BDD, förvrängt kroppsyndrom och autism

[Spegelfobi]

*Lyfter tråden*

Jag tänkte, kanske det som togs upp i programmet inte "faller" under sådant som har med bdd att göra? Fast ändå tycker jag att förvrängt kroppssyndrom tangerar bdd, är det så? Jag har ju inte diagnostiserad bdd, inte heller önskan att få ett eller båda benen amputerade, så jag har inte insikt i den här problematiken.

----------------

För en stund sedan när jag var på toa så blev jag att titta till i spegeln, men blev tvungen att genast titta bort, orkade inte se mig i spegeln. Jag gillar mitt utseende, så det var inte det att jag såg min egen spegelbild. Nä istället reagerade jag så där för att "något kom för nära", förstår ni hur jag menar? Jag har inslag av DAMP i min diagnos, och det gör att alla sinnesintryck blir för starka för att orka med.

Ibland känner jag lite som de i programmet om förvrängt kroppssyndrom, att jag skulle vilja amputera en del av min hjärna för den är inte en del av mig. Men av det kommer så frågan, vad händer om jag gör det, "vem" blir jag då? Jag vet ju inget annat sätt att vara på eftersom jag haft min autism i åtminstone 40 år.

Och jag vet inte ens om ens ådan operation skulle hjälpa... vad jag vet så har ingen blivit fri från autism genom operation... och jag tror inte det finns en enda läkare som ställer upp på en sådan operation.

Av Spegelfobi


Mitt originalinlägg:

Ikväll sänder Discovery Channel ett dokumentärprogram om förvrängt kroppsbildsyndrom, klocan 23-24. Så här står det i presentationen av programmet, på www.tv.nu

Tid: 2300 - 2400 ShowView | 27881148 |


"Titel: Att lida av förvrängt kroppsbildssyndrom - Imdb

Övrigt: Sedan slutet av 1800-talet har det i den medicinska litteraturen berättats om män och kvinnor som vill bli amputerade för att känna sig "hela". Här granskas dilemmat med sjukdomen."

Av Spegelfobi

[Trasig]

Hejsan!

Jag tycker att det är väldigt intressant att du lider av autism. Jag jobbar som assistent på ett boende med ungdomar som lider av svår autism. Har aldrig pratat med någon förut som har en lättare form autism (du har väl aspergers syndrom?), eftersom våra ungdomar är så svårt autistiska att de inte vet att de är autistiska.  Så jag tänkte därför fåga dig. Hur är livet som autistisk? Har du svårare att uttrycka känslor än andra? Får du "utbrott" om någonting blir fel för dig och du inte vet hur du ska uttrycka dig?

Jag hoppas att du inte tar illa upp för att jag frågar. Jag antar att du inte känner som människor med svårare autism, men det är ändå intressant att veta hur livet som autistisk är. Du kanske har något tips för hur man kan göra det lättare för er med autism?! Vill som sagt inte vara oförskämd med mina frågor och du behöver inte svara om du inte vill.

// Zia

[Anonym]

Hej Zia!

Ingen fara, du är inte oförskämmd alls, så jag svarar gärna!

Nä. Jag känner ingen med svårare autism.

Jag kan ju bara beskriva hur jag upplever min "autism light", mitt Aspergers syndrom, med inslag av DAMP förresten.

Ja, jag upplever förändringar som enormt jobbiga, så jobbiga att det till och med är jobbigt för mig med födelsedag och julafton, jag får helt enkelt inte överraskas av någonting. Jag har inte svårt att uttrycka kännslor, snarare tvärtom, jag har svårt att hålla tillbaka de när jag blir pressad, provocerad av någon eller något, så jag får jättelätt utbrott, vet inte hur jag ska hantera situationen.

Jag önskar ofta att det gick att "ta bort" det i min hjärna som gör att jag har autism. Men eftersom jag haft det i minst 40 år så "vet" jag inte hur det är att inte ha det, förstår du? Så jag har fått försöka leva med det så gott det går...

Fråga gärna igen om du undrar något mera.

Ha så bra!

Av Spegelfobi

[Spegelfobi]

Hej Zia!

Ingen fara, du är inte oförskämmd alls, så jag svarar gärna!

Nä. Jag känner ingen med svårare autism.

Jag kan ju bara beskriva hur jag upplever min "autism light", mitt Aspergers syndrom, med inslag av DAMP förresten.

Ja, jag upplever förändringar som enormt jobbiga, så jobbiga att det till och med är jobbigt för mig med födelsedag och julafton, jag får helt enkelt inte överraskas av någonting. Jag har inte svårt att uttrycka kännslor, snarare tvärtom, jag har svårt att hålla tillbaka de  när jag blir pressad, provocerad av någon eller något, så jag får jättelätt utbrott, vet inte hur jag ska hantera situationen.

Jag önskar ofta att det gick att "ta bort" det i min hjärna som gör att jag har autism. Men eftersom jag haft det i minst 40 år så "vet" jag inte hur det är att inte ha det, förstår du? Så jag har fått försöka leva med det så gott det går...

Fråga gärna igen om du undrar något mera.

Ha så bra!

Av Spegelfobi (jag glömmde jag inte var inloggad när jag svarade Zia ovan *skämms* )

[Trasig]

Hej Spegelfobi!

Ditt beteende låter väldigt likt våra ungdomar med autism. Men dem har ju scheman med pictogrambilder och en del använder peccsböcker. Man måste vara väldigt konsekvent mot våra ungdomar, ett Nej får ALDRIG bli ett ja! Dessutom är strukturen viktig det får tex inte ske några förändringar i schemat. Om det står promenad på schemat så är det bara ut och gå fastän det spöregnar ute. Annars kan man räkna med ett utbrott...

Jag tycker att mitt jobb är väldigt intressant och ungdomarna har lärt mig väldigt mycket och jag känner mig väldigt omtyckt. Jag var ju helt sjukskriven förut och när jag nu nyligen kom tillbaka på jobbet, så blev alla jätteglada och kramade om mig - det är sådana saker som gör livet värt att leva.

Kom i håg att du är en unik individ  trots din autism, även om du gärna skulle vilja slippa den. Jag tycker att människor är lika mycket värda oavsett; sexuell läggning, hudfärg, religion, sjukdom o.s.v. Om du behandlar andra människor med respekt så kommer de att respektera dig som du är.  Sköt om dig!


// Zia

[Spegelfobi]

Tack Zia för snällt svar!

Jo... jag har lärt mig respektera andra människor, och av de jag fått som fina vänner får jag massor av respekt och stöttning tillbaka

Kram till dig om du vill och sköt om dig du med!

Av Spegelfobi

[Trasig]

Ingen orsak! Visst känns livet skit och man undrar varför man ska leva, men det blir inte bättre för att man trycker ner sig själv ännu mera (lättare sagt än gjort). Jag förstår att livet med sjukdomar som Bdd, damp och autism inte är lätt att leva med. Tro mig jag brottas varje dag med min Bdd och hur ska det inte vara för dig som dessutom har autism och damp?!

Roligt att höra att du har fina vänner, som stöttar och älskar dig för den du är.  Jag har också några vänner, men den som framförallt hjälper mig igenom livet mörka tunnel är min pojkvän. I bland undrar jag varför han överhuvudtaget är tillsammans med mig? Det är inte direkt en dans på rosor...

Vad gör du annars om dagarna? Är du sjukskriven/ jobbar/ pluggar?

Kram// Zia