rynkor

Hej!
Det här är nog en rätt vanlig grej hos många BDD-drabbade. Man flyttar sitt BDD-fokus från det ena till det andra.
Men tänk efter nu, du har haft den här rynkan sen tvåan på gymnasiet. Jag vet inte vilken ålder du har nu men du har kanske haft denna rynka i något år och inte lidit av den på nåt sätt förrän nu när du plötsligt fick se den. Det om något är väl ett tydligt bevis för att det går att leva med en rynka utan att behöva oroa sig eller tänka på den överhuvudtaget.

Varför har jag inte sett den innan. Eller varför ser jag den nu.

Har du kanske blivit nöjd med nån annan "defekt" och letar efter nåt annat att fixera dig vid (antagligen omedvetet)? Tänk på att när du väl har hittat ett annat BDD-fokus så kommer hjärnan att förtydliga och förstora den "defekten" så att du till slut bara ser den när du tittar i spegeln eller på kort.

Ösnkar jag inte såg den.

Vägra att se den! Titta på nåt annat eller helst helheten. Håll dig på armlängds avstånd från spegeln och titta inte längre än 10 sekunder i sträck.

Men den syns, speciellt i vissa speglar och på kort också. Speciellt då från sidan.

Det kanske den gör för dig men kolla inte i vissa speglar, på kort eller från sidan då. Låt inte BDD:n lura dig, den kommer att tvinga dig att se rynkan men försök stå emot. Försök inse att det är detta som sjukdomen vill, den vill att du ska granska och kolla och titta om och om och om igen så att du till slut är övertygad om att ditt liv är förstört och att du inte kan göra nåt som är roligt så länge rynkan är kvar.

Tänk logiskt: Spelar en liten rynka nån roll för nånting alls, en rynka som knappt är synbar för någon utan förstoringsglas eller som i ditt fall "BDD-glasögon/filter"?

Jag skulle önska att du kunde låta bli att uppmärksamma denna obetydliga linje, den enda inverkan den har är att du själv kommer att må dåligt av att tänka på den. Är det värt det?

Mvh Malins mamma