Typiskt BDD-beteende...

Många BDD-patienter är ju besatta av att kontrollera sig framför spegeln, men jag har blivit beroende av digitalkameran istället.
Ni förstår, igår blev jag jäkligt trött på att inte veta hur jag ser ut - som min spegelbild (fin) eller som på mina fotografier (fula) - så igår, när jag kände mig avslappnad och självsäker, började jag ta digitalkort på mig själv, på det rekommenderade avståndet 1,5 meter.
Efter det första kortet blev jag riktigt glad, för det visade sig att jag tydligen såg ut som min fina spegelbild.
Nu borde jag givetvis ha gett mig ungefär här, men istället blev jag extra peppad att ta fler foton: "det där fotot blev ju bra, jag måste testa en gång till!" och så vidare.
Sen knäppte jag tre kort som var väldigt bra, och så ett till, som var halvfult.
Då röck jag till - "tänk om jag trots allt är så där pass ful?!" och tog ett kort till. Lättnad; kortet blev bra.
Sen tog jag ett kort till, som var ännu bättre, men jag tänkte att om jag kunde le på ett lite annorlunda sätt så skulle det bli fantastiskt!
Jag tog kortet - "äh, vad fan, så här skulle det inte bli!", tänkte jag, och tog ett till. Lite bättre. Och så vidare.

Så där höll jag på i ungefär en halvtimme, och jag har fortfarande inte lyckats ta reda på vad jag egentligen vad ute efter.
Varför blev jag inte nöjd när jag fick så pass många hyfsade och bra kort, egentligen?
Min teori är att jag förmodligen inte vågade lite på dem, jag ville vara absolut stensäker på att jag verkligen ser jättebra ut *hela tiden*.
Problemet är bara att jag aldrig kommer att få något slutgiltigt svar: jag kan aldrig någonsin vara helt säker på vad folk tycker är snyggt och fult med mig, och ÄVEN om jag mot all förmodan skulle få något avancerat digram på folks åsikter, så skulle jag ändå inte tro på det: jag skulle fortsätta med mina tankar, och utgå ifrån att dagrammet "hade gjort felberäkningar" eller nåt i den stilen; därför är det lika bra att utgå ifrån att man ser helt okej ut, och successivt upphöra med tankarna.