vill eller förstår det.
Vidare läser vi vilka kropsdelar killar kollar in först och hur de isåfall bör se ut. osv. osv. och så vidare..

Jag är fullt medveten om det nu, hur dessa tidningar fungerar för att bryta ner oss, att det mesta som står och syns i dem är rena lögner och skit!
Det är fan en skam att de överhuvudtaget får finnas, och än värre hur människor kan jobba med att "medvetet" förstöra människors psyken.
För det är faktiskt det enda dessa tidningar är bra på. ATT BRYTA NER OCH FÖRSTÖRA MÄNNISKOR SOM SKULLE KUNNAT HA ETT BRA LIV OCH MÅ BRA MED SIG SJÄLVA.

Så första svaret; Jag är övertygad om att vi kommer att se fler med bdd i samhället framöver. Medierna blir allt värre, och jag ser redan nu hur det har förändrats till det sämmre sedan jag gick i högstadiet. Unga människor mår allt sämmte psykiskt (inte bara över sina utseenden) Men väldigt många "låter" sina liv styras av utseendefixeringen. Jag tror att det finns ett stort mörkertal redan nu, eftersom få egentligen har någon koll på sjukdommen bdd, inte minst inom vården!

Av egen erfarenhet minns jag hur jag totalt kunde fastna vid bilder på kvinnor med perfekt hy, dock retuscherade, men det förstod jag inte då, och jag vet inte om det spelar någon roll om vi vet om hur retuscherade bilderna är, jag tror vi bilr hjärntvättade iaf. Så trots min enormt fina hy, med minimala porer och aldrig någonsin en finne, började jag, efter att ha stirrat mig blind på alla dessa bilder, (jag minns många av dem sjukt tydligt än idag), sakta men säkert falla in i det som senare blev många långa timmtals ritualer framför spegeln. Pillandes med min hud.

Så svar ett och två och tre; Jag blev tydligt påverkad av media.
Bdd'n kan bli värre.
Och ett komplex kan förvandlas till bdd. Till och med något jag aldrig hade komplex över, förvandlades till vad min bdd mest kretsar kring.
Och vad jag har förstått så är jag långt ifrån ensam om detta.

gränsen mellan "normal" utseendefixering och bdd?
Jag har inte bara haft problem med min hy, och det tog många år innan det gick så långt att jag inte längre gick ut.
Det hela började för mig med att jag med min extrema självkritik, liksom du, fick panik och/eller utbrott för att jag inte fick mitt utseende och "stämma" pga. kläder, frisyr eller smink som inte blev bra.
Jag kunde stå timmar och fixa med allt men ändå komma för sent, inte alls ta mig iväg, eller faktiskt ta mig iväg till skolan nöjd.

Med tiden blev det dock allt oftare som jag blev alltmer missnöjd och inte tog mig iväg. Dock gick det som du säger i perioder.
Jag är säker på att du lider av bdd, kanske ett tidigt stadium, men jag vill inte kalla det "normal utseendefixering". Jag tror inte på "normal utseendefixering". Den utseendefixering vi har i vårt samhälle idag är visserligen normaliserad, men den är SJUKLIG! Och det är SJUKT hur vi kan blunda för den och påstå att den är normal.

Svar tre; utseendefixeringen är i allra högsta grad en samhällssjukdom.
När människor, skrämmande många människor, inte kan gå utanför dörren för att de inte klarar av sitt utseende. Eller tar sig utanför dörren efter timtal av förberedelser,
kanske med en jävulsk ångest.
Att de inte kan göra vad de vill, eller spendera sin tid på saker som berikar livet och interlektet, eller som samhället föredrar,"inte är arbetsföra", utan istället bli uppäten innifrån av tankar kring sitt utseende. För att till slut kanske inte känna sig som en människa längre. Det måste kallas samhällssjukdom!

Mina tankar okupperas ständigt kring, "om jag bara inte hade förstört min hy".
Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna leva i fred med den och om jag någonsin
kommer kunna förlåta mig själv för vad jag gjort med den.
Jag ser bilder på mig själv från innan, och jag önskar mig tillbaka för att kunna göra allt annorlunda.
Men för det hade behövts att någon uppfattade min bdd i tidigt stadium och att jag blev tagen på allvar inom psykiatrin, som jag faktiskt hade kontakt med, men inte fick
hjälp ifrån. Så är fallet än idag. ingen hjälp. trots att jag förklarat precis hur det är och berättat om bdd. "vi kan inte sjukskriva dig för att du tycker att du är ful och har lite dålig hy".
Ingen bryr sig ens om att ta reda på vad bdd är eller handlar om.

Men det är ju först efter många, många år som jag får veta vad bdd är.
Jag läste en artickel som förklarade allt jag kände och allt som inte fungerade, som det bore i mitt liv, som en sjukdom, bdd.
Det var en otrolig lättnad efter alla år av skam. Och lögner om varför min hy plötsligt såg förjävlig ut.
Jag viste ju inte riktigt själv förän jag läst den artickeln. Jag visste ju inte varför jag gjorde som jag gjorde. Råkade jag hammna i en situation då jag var tvungen att förklara hittade jag på att mina antideppressiva gav mig dålig hy, osv. jag trodde på mig själv. Jag var i total förnekelse över vad jag gjorde och gjort, men ändå så medveten över att jag förstört min hy.
Vid det laget gick jag inte ut. Jag tror det dröjde månader.

Och eftersom jag inte tog mig ut, hade flyttat till en ny stad, där jag inte kunde få nya vänner, tog jag mig heller inte ur mitt dåvarande förhållande med en kille som misshandlade mig psykiskt och ibland lättare fysiskt.
Han hade brytit ner mig så totalt att jag la all skuld på mig själv, fick mig att erkänna att han aldrig hade gjort det han gjorde om det inte var för något jag gjort innan.
På något obehagligt sätt, fastän jag någonstans viste att han hade fel, lyckades han, jag skulle vilja säga hjärntvätta mig. Mina vänner som jag pratade med då och då har senare sagt att de inte alls kände igen mig som person. Att jag ständigt försvarade honom, hans sätt och att jag ständigt lät rädd som om jag var övervakad.

Det slutade inte ens efter att han hade sex med mig mot min vilja. Jag! var den som var tvungen till att trösta honom efter det, [/i]"han skulle ju aldrig gjort så om han vetat att jag inte ville"[/i] (jag hade under lång tid förklarat att jag mådde för dåligt för sex och bara en timme innan det hände hade jag varit tvungen att påminna honom, så när jag var påväg att somna hände det).
Och jag fick som sagt trösta honom. Jag var så rädd, och förstörd, intalade mig själv att jag nog inte varit tydlig nog ändå.

När jag tillslut med hjälp av föräldrar (som för övrigt inte visste mycket) fick en egen lägenhet, (som jag för övrigt inte tog mig ut ur på grund av min bdd) bröt jag med honom.
Dock inte förän ca ett år efter det var jag fri från psykisk terror, telefonterror, rädslan att han skulle dyka upp, osv.

Psykiska och sexuella besvär (som hänger ihop med det psykiska) jagar mig än idag.
Inte bara från det förhållandet, utan även från midierna som succestivt brutit ner min självbild sedan långt tillbaka.

Detta hade aldrig gått så långt om jag var en hel människa som viste mitt värde och inte lät sig trampas på av andra och/eller omvärlden.

Förlåt mig, jag blev väldigt långrandig.
kram