Hej allihopa
Jag är ny på den här sajten, men bdd är inget nytt för mig, dessvärre... Det började redan när jag gick på dagis, då jag upplevde mig tjock och kroppen var obekväm och alla kläder var "fel" och det var kroppen som gjorde att allt var "fel". När jag nu tittar på foton från då jag var liten ser jag en flicka som är hur gullig och söt som helst, med en kropp som ser ut precis som vilken flicka som helst. Inget konstigt alltså.
Hursomhelst så fortsatte de där känslorna av att kroppen var obekväm och fel och konstigt formad. Första gången jag bantade var jag 8 år. Det höll väl bara nån vecka tror jag, men i alla fall så är det där med bantning nåt som suttit i ryggmärgen på mig hela tiden, och under ett par år var jag även sjuk i anorexia och var inlagd på behandlingshem. Har nu varit "normalviktig" i ca 4 år men tycker fortfarande att min kropp är pest; konstigt formad, obekväm, ful och slapp.
De största fixeringspunkterna för mig har alltid varit mina ben och mina bröst. Jag har lite grövre ben än de flesta, men de är inte tjocka, fast jag upplever dem som tjocka. Skulle aldrig få för mig att gå i kort kjol, t ex, och speciellt inte utan några riktigt heltäckande strumpbyxor under!
Hursomhelst så har jag varit totalt fixerad vid mina bröst ända sen den dag då de uppenbarade sig. Jag har nu genomgått en plastikkirurgisk operation, men tidigare var jag ganska storbystad - även om jag inte hade de där allra största! Men jag har genom åren fått många elaka kommentarer om mina bröst, och har alltid upplevt mig som en icke fulländad kvinna pga brösten. En kvinna "ska" ju vara tunn, lätt, skir, osv, och jag med mina tunga bröst är mera som en ångvält jämfört med idealet. Förr kände jag det som att mina bröst kom före mig; alltså när någon såg mig, då tänkte jag att de först såg mina bröst, och sedan mig. Suck.
Efter mycket grubbel och pengasparande, samt avrådan från min psykolog, så tog jag alltså kontakt med en plastikkirurg för att bli opererad. Jag "visste" att det skulle bli bättre om brösten blev mindre. Min psykolog menade att jag hade helt fel men jag har alltid "vetat" att det skulle bli bättre om brösten inte var så stora. För två år sedan blev jag opererad. Och det har faktiskt blivit bättre, även om jag inte är helt nöjd med resultatet. Numera vågar jag gå i åtsittande tröjor, jag vågar ha på mig linnen, ja överhuvudtaget vågar jag ha på mig lite lättare kläder. Tidigare var jag alltid så påklädd som möjligt. Det jag är missnöjd med dock, är att kirurgen har satt bröstvårtorna alldeles för högt upp, så det ser konstigt ut. Och nu vet jag inte om det bara är jag och min sjuka hjärna som tycker att det ser konstigt ut, eller om det "faktiskt" ser konstigt ut. De sitter verkligen ovanligt högt upp tycker jag.
Så nu har jag blivit lite fixerad vid det. Men den där känslan av att det bara är brösten som syns och inte jag, den har jag inte längre. Jag är nu inte bara ett par bröst, utan brösten är en del av mig istället. Jag har fortfarande en kass kroppsuppfattning, precis som innan, men just den där fixeringen vid brösten är faktiskt mindre.
Tänkte att det var viktigt att berätta detta, för plastikkirurgi KAN faktiskt göra det bättre, även om det inte blir så för alla. Detta är absolut inte en uppmuntran till alla att operera sig, men om man verkligen inom sig "känner" att det skulle kunna bli bättre av en operation, då är det bara man själv som kan avgöra. En psykolog vet faktiskt inte allt. Jag tror också att plastikkirurgi lämpar sig bäst om det är nån enstaka fixering man har, än om man har många, för då riskerar man kanske att fastna i det där eviga operations-ekorrhjulet...
Ja, det var mina reflektioner. Jag lägger gärna upp en bild om det går. (Får man det?)
Hälsningar från mig
