Välkommen Andreas!
Det är fullt förståeligt om du inte känner dig bekväm med att prata om nojan, sånt kan ta lite tid och du behöver inte alls känna någon press. Mina egna nojjor och bdd-beteenden måste typ ha varit de bäst bevarade hemligheterna någonsin innan jag fick reda på att det handlade om en psykisk störning. Diagnosen innebar för mig en förklaring till mitt beteende och vetskap om att jag inte var ensam om att ha det så här, det tog bort lite av skamkänslorna och det blev lättare att förklara för folk.
Att kasta sig in i det mest fruktade, det gjorde jag faktiskt på riktigt förra hösten. Jag spenderade två veckor utan smink i en annan stad i värmland (Arvika). Det kanske låter lite fånigt, men för mig var det verkligen en jättestor grej. Jag hade inte visat mig utan smink för någon annan än min familj på 13 år, inte ens för pojkvänner och sambos, inte ens vid något enstaka tillfälle. Jag hade ingen aning om hur folk skulle reagera på mitt riktiga ansikte, skräckscenarion om barn som börjar gråta, folk som gapar och pekar, folk som kommer fram och frågar vad som har hänt med mitt ansikte osv fanns med som tänkbara alternativ. Men vad hände då? - Inget. Jag blev bemött som vilken människa som helst. Folk var trevliga och behandlade mig med respekt. Gissa om jag blev förvånad
(visst upplevde jag att folk stirrade men det gör jag ju alltid så det var ingen större skillnad)
Det enda som är snäppet svårare än den exponeringen är att göra samma sak i min hemstad bland alla jag känner och som vet vem jag är, men jag känner inte att jag klarar att göra det än. Det jag är rädd för är att förlora mina redan etablerade relationer här hemma (som iofs inte är så många), jag är rädd för att bli illa behandlad och ensam. Även om mina farhågor mildrades något av upplevelsen i Arvika så frambringar tanken på att traska ner till centrum utan smink fortfarande för kraftig ångest.
Jag själv anser att jag borde få öva fler gånger på neutral mark för att våga mer här hemma, men min psykolog är tyvärr av en annan åsikt. Det är väl en kostnadsfråga för landstinget antar jag eftersom det är dom som får betala mitt boende på vandrarhem i Arvika, och de vill väl inte gärna spendera pengar på något de inte tror på. Jag är dock ganska säker på att det är jag som har rätt, jag behöver bara få dom att inse det
Oj ursäkta att jag babblar. Jag har haft det ganska jobbigt på sistone med att försöka övertyga dem om att jag behöver göra fler såna exponeringsövningar, jag tror jag behövde skriva av mig lite..
Du får gärna maila mig på
bdd@chaosmedia.net 
Jag ber för säkerhets skull om ursäkt i förväg om jag är långsam på att svara, många dagar orkar jag inte göra något alls så jag har en tendens att hamna efter med mailsvarandet. Men jag skulle uppskatta om du vill skriva till mig
Mvh
Malin
Ps. Hm.. Lund sa du.. du råkar inte vara synthare va?
