Hjälp!

[I_miss_the_sunshine]

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig så jävla dum som finns. Jag orkar inte mer. Allt är värkligen kört. Jag kommer aldrig bli en normalt tänkande person. Den senaste månaden har jag inte kunna tänka på annat än hur jag ska ta livet av mig. Men jag kan bara inte med att skada min familj för all framtid. Och jag är så jävla rädd att dom små sakerna i livet som jag värkligen gillar inte finns "där man hamnar när man dör". Kanske kan jag hålla ut till vintern. Eller jag vill så gärna läggas in på ett hem och ge det en chans. Men hur fan säger man det till ens mamma å pappa? Jag kan inte prata om sånt eller någonting annat överhuvudtaget med dom. Dom fattar ingenting dom fattar inte att det är mer än finnar å ärr som är mitt problem. Hela mitt jag är problemet. Jag orkar inte. Det känns så dumt att leva såhär, det finns ju mkt värre saker i världen, som barnsvält, krig, djurplågeri å mkt mer. Jag kan inte fatta jag kan inte säga mig själv vad som egentligen är problemet eller varför allt känns så fel. Varför finns just jag.

[laktoos]

Hej

Känner ofta precis likadant. Just nu är hela världen ond och elak och väggarna kryper närmare här hemma.

Det där du skriver om saker som är mycket värre i världen, som svält, krig och djurplågeri är ju lätt att tänka när man lider av BDD. Men tänk inte så! Du är en individ med egna problem, en egen sjukdom, och det är fel att förringa den genom att peka på alla människor i världen som har det "värre" än du har. Du kan ju inte känna deras smärta, och de kan inte känna din. Vad kan vi enskilda människor egentligen göra för att stoppa krig och svält? Egentligen? Ingenting, enligt min mening. Det enda vi kan göra är att se till att vi själva mår bra först och främst. När vi mår bra och slipper BDD-helvetet, då kan vi börja tänka på andra.

Du skriver i slutet att "jag kan inte säga mig själv vad som egentligen är problemet eller varför allt känns så fel". Kan du verkligen inte det? Tror du inte att det är så att ditt problem är att du lider av BDD och att allt känns så fel just på grund av det. Du mår dåligt av en psykisk sjukdom som kan botas. Du är inte mindre värd som människa för att du lider av BDD, lika lite som du vore mindre värd som människa om du hade någon annan fysisk eller psykisk sjukdom.

Ta hand om dig.

[Anonym]

När vi mår bra och slipper BDD-helvetet, då kan vi börja tänka på andra.

Bra sagt!
Det håller jag verkligen med om, jag märker det med mig själv. Hur mycket jag än skulle vilja ha tid med kompisar, pojkvän osv så inser jag att min BDD tar upp den tiden, men att när jag mår/mådde bra så är jag en jätte bra och omtänksam kompis/flickvän.
Du måste tänka på dig själv nu, DU ska må bra, du är värd det.