BDD - ingen riktig diagnos

Jag vet att ämnet har varit uppe många gånger men jag kan inte låta bli att ta upp frågan igen, känner mig så förvirrad och osäker och behöver verkligen ert stöd. Idag träffade jag en läkare och en arbetsterapeut på vuxenpsyk, dit jag blivit remitterad nu efter att jag fyllt 18, för att diskutera vad för slags kontakt jag ska ha med dem. Terapi får jag på annat håll så det jag behöver deras hjälp med är egentligen bara medicineringen. Jag fick berätta om min bakgrund, som förutom mitt huvudsakliga problem med BDD:n periodvis även har innehållit självskadebeteende och ätstörningar. Kanske var jag inte tillräckligt tydlig med att mitt utseende och hår-ritualerna hela tiden varit och är det som plågar mig mest, jag vet inte, men jag berättade i alla fall om min ständiga oro över det, hur mycket jag speglar mig och grejar med håret etc. Mamma fyllde i att vi äntligen förstod vad det var först när jag hittade och läste om BDD på internet. När hon sedan rakt ut frågade om de visste vad BDD var, förklarade läkaren att han inte använder det som diagnos. Han sa att BDD inte finns med i de två världsomspännande diagnostiseringstabellerna (eller vad det nu kallas), att det bara är "symtom" och att mina problem inte kan förklaras så "enkelt". Det vi kallar BDD betraktar han kort och gott som tvång, som tar sig uttryck som en utseende/kroppsfixering. Inte som en diagnos i sig. För mig spelar det ingen roll om han ställer diagnosen BDD eller inte eftersom jag får den hjälp jag behöver ändå, men jag känner mig som sagt väldigt förvirrad. Vem ska man tro på egentligen? Beror hans uppfattning på okunskap? Jag kan ju inte sitta och säga emot en läkare, som hänvisar till de där diagnostiseringstabellerna, och hävda att jag vet bättre än han. Vad skulle ni ha sagt? Har han rätt? Är det stigmatiserande att ställa en så knivskarp diagnos som han tydligen anser att BDD är?