Så jävla less på att finnas.

har ingen praktikplats just nu så jag är bara hemma. vi har varit utomlands två veckor vilket har fixat till min dygnsrytm. innan vi for sov jag till cirka två varje dag. idag vaknade jag nio av mig själv och gick upp och kände mig duktig. kände att jag hade mycket tid på mig att fixa det jag skulle.

så fastnar jag framför spegeln i två timmar. eller först står jag cirka en halvtimme och bara stirrar och undrar varför jag ska ha så otur att jag föds med det mest groteska ansikte jag sett. alla mina vänner är sötare än jag. jag känner ingen som kommer i närheten av min fulhet. sedan följer en halvtimmes sminkande. och på detta över en timme då jag bara sitter på helgon och kollar användare efter användare, säkert hundra stycken, vet inte ens varför. typ för att jag hoppades hitta någon som hade samma ansiktsdrag som jag eller något av det jag har komplex för tex brett ansikte eller små ögon. någon som ändå lagt ut massa bilder på sig och verkar okej med sitt utseende. men inget sådant. alla är mycket snyggare. jag är äcklig. vidrig.

hur ska man orka leva? hur ska man orka leva när man varje minut tänker på hur ful man är? när man aldrig kan slappna av för att man hela tiden tänker på om håret ligger som det ska och döljer det det ska och att sminket är okej... eller när man måste packa med sig en låda smink när man ska sova över med kompisar och sova vänd bort från dem och sedan rusa på toa direkt på morgonen och sminka sig... jag känner mig död och ruttnad inuti. jag orkar inte med det här.

har precis börjat med antidepressiva också, typ tre - fyra veckor sedan, märker ingen effekt... jag orkar verkligen inte leva.