Mitt mejl till Reportern Marja

[Havsdoft]

Del 1:
Tänkte inte visa några utomstånde detta mejl jag skrev till Reportern Marja, men nu sätter jag ut detta ändå.
För kan det hjälpa nån där ute att t ex förstå sig själv bättre, eller nån dom känner osv, så är det är värt det.


Hejsan Marja!                           040415
 

Ja, jag märkte det först sen att intervjun redan var avklarad och då hade jag redan mejlat till dig. Lika bra det, för jag hade väl däckat ihop under intervjun *s*

Tycker det är väldigt intressant att du har jobbat just om denna sjukdom.

Jag har bara kännt till sjukdomen i några månader, jag trodde att det var jag som var helt konstig i huvudet. Att det inte fanns andra som fungerar och mår som jag gör. Men så såg jag på tv om det och sen har jag sökt mycket på nätet, men tyvärr så finns det mest engelska sidor.
Och nu då för några dagar sen hittade jag Malins sida och blev så glad samtidigt som jag blev ledsen, jag blev ledsen över att det finns fler som mår som jag gör, för det önskar man ingen, men samtidigt glad för att jag inte är helt ensam och helt onormal.
För det är just det man känner sig ofta, onormal, att man inte passar in i denna värld.
Det är så skrämmande att hjärnan kan fungera så olika ifrån person till person och att det är så svårt att kontrollera hur man tänker.
Alla vill ju kunna ha kontroll på sig själva.
Så man kan ju bli så förbannad på sig själv hur man tänker och fungerar.

Du undrade på vilket sätt jag mår dåligt, det kan man nästan själv undra ibland *ler snett*

Grejen är den att jag mår väldigt dåligt just nu eftersom för första gången sen jag började må dåligt så har jag insett vad mina problem är, vad det är jag verkligen lider av. Och det har gjort mig så ledsen, eftersom så många år har gått och jag jobbat på helt fel saker, min första diagnos fick jag i gymnasiet, alltså för 6 år sen. Diagnosen var Panikångest. Och eftersom man inte visste bättre själv så ?köpte? man det.
Och sen längre fram kom nästa diagnos: Social fobi.
Dom sa att det berodde på min panikångest.
Och eftersom det är läkare och psykologer som ska vara experterna på sjukdomar så ?köpte? jag det med.

Men nu så här många år senare, så vet jag att allt blev fel ifrån början.

Själva panikångesten och social fobi är bara symtomer på mitt riktiga problem, alltså min vridna självbild, dysmorfofobin.
Och om man bara jobbar med sina symtomer och aldrig huvudproblemet så blir man ju aldrig frisk.
Så nu leter jag desperat efter hjälp.

Men tyvärr så verkar det inte vara så många som vet om denna sjukdom. Att det verkligen finns en sjukdom som har med ens utseende att göra. Och man själv är ju så dum att man inte tror att man ska kunna må bättre eftersom man mår som man gör och tyvärr så tror man fortfarande att det man ser i spegeln stämmer och är sant, även fast man nu vet om att det faktiskt finns en sjukdom som kan ligga bakom det, så är inte hjärnan mottaglig för det.
För jag vet ju själv hur jag tänkt förut, när man sett dokumentärer på tv t ex, då dom intervjuar en med anorexia, då har man suttit och tänkt ? men herregud ser hon inte hur smal hon är, hur kan hon se sig tjock i spegeln när hon är bara skin och ben?
Men nu förstår jag ju hur dom mår med anorexia, hur dom fungerar, dom har ju samma vridna självbild som jag har.
Dom ser det dom ser och förstår inte hur andra kan säga att dom är smala, för i deras ögon är dom tjocka.
Precis som med mig, folk har alltid sagt att jag är jätte söt, jätte snygg, ser jätte bra ut osv, men jag tycker bara att jag är ful och äcklig. Och för varje komplimang jag fått om mitt utseende så har jag kännt mig nertryckt. Det borde ju vara tvärtom, man borde ju bli glad av komplimanger, men för mig har det vart tvärtom, till och med gjort allt värre, jag har fått ännu mer press på mig att se bra ut. Det känns som att man bara duger om man ser bra ut och kan man då inte se bra ut så duger man inte, och då vill man helst gömma sig för världen.

Jag menar, speglen ljuger ju inte, ett foto kan man redigera, så ett foto kan ljuga, folk kan ljuga, men ens spegelbild kan ju inte ljuga!? Eller kan den det? Det är det jag börjat undra nu, eftersom jag blivit mer medveten om vad jag lider av.

När jag först tog upp om mitt dåliga självförtroende med en kurator, så sa hon att det berodde på min panikångest såklart, att det var helt naturligt att jag fått dåligt självförtroende eftersom min panikångesten kommit in i mitt liv och förstört mycket.
Men grejen var den att jag hade ju redan precis lika dåligt självförtroende innan jag fick panikångest som efter.
Så självklart blev det panikångesten som jag har fokuserat på i 6 år nu både själv och med hjälp av kuratorer.

Så det blev som sagt fel ifrån början.

Man kan jämföra det här med att gå till en psykolog som när man lämnar in sin bil på lagning.
Ju mer man talar om för mekanikern om vad som är problemet med bilen, ju lättare kan han då hitta vad felet är. Alltså ju mer ingående man går in på vad som är problemet med bilen, hur den låter, fungerar i olika hastigeheter, hur den startar på morgonen osv, ju lättare får då mekanikern att hitta vad huvudproblemet i bilen är, samtidigt som han kan utesluta andra saker.
Men tyvärr så gjorde jag nog det felet när jag ?lämnade in min bil?, att jag inte var tillräckligt öppen, att jag inte gick in och förklarade djupgående hur jag fungerade, hur jag tänkte osv.
Och då hade tyvärr inte psykologen så mycket att gå efter och då drog dom slutsatsen panikångest.

Och i och med att panikångest är mer vanligt, iallafall mer uppmärksammat, man pratar mer om det, var och varannan har det eller har haft det, eller känner nån som har det osv.
Så blev det på nåt sätt en trygghet för mig, jaha, jag har panikångest, jaja, men det är ju inte så farligt, det är ju rätt så normalt. Så med andra ord är jag inte så konstig.
Och då tryckte jag ner mina större problem ännu mer, genom att jag satte upp en sk ?mask? för dom.
Det är så svårt att förklara såna här saker, men jag ska försöka, alltså att jag förfinade mina problem, jag förskönade dom.
Man kunde nästan utan problem säga till folk att man led av PÅ och dom förstod lite vad det handlade om.
Man skämdes inte så mycket, det gick bra att säga.
För just BDD, det är så skrämmande skämmigt. Panikångest kan man förklara, det finns ord, det finns termer, det finns förklaringar, man blir svettig, får svårt att andas osv.
Folk kan relatera till det, hur det kan kännas, det känns inte så främmande osv.
Men just BDD, hur ska man kunna förklara det på ett bra sätt att folk inte blir rädda för en? Det är en svår sjukdom att relatera till om man inte haft den eller har den.
Jag själv blir ju rädd för hur jag tänker och fungerar! Man skäms så otroligt mycket för hur man är, för den man är. Det finns ju folk som har det så mycket värre, brännskador över hela ansiktet, cancer osv. Så man känner ju sig så dum att man mår så dåligt för en sån sak som sitt utseende!!??

Hur ska nån kunna förstå att man kan gå upp på morgonen och duscha och sen stå framför spegeln timme efter timme bara för att dölja en finne? För att sen bryta ihop helt för att ångesten blir för stor för att man måste visa sig bland folk?
Och till slut få sån panik, så att man inte ens kan gå utanför dörren. Utan man kanske stannar inne flera dagar, pga att man känner sig så ful och äcklig...allt bara för en finnes skull?!
Hur ska folk kunna relatera till det?
Jag själv nu när jag skriver det, tycker ju det låter helt sjukt, helt patetiskt.
Nu när man tänker tillbaka så vet jag att jag lidit av BDD ända sen jag gick i 8:an. Men först när jag började gymnasiet så bröt det ut på allvar, mitt liv verkligen förändrades, mina drömmar dog, mitt hopp om framtiden dog, jag var inte längre den glada tjejen.
Jag kunde tagit bussen klockan 8 till skolan eftersom jag började halv 9, men istället tog jag bussen som gick 6 på morgonen, för att jag inte klarade gå på om det var mycket folk.
När jag åkte buss letade jag alltid efter en plats som hade en söndrig lampa, så att mitt ansikte inte skulle synas lika bra.
Och ibland om jag såg nån jag kände genom bussfönsret på väg att stiga på bussen, då kunde jag få sån panik att jag var tvungen att kliva av bussen, pga att jag kände mig för ful för att klara av att visa mig för nån jag kände.

Så själva panikångesten har ju kommit pga BDD:n.

Samma gäller ju social fobi, det var ju inte pga att jag inte klara av att vara bland massa folk i en lokal som jag inte gick på festerna, utan pga att jag kände mig för ful för att gå. Jag kunde stå framför spegeln och göra ordning mig, men när det blev dags att gå, fick jag sån ångest pga att jag kände mig så ful och äcklig, och tanken att folk skulle se hur äcklig och ful jag var så klarade jag inte av att gå. Så det blev lögn efter lögn till vänner, släkt och familj ? tyvärr jag kan inte komma, jag är sjuk, typiskt jag har fått influensan igen, tyvärr jag ska på släktkalas så jag kan inte gå på bio osv osv.

Och för varje lögn blev kroppen tyngre.

Ibland låg jag hemma och grät och ville bara dö.

Man tappade livsglädjen helt.

[Havsdoft]

Del 2:
Jag vågade inte ens prata om hur jag mådde för mina närmaste vänner eller min familj, jag skämdes så för hur jag mådde, fungerade, jag tycker ju fortfarande det är så sjukt att jag fungerar och mår som jag gör. Herregud!! Jag kunde inte ens visa mitt ansikte för min pojkvän på 3 månader!! Jag såg till att vi bara träffades hemma hos mig, när det var mörkt, inga lampor tända alls. Man kan ju undra om man ska skratta eller gråta åt det?!

Det är faktiskt först nu efter så här många år som jag pratar om det, för tre veckor sen så berättade jag det för första gången för nån, jag bröt ihop, jag orkade inte längre hålla det inom mig, så jag berättade för min mamma hur jag mådde. Och förra veckan så berättade hon för min pappa, bror och farmor.
På ett sätt känns det jobbigt att dom vet, men på ett annat sätt känns det skönt.

Och nu har jag fått tid hos en psykolog, och jag har lovat mig själv att jag ska vara ärlig både mot mig själv och henne och verkligen öppna mig, hur jobbigt, dumt och pinsamt det än kommer vara så måste jag verkligen försöka, för det känns som det är nu eller aldrig.

Jag tog studenten 2000 och sen dess har inte jag gjort nåt, jag är sjukskriven nu och sitter hemma och bara ruttnar bort känns det som.

Jag är trots allt bara 23 år, jag borde ha livet framför mig, umgås med vänner, plugga eller jobba, ha drömmar osv !!

Visst har jag ändå lite hopp om att det ska bli bättre nu när jag äntligen vet vad jag har för problem, och nu när jag äntligen vågat börja prata om det.

Men samtidigt så undrar jag hur jag ska kunna må på ett annat sätt? Tänka på ett annat sätt? Osv.

Och att det är som det är inom vården gör det ju inte lättare, alla väntetider, brist på personal mm.

Den här psykologen som jag fått nu, får jag bara gå 10 gånger till. Och jag har redan vart där en gång, så med andra ord är det 9 gånger kvar, man känner ju inte direkt att 9 gånger kan hjälpa mig, men men, jag får tänka positivt som min bror sa, att jag får se dessa 9 gånger som en träning att öppna mig själv och prata om allt detta, så att sen om jag får en psykolog som verkligen kan ämnet och är bra på sin sak längre fram så kommer jag lättare att kunna prata med den, så att den snabbare och lättare kan hjälpa mig, så att jag då verkligen kan ta vara på den tiden jag får.
För som sagt, det är inte lätt att få bra hjälp. För det första gäller det att hitta den och sen att komma in. Köerna är inte korta direkt.

Men jag har iallafall hoppet om att BDD ska uppmärksammas mer här i Sverige, så att fler kan få hjälp och att folk som lider av det inte ska känna sig helt konstiga och onormala.

För egentligen är det ju inte en så onormal sak, om man tänker på hur många det är som lider av dåligt självförtroende här i världen, så kan man ju säga att detta är ju lite som dåligt självförtroende, fast i en MYCKET STÖRRE grad. Man ser ner på sig själv och tycker inte att man duger som man är, man känner sig misslyckad och värdelös och sätter för höga krav på sig själv, så att man sen inte klarar av den pressen man får av sina höga krav, och med pressen kommer ångesten..och med ångesten kommer paniken, som sen hindrar en att kunna leva ett sk normalt liv.

 
Ojdå, detta mejl blev visst längre än planerat *s*

Oavsett om detta mejl kommer vara till nån nytta för dig och ditt arbete, så var det skönt att få skriva av sig.

Nu ska du få vila ögonen lite *ler*

 

MVH Havsdoft

Ps. Du frågade var jag bor, jag bor i Göteborg, Mölndal.