lilja
Nybörjare
Antal inlägg: 0
|
 |
Här är något jag testat- som FUNKADE!
« skrivet: 2004-04-25, 16:39 » |
|
Hej!
Det här låter kanske en aning dumt,och det kanske inte håller i längden,men kan vara ett tips för "akuta" situationer av följande slag;
Jag var ute på stan nu i helgen, och började som vanligt känna mig alldeles oförskämt ful bland alla snygga, uppiffade stockholmare, och märkte dessutom att jag började sjunka in i det där tillståndet när man blir vansinnig och sårad så fort någon tittar på en (eftersom man är övertygad om att det beror på ens trista yttre..).
Jag tyckte att folk stirrade surt på mig och jag ville bara hem...MEN!! Så testade jag en ny grej, som i och för sig är väldigt enkel,men som man alldeles för lätt glömmer.
Jag började se på de som mötte mig,och tittade på mig,på ett nytt sätt. När de självsäkra mötte min blick tänkte jag att det kan vara just HON eller just HAN som har skrivit sorgsna inlägg på denna BDD- hemsida! Just HON eller HAN kanske lider av samma utseende-paranoja som jag gör?!!
Jag, för min del är fenomenal på att dölja hur dåligt jag ibland mår inuti, och hur osäker jag känner mig i hjärtat. Det är bara min allra närmsta familj som vet vad som pågår i mina tankar... När jag talar med ytliga bekanta tror alla att jag är hur säker och trygg i mig själv som helst! Att jag aldrig känner mig ful eller otillräcklig!! Haha! de skulle ju bara veta!!
Men om jag kan dölja det så väl, så måste det ju vara tusentals andra där ute, som även de på ytan verkar säkra och glada...men som känner sig lika vilsna och rädda som oss andra.
Om inte alltid,så garanterat ibland! Eller hur?
Det hjälpte mig faktiskt denna dag på stan. Jag började lugna mig och märkte faktiskt att jag kunde känna empati med dessa främlingar(oavsett i fall de verkligen behövde min empati eller inte) som mötte mig,och att jag inte på samma sätt tog åt mig av deras sura, stressade blickar, som jag tidigare gjort.
När det kommer till kritan är vi ju alla rädda och känner oss misslyckade,osäkra och "små" på någon punkt i livet, i vår personlighet osv. Skillnaden är nog hur vi själva väljer att hantera det. Vissa tillåter sig själva att knäckas av det,medan andra försöker resa sig upp igen och kanske till och med lär sig nå“t vettigt av erfarenheten!
Ja, det är lätt att prata... men jag tror inte desto mindre att det är sant.
Jag kämpar liksom er andra... men det är kanske ett nyckelord, det med; att vi faktiskt kämpar! Vi har inte gett upp! Eller?
Jag har definitivt inte gett upp den här kampen, och jag hoppas verkligen inte att ni ger upp heller!
Jag tänker på er...
Lilja
|
