osäker?ful?eller bdd...?

[smalajag]

hejsan!
när jag var omkring 11 började jag att känna mej mkt ful. fram tills för några år sedan har jag bara sett det som ett faktum, att jag är ful. men sen, när jag var ca 17, pratade jag å en kompis om utseende å hon sa att det är ngt fel i min syn på mej själv, att så jag ser mej inte stämmer med verkligheten. efter det har jag börjat ifrågasätta min syn på mej å känner att detta inte är riktigt normalt...(jag är 20 nu)
jag har förstått att de flesta människor inte är så fixerade vid sitt utseende. men jag vet inte om det är bdd...

min syn på mitt utseende (framförallt ansiktet):intrycket andra får (mina värsta tankar överst osv...)
-jag ser sjuk ut, död, utmärglad. så äcklig att alla mår illa av att se på mig, de försöker undvika att titta på mej men det är svårt när jag är så ful.
-sliten, trött, sunkig. mkt ful att se på, folk blir äcklade men stirrar ändå. en del skrattar
-konstig, märklig, konstiga proportioner mm. folk är tvungna att stirra för de fattar inte vad de ser. en del skrattar 
-barnslig, dum, okvinnlig. folk tittar på mej å hånar mej, skrattar.

att se sitt utseende/inte se sitt utseende:
-förut hade jag alltid smink, lösa kläder som dolde min kropp
nu försöker jag inte sminka mej (max ca 2 gggr i veckan) det leder bara till en ond cirkel. försöker ha kläder som jag ser bra ut i.

-jag speglar mej många ggr varje dag, i olika speglar, olika ljus mm.
kan inte spegla mej om nån annan ser min spegelbild, undviker att vara vid offentliga speglar där jag får spegelbild

-hatar att vara med på kort, film. mår dåligt när nån ska ta kort mm
studerar ibland kort på mej själv i timmar, tar ibland massa kort på mej på mobilen, som jag haft i ett halvår (har tagit max 50 kort på annat men 900 på mej själv...alla raderade)

-titttar mkt på andra, jämför med hur jag ser ut (ibland jämför jag kort också)

bland folk:
-avskyr korridorer,affärer, buss mm. undviker ögonkontakt med folk. vill inte se deras blickar. får nästan panik på offentliga platser
-om jag tex sitter bredvid en kille hoppas jag hans beteende ska vittna om att jag är snygg. tänker att detta motverkar fulhetskänslorna, men det gör det inte.det får mej ändå inte att känna mej snygg
-avskyr nya platser, nya aktiviteter. blir mkt nervös, ångest. har nog kommit fram till att det är mitt utseende som jag är nervös över, då det är helt nya människor mm som ska se det...
-avskyr att redovisa mm, när alla stirrar på mej

mitt beteende/tankar:
-frågade mkt förr efter bekräftelse.försöker att inte göra det nu, leder bara till ond cirkel, komplimangerna gör mej inte gladare, de gör bara att jag söker mera bekräftelse.
-tänker mkt på vad jag äter,försöker gå upp i vikt.
-tänker på att sova mkt så jag ser pigg å lite bättre ut, började tänka så på mellanstadiet.bryr mej inte så mkt om att känna mej pigg, bara jag ser piggare ut.
-är övertygad om att ifall jag gick upp i vikt skulle jag iallfall se normal ut.föreställer mej hur fettet lägger sig på kroppen
-förr var jag mer impulsiv, skar mej iarmarna å så för att jag var så misslyckad=ful. ville ofta skära sönder ansiktet å kroppen, men gjorde det inte.
-är övertygad om att mitt liv skulle vara bra om jag inte var så ful
-tänker nästan konstant på mitt utseende, hur andra ser mej.
-komplimanger:lögner för att det är så synd om mej, folk med dålig smak, att de inte fattar hur jag ser ut, de hånar mej
-när någon verkar tycka jag är snygg har jag "lurat" den personen på ngt sätt, fått den att inte se hur jag ser ut "på riktigt". detta om det inte råder ngt tvivel om saken (som min kille tex) annars tänker jag att folk säger/tittar på mej för att jag är så ful, eller att det är hån
-har ända sen jag var 11 ca tänkt mkt på att ändras i utseendet. hoppats hoppats så att mitt liv kan bli bra.så att jag kan åka bussen iallfall utan att folk ska stirra å bli äcklade.
 
tar inte upp hur jag ser ut mm/hur jag ser mej själv, de olika delarna av mej, för det skulle bli så långt då. men dessa saker jag skrivit här känns inte som att det är så normalt.kan det var bdd?

[Malins mamma]

Hej smalajag och välkommen till forumet!

Jodå, nog är det BDD du lider av, tyvärr. Du har gjort en otroligt perfekt beskrivning av hur det är att ha BDD. Och din kompis har helt rätt, den bild du ser av dig själv stämmer inte med verkligheten.

Saker du gjort som är bra:

- Att du slutat fråga efter bekräftelse.
- Att du försöker äta och sova ordentligt. (Bara det inte går till överdrift).
- Att du slutat att skära dig.
- Att du har dragit ner på sminkningen och lösa kläder.

Saker att fundera över om det stämmer överens med verkligheten:

- Att andra tycker att du är så äcklig att de mår illa av att se på dig.
- Att de försöker undvika att titta på dig.
- Att det är svårt eftersom du är så ful.
- Att folk blir äcklade.
- Att folk stirrar, skrattar, hånar dig.
- Att de stirrar för att de inte fattar vad de ser.

Är inte dessa uppfattningar dina egna tankar? Du skriver att det är intryck som andra får men som du vet så kan man man inte veta vad andra tänker. När man lider av BDD har man en stark känsla av att man vet och kan se vad andra tycker men det är  egentligen för det mesta ens egen uppfattning som man överför på andra.

Uppfattningen om att komplimanger egentligen är lögner som är sagda pga att folk tycker synd om en för att man är ful, att de har dålig smak, att de inte fattat hur man egentligen ser ut, att man har lurat dom osv är också en väldigt vanlig feltolkning när man lider av BDD? Har du tänkt på möjligheten att komplimanger kan vara helt ärligt menade?

Jag förstår att du har det väldigt jobbigt men det finns numera behandling för BDD. Det är KBT, kognitiv beteendeterapi och ev SSRI-medicin. Jag tycker du ska söka hjälp så snart som möjligt.

Mvh Malins mamma

 

[smalajag]

hej
tack så mkt för svaret. (vem är du, har du bdd eller har du mkt kunskap om det, typ terapeut? jag har märkt att du har svarat på många trådar å verkar veta mkt)
jag har skrivit på ett annat forum också, fast mindre utförligt, å där fick jag som svar att jag antagligen hade bdd. skulle gärna bli av med det, men det känns omöjligt. vågar inte låta nån veta hur jag tänker (förutom den där kompisen å min kille...) eftersom jag är så ful, så de skulle bara tycka det var komiskt eller ngt att jag tror att jag inbillar mej....

[Malins mamma]

Nej jag är inte terapeut, jag har inte nån psykologisk utbildning alls. Jag har inte BDD själv heller. Men jag har ägnat mycket tid de senaste fyra åren till att försöka förstå, komma underfund med och lära mig så mycket som möjligt om den här mystiska sjukdomen BDD. Jag är mamma till Malin som har startat det här forumet och vi bor i Värmland.

När du söker hjälp så ska du försöka få tag på nån som känner till BDD, eller om det inte finns så ska du fråga efter nån som iaf behandlar OCD (tvångssyndrom). Det är viktigt att det är just KBT-terapi. Om du bor i närheten av nån storstad så är det antagligen större chans att hitta nån som känner till BDD än på många andra håll i landet.
För att psykologen ska kunna förstå dig så är det viktigt att du berättar just om hur du tänker, det är inget du behöver vara rädd för eller skämmas för. Ju mer du berättar desto större möjligheter har han/hon att hjälpa dig. Sjukdomen BDD beror ju på vad man tänker, vilka slutsatser man har dragit och vilka uppfattningar man har, det är inte ett utseendeproblem även om man som BDD-drabbad tycker att det är det. Psykologen kommer inte att bry sig ett dugg om hur du ser ut.

/Malins mamma

[smalajag]

hej igen!
vet ändå inte om det är bdd...jag kanske har förvrängt saker?jag har läst lite om sjukdomen å är rädd för att jag kasnke har snappat upp en del som jag sen har satt in i mitt beteende...en del saker känns inte som att de passar in på bdd:
-ibland tex så är det som att jag känner mej snygg, som att jag VILL ha uppmärksamhet från folk, VILL att de ska tycka jag är snygg.men jag tror inte jag tycker det egnetligen.jag tror det kan vara det att jag "låtsas" att jag ser annorlunda ut än jag gör,att jag förtränger hur jag ser ut. men jag är inte säker
-jag "fantiserar" om att vara snygg, att folk är avundsjuka på mej mm., såna utseendefixerade tjejer som ser ner på "fula".jag ser inte riktigt ut som jag gör på riktigt i de tankarna, men nästan, så som jag skulle kunna se ut (om jag gick upp i vikt tex). fast jag är liksom "utklädd", har massa smink, färgat hår,annan frisyr (som får mej att se bättre ut) å kläder som gör att kroppen ser snyggare ut.så jag tänker ju att jag ser lite annorlunda ut.(dessa tankar kommer ibland å de känns inte bara att tänka.ofta kommer de när jag ska sova,när jag mår dåligt. men jag brukar försöka tänka på annat, som att ha jobb å barn å sånt, som ger glädje)
-av någon konstig anledning tänker jag ibland att jag skulle vilja vara modell å hoppas att nån ska "upptäcka" mig.visserligen har några sagt att jag passar som det (mest mina kompisar mm) men jag tror ändå inte det,det är bara för att jag är lång å smal.sen säger förnuftet att jag inte ser ut som modeller brukar (dragen mm) å "bddn",självkänslan, säger att jag är jätteful. så jag vet inte varför jag skulle vilja det (varför jag tror(?)det) jag vet inte om jag skulle vilja det heller.

jag tror på ngt sätt att det känns som att mitt utseende skulle kunna förändras om jag inbillar mej att jag är snygg, om jag förtränger mitt utseende.men jag vet ju att det inte går.dessa tankar känns väldigt självupptagna å sjuka å jag vet inte vad det betyder att jag tänker dem, för jag känner mej inte snygg (tror jag...).jag tycker heller inte att jag är snyggare än någon annan å jag ser inte ner på "fula" människor.jag tycker inte sämre om nån som är fulare än nån annan, men däremot jämför jag mej mer med den "snygga"...
 
det är som att jag har en "fulhetsaura" runt mej, det är de som gör mej så otroligt ful.tex kan en del ha "fulare" proportioner på kroppen eller i ansiktete än jag, men jag är ändå mkt fulare, fulast i världen känns det som.jag tycker det är snyggt att vara formig å en del har jag större skillnad mellan tex stuss å midja, men ändå tycker jag att jag ser mer oformig ut än dem,det är som att formen mm på min kropp är så ful å konstig, så att jag ändå är oformig.är det vanligt eller inte att tänka så vid bdd?
för några dagar sen blev jag jätteledsen när min kille sa ngt om att min mage var så tjock, men det visade sig att det var ett skämt...men jag blev så himla ledsen å satt å grät under resten av det telefonsamtalet (tyst,så det inte skullle höras) tills han förstod att jag var ledsen å kunde säga att det var ett skämt.jag vet inte varför jag blev så ledsen.det är en speciell ledsenkänsla som jag får av saker som handlar om  mitt utseende. det är som att jag känner riktigt hur förnuftet stängs av, att jag inte är mej själv riktigt,jag känner mej nästan panikslagen. jag kände mej nog sårad också, eftersom jag innan trodde han tyckte om mitt utseende,så då kom det som en chock. å jag vet att han tycker utseende är viktigt å gillar former...på ett sätt blev jag nästan arg på honom för att han ville att jag skulle ändra mej, men samtidigt ville jag ändra mej så han inte skulle tycka jag var ful. är det verkligen bdd om man blir arg på personen?

[smalajag]

om jag nu har bdd (jag har ofta en benägenhet att överdriva saker), kostar det att få hjälp?jag bor inte i närheten av en storstad.
jag har även olika tvångstankar, har haft det sen 10-11 årsåldern tror jag.
problemet är att jag inte vet riktigt vad jag tycker /tänker om mitt utseende mm...jag är rädd att jag skulle förvränga saker så att jag inte ger en sann bild av vad jag känner...

[Malins mamma]

Smalajag, allt det du skrev i tillägget stämmer också in på BDD. Visst finns det många varianter på BDD men jag tror att du delar de här tankarna med de allra flesta BDD-drabbade.
"Hur ser jag ut, är jag ful eler fin?" är nog en fråga som de flesta ställer sig. Man har en mycket stark önskan om att få veta hur man ser ut och man pendlar mellan ytterligheterna, "är jag 100% fin eller är jag 100% ful?". Och sen "vet" och "känner" man att man nog egentligen är ful, att man bara inbillar sig/lurar sig själv att man skulle kunna vara fin.
Du beskriver på ett mycket talande sätt hur förvirrande den här sjukdomen kan vara.

Eftersom du är 20 år så kostar det att få hjälp. Det är billigare om man får hjälp via landstinget än om man går till en privat terapeut. Det är rätt vanligt att BDD-drabbade har tvångstankar också, men KBT är den rekommenderade behandlingen för båda delarna.

Ps. Jag och andra som inte lider av BDD vet inte heller hur vi ser ut.

Mvh Malins mamma

[firmafest]

Hej!

Måste bara säga att det är otroligt skrämmande att läsa dina inlägg, smalajag. 99.9 % av de du skriver stämmer in på mig också. Har aldrig fattat varför jag är som jag är, folk har kallat mig utseendefixerad osv. men jag har aldrig lyckas fatta varför jag gör som jag gör. Varför jag alltid måste dölja mitt fula jag med jättemkt smink. När jag har sminkat mig känner jag mig fin i kanske en timma, sen börjar sminket försvinna och då blir jag otroligt ful igen. Stannar ofta hemma från skolan för att jag känner mig så väldigt ful, och får sedan ångest för att jag har missat viktiga lektioner . Det måste ju vara någon form av BDD jag har. Frågan är bara vad jag ska göra åt det? Ska jag fortsätta försöka motverka det på egen hand (har tex cyklat korta streckor ute med väldigt lite smink) eller ska jag söka hjälp utifrån? Tacksam för svar av ngn kunnig .

[Malins mamma]

Hej Linnea!

Frågan är bara vad jag ska göra åt det? Ska jag fortsätta försöka motverka det på egen hand (har tex cyklat korta streckor ute med väldigt lite smink) eller ska jag söka hjälp utifrån?

Jag tycker absolut att du ska söka hjälp utifrån, fråga efter nån terapeut/psykolog som känner till BDD. Det är tyvärr inte alla som gör det än.

Men du kan också göra en del på egen hand för att motverka sjukdomen. Att va ute och cykla med väldigt lite smink är en bra grej. En bra sak är också att läsa och lära sig så mycket som möjligt om sjukdomen så att man vet hur den fungerar. Tex skrev Dr C (James Claiborn, psykolog i USA som behandlar BDD-patienter och har skrivit en arbetsbok om hur man behandlar BDD) så här: "Desto mer tid, energi och pengar man lägger på sitt utseende, ju värre blir sjukdomen." Det innebär att tex följande saker gör att man mår sämre och sjukdomen blir starkare:

* Spegla sig länge och nära.
* Köpa onödigt många och dyra preparat för att förbättra utseendet (tex hudprodukter).
* Ta massor med foton av sig själv.
* Lägga mycket tid på att göra sig iordning.
* Oroa sig för vad andra ska tycka och tänka om ens utseende.
* Leta efter information om plastikoperationer.
* Göra plastikoperationer.
* Jämföra sitt eget utseende med andras, i verkligheten, TV, foton och tidningar.

Det låter kanske konstigt att man blir sjukare om man bryr sig mycket om sitt utseende och försöker se så bra ut som möjligt. Ni gör ju det för att må bra egentligen. Ändå blir det inte så, mer än tillfälligt ett tag.
Kortfattat kan man sammanfatta det så här:

Desto mer man bryr sig om hur man ser ut, ju sjukare blir man.
 
Desto mindre man bryr sig om hur man ser ut, ju friskare blir man.

Nu betyder inte det här att man helt ska strunta i hur man ser ut, utan det gäller att sträva efter att hålla en normal nivå, även friska människor bryr sig om hur de ser ut till en viss grad, man tvättar sig och sminkar sig osv.

Det här var lite tips om vilken riktning man ska försöka hålla men det är bara en del av BDD:n och det är inte lätt att klara allt på egen hand så jag tycker inte att du ska vänta utan sök hjälp hos psykvården så snart som möjligt.

Mvh Malins mamma

[Insatiable]

Jag kan skriva under på i princip allt det du skrivit här, även i ditt tillägg. Som jag förstått det, är det typiska tankar hos BDD-drabbade. Att man lider av BDD betyder heller inte att man konstant går omkring & känner sig grotesk, utan det kan yttra sig olika för olika människor- också beroende av hur långt gången sjukdomen är, antar jag. Även jag har ögonblick då jag enligt mig själv inbillar mig att jag ser normal ut, kanske tom. lite söt. Det förvandlas dock ganska snart till hat mot mitt utseende- det räcker med att jag ser mig själv i en annan spegel än i den jag såg okej ut, eller tar en bild av mitt utseende. Det är också som om jag tar bilder av mig själv bara för att bevisa att jag är ful, eftersom jag just försökt lura mig att jag ser bra ut.

Jag har sett vad du skrivit i tråden om din vikt, och det låter heller inte sunt. Jag har svarat till dig även där, Jag tycker att du skall söka hjälp. Det är värt ett försök! Du verkar inte må bra, så vad har du egentligen att förlora, och vilken anledning finns det att tveka? Ponera att det skulle vara sant att du faktiskt var ful [vilket jag inte tror på, men hur som helst]- vad skulle det betyda för ditt liv? Skulle du vara mindre värd än andra människor för det? Skulle du inte förtjäna att må bra trots ditt utseende? Skillnaden mellan människor som känner sig fula, men inte har BDD, & människor som faktiskt har BDD är den att för personen utan BDD blir det mer av en attityd: "så jag är ful? so what. jag kan komma långt i livet ändå", medan personen som lider av BDD låter det uppta hela sin tillvaro & utvecklar andra problem som social fobi & depression. Det finns andra människor som känner sig fula & anser att utseendet spelar roll, men det blir inte till en besatthet som för den BDD-drabbade.

//Insatiable

[smalajag]

så det är alltså många som känner som jag...? det kunde jag aldrig tänka mej...kanske det med att känna sig fula, men just det med att drömma å sedan skämmas när man inser hur verkligheten ser ut...å detta med att växla så mkt.
tack för era svar å tack för att du hjälper mej att förstå,Inatiable, att det jag känner inte är sant (eller det kasnke det är, men mina känslor har inte med att jag ÄR ful att göra...)
 

[Sofia91]

Det är så läskigt att läsa om andra som har samma problem. Jag tror jag lider av BDD, men jag är inte helt säkert, vad det än är som spökar är det någon form av BDD iallafall. För så som jag tänker kan inte vara normalt. Jag lider av OCD också, vilket gör det ännu värre också.
I någon annan tråd pratades det om foton, och jag håller med till 100%! Ibland (med betoning på ibland) brukar jag faktiskt känna mig rätt så nöjd med utseendet, inte snygg direkt, men helt okej. Men sen när jag kommer utanför dörren och ser mig själv i speglar, på kort, you name it, så får jag en sån ångest. Jag vill bara sjunka ner i marken för att jag är så ful, jag nästan spyr när jag ser mig själv och gråter minst en gång om dagen p.g.a. av mitt utseende. Sen så har jag ett sådant självdestruktivt beteende, för om jag tyckte att jag såg snygg ut innan så hatar jag mig själv för att jag blev lurad. Jag sminkar mig inte överdrivet mycket, men jag tänker jämt att jag behöver flera ton smink för att inte vara ful. Men jag klarar inte av att se mig i spegeln ofta. Jag försöker undvika speglar, kameror.. allt för att inte behöva hata mig själv.
Att gå på stan är också en plåga. Jag går jämt och jämför mig själv med alla andra och konstaterar om och om igen att jag inte ser någon fulare än mig. Jag är tjockast, har flest finnar, fetast hår, fulast kläder, fulast ansikte, konstigaste kroppen, torraste huden och vidare. Det som är värst är mitt ansikte. Jag tycker att mitt ansikte är så fult och jag kan inte förstå hur folk klarar av att se på mig. Det finns inget jag är nöjd med, mest av allt är det mitt ansikte jag vill ändra på. Det är ju det folk ser hela tiden. Jag har haft räls så mina tänder är hyfsat fina (dock jättegula), men när jag ler så syns tandköttet jättemycket och mina läppar fösvinner för dom är så små/tunna. Jag brukar drömma om att ha ett fint leende som alla andra, för jag kan aldrig le på kort. Och om någon kille kollar på mig kollar jag bort direkt så han inte ska se hur ful jag är. Jag kommer aldrig hitta någon om jag fortsätter som jag gör.
Kort sagt har jag så många problem och jag ska börja i kognitiv beteendeterapi för min OCD, men förmodligen kommer min BDD , om jag nu har det?, också behandlas.
Jag orkar inte leva så här längre..