Ett typiskt drag hos en stor del av BDD-patienterna, är ju att man gärna feltolkar den bild som man ser av sig själv i spegeln, oftast till någonting negativt.
Detta kan tära på självförtroendet ordentligt, och man börjar bekymra sig för hur det ska gå om man verligen ser så där ful ut, osv.
Jag har dock på sistone börjat reflektera över den här saken.
Nästa gång du ser dig i spegeln och tycker att du ser dum ut, så råder jag dig att granska dig själv lite noggrannare: ser du verkligen så himla konstig ut?
Håll dig helt stilla, och kontrollera dina drag, blicken och diverse detaljer.
Det häftiga är att man faktiskt efter några sekunder börjar se att man trots allt inte såg så konstig ut; den upplevelsen finns bara i ditt eget huvud.
Ett annat sätt att kontrollera den här saken är att tänka "tvärtom" när man spanar in någon snygging: är den där snyggingen verkligen så perfekt?
Nä... tror inte det.
Kontrollera personen lite noggrannare: jag kan nästan lova att du kommer att hitta både en och två detaljer som du, om du upptäckte dem hos dig själv, skulle uppleva som fruktansvärt störande.
Snygga personer har faktiskt inte alltid de där jättesexiga poserna: även de kan se väldigt dumma ut i olika vinklar, men deras helhetsutseende sjunker inte för den sakens skull.
Reflektera över det här, det är ganska tänkvärt.
