Tack för era svar. Det gav mig nya perspektiv.
Kan ju säga att jag blir lite orolig för mig själv

när jag läser era kommentarer om att psykoterapi skulle förvärra, om det handlar om BDD.
Det känns mest som min BDD-problematik står stilla. Positivt är att min psykolog verkar intresserad av mina egna funderingar kring det hela, och vill lära sig mer om min "besatthet" kring det fula jag ser i spegeln. Min uppfattning är att han också menar att min fulhetskänsla blir som en ursäkt, så att jag får en anledning att dra mig undan i sociala kontakter. Att jag väljer att klä på mig fulmasken för då slipper jag interagera med andra människor. Även detta antagande har jag svårt att ta till mig, även om det OCKSÅ verkar hur logiskt som helst.
Min egna "önskan" är att allt är inbillning, och då gör det inte så mycket om det är kopplat till barndomen, eller att jag har haft otur med min hjärna som tydligen förvränger det lagom fula till något mycket mycket värre. Det skulle innebära att folk inte ser det jag ser, och alltså skulle jag ha chans till att ta del av samhället och vad det nu innebär.... typ skratta offentligt, dansa loss, träffa intressanta människor, få nära och härliga vänner, kämpa för något, utvecklas i arbetslivet.. och tänk vad det skulle innebära mycket extra tid om jag la ner alla tankar på att oroa mig hur jag ser ut. Barndomsminnen går ju att bearbeta, och BDD-tänk går tydligen att öva bort, medicin verkar tyvärr behövas (?) och det är jag ju kritisk till...
Min egen "skräckbild" av min livssituation är att jag är ett monster, en häxa.. (här brukar min psykolog reagera, monster... det är ju "ont", och en häxa, hon är ju elak, och det har med inre egenskaper att göra.. var kommer de känslorna ifrån.... hmm.. barndomen kanske.. för jag gillade inte min syster... osv osv osv)
Och, jag vill inte va ett freak, som alla tycker är den fulaste levande varelse som vandrar omkring. Jag vill se normal ut. Men, eftersom jag alltid kommer ha den bilden av mig själv, som så sjukt felproportionerlig och FEL, så måste jag acceptera att jag kanske ser ut så i mångas ögon, och leva efter den sanningen. Och det är inte det lättaste, när jag i mitt huvud värdesätter skönhet mycket mycket högt.... Jag måste ge upp. Jag kanske ÄR ful, på riktigt. Men jag kan vara vacker på insidan, även fast jag mår illa av att bara få vara vacker inuti, och inte på utsidan. För hur mycket jag än försöker stråla från insidan (med min personlighet som jag försöker väcka till liv) så känns det som det ärriga gamla ansiktet bromsar upp precis allt ljus, så det blir aldrig någon utstrålning. ÄNDÅ har jag träffat så många ytligt sätt "fula" människor, som jag tycker det strålar så mycket om så man absolut inte stör sig på nån sne näsa, eller vad det nu skulle kunna vara. Men de har inte just MITT utseende, det skulle aldrig gått med min kropp.