KBT hjälper om terapeuten är tillräckligt bra och om du genomför övningarna och går mot att vara mer och mer ärlig mot dig själv och terapeuten. Det går också att KBT:a själv, men det tar troligen längre tid iom att det är svårt att se sig själv utifrån, ifrågasätta sina invanda tolkningar osv.
Det är vetenskapligt belagt att KBT hjälper mkt bra, och också det enda som egentligen kan visa på ngra positiva siffror förutom medicinering.
Och ja, det har också hjälpt mig. Jag är vad man kan betrakta som frisk nu i den bemärkelsen att jag mår bra, är lycklig, företar mig det jag vill, hänger med på grejjer även om de är läskiga osv.
Jag har fortfarande endel tankar kvar men t.o.m. dom har trätt tillbaka rejält. Det är helt sjukt - min tid har lixom alltid dominerats av att vara rädd, och det är jag inte längre.
Visst finns det korta tillfällen då jag exponerar mig och får (numera smärre) panikångest, visst finns det tillfällen när jag funderar på eller kanske rent av skippar ngt för att jag tycker det är läskigt.
Men, det är småpotatis, och det finns inte ngt jag konsekvent struntar i att göra.
Folk som ser mig utifrån tycker nog jag snarare är i den modigare änden av spektrat. Jag utsätter mig dagligen för mga sociala aktiviteter varav flera är mer än vad snittet vågar (t.ex. scenframträdanden).
Framförallt är jag lycklig, nöjd med det jag gör, har typ allt jag kan tänka mig. Och, det är så otroligt värt det!
Och, det är så tack vare KBT.
/Amav
