Behandling i Stockholm

[Anonym]

Jag är 19 år och är övertygad om att jag lider av BDD. Jag äter redan antidepressiv medicin och söker därför främst efter kognitiv beteendeterapi. När jag var 17 var jag i kontakt med Karolinska institutet, som sa att jag skulle återkomma när jag blivit myndig. Nu kan jag dock inte hitta något som antyder att Karolinska erbjuder behandling mot BDD... Snälla, hjälp mig alla ni som känner till var jag kan få hjälp!

[jagT]

jag är 25år och har nog haft av bdd i över 6 år.
 Jag bor också i stockholm, men är nyligen inflyttad. Jag har inte fått hjälp någonstans tidigare, trots att jag läst artiklar om bdd och förklarat just hur mycket jag känner igen mig i det. Har dock aldrig blivit tagen på allvar. Och har tappat hoppet om förståelse och hjälp att bli frisk.
Men så läste min vän en DN-artikel i sommras där en överläkare på karolinska berättade om bdd. Så jag hoppades också kunna få hjälp här i sthlm. MEN VAR SKA MAN VÄNDA SIG?
OCH finns det någon på denna sida som fått hjälp som faktiskt fungerar? så snälla berätta! Orkar inte "leva" mitt "liv" så här längre!

[amav]

Ni kan kontakta läkaren som förekommer i DNs artikelserie om BDD och besläktat: Sergej Andréewitch, överläkare vid Psykiatricentrum vid Karolinska universitetssjukhuset.
Länken till artikelserien är: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=568 699&previousRenderType=1

Vidare har Stockholms universitet en studentmottagning (där de snart färdiga studenterna har praktik, och handleds av en legitimerad psykolog), där pris per terapisession är 125 kr. Telefonnummer finns på http://www.psychology.su.se/general/mottagn.html

Ytterligare ett tips är att ringa en privat KBT-psykolog. De brukar ta c:a 700 kr och uppåt i timmen.

Man kan även vända sig till öppenvården, dvs. ringa den vårdcentral man är knuten till.

En till möjlighet är att direkt vända sig till den öppna psykiatrivården. Det ska finnas ställen där upptagningsområdet är större än för en vårdcentral.

Den sista möjligheten jag kan komma på är att dra direkt till psykakuten, det finns en som heter Sankt Görans psykakut tror jag.


Om man vänder sig till den öppna vården (dvs. där man inte löser det privat, eller genom studenterna på universitetet) innebär det generellt att man inleder behandlingen med att pröva psykofarmaka. Om det inte funkar byter man generellt till en ny form, och prövar några månader till. Efter det kan det bli aktuellt med terapi (och då finns KBT ibland som ett alternativ).

Har man pengar, och det går ju alltid att fixa om man behöver det tillräckligt mycket, är det nog att rekommendera att köra privat - iom att väntetiden är kort, och iom att man kan pröva sig runt bland terapeuter om man inte är nöjd med den/dem man kommer till. Vidare har man isf också möjligheten att själv styra över exakt vilken hjälp man får (dvs. att man inte behöver börja med medicinering osv.).

Det kanske finns dem som får terapi på direkten genom öppenvården. Jag har inte träffat någon som fått det, men å andra sidan känner jag bara tre som vänt sig dit. Två av dem tycker sig ha fått ett mycket bra bemötande dock, och en av dem har dessutom nu gått igenom vändan: medicin - ny medicin - bedömningssamtal, och därmed kommit till nu-ska-du-få-KBT-stadiet.

[Malins mamma]

amav, tack för bra information!  

//Malins mamma

[amav]

tack för tacket!

Jag vände mig först till en privat praktiserande psykolog. Sedan "kom jag in" på studentmottagningen. Båda har varit otroligt bra.

[Anonym]

Men finns det någon på denna sida som fått hjälp som faktiskt fungerar?

Finns det någon som mår bättre nu för tiden eller t.o.m. blivit frisk?!

Jag är så less på allt prat om hjälp.
Vad är det för ide om man ändå inte blir bättre eller frisk?

Jag vill veta om det faktiskt finns någon på detta forum som blivit bättre inte bara för tillfället. Eller finns det någon som nuförtiden är frisk från sin bdd?

[Synthesized]

Jag vill veta om det faktiskt finns någon på detta forum som blivit bättre inte bara för tillfället. Eller finns det någon som nuförtiden är frisk från sin bdd?

Jag är inte frisk. Jag får mina bakslag med jämna mellanrum, ibland riktigt hårda, som ibland varar en längre tid, ibland kortare. Men jag mår generellt sett bättre än i våras. Just nu känns det visserligen ganska labilt och jag är rädd att allt ska rasa samman, men jag vet ju ändå att jag har gjort stora framsteg.
  I årskurs nio satt jag hemma nästan hela dagarna. Om jag skulle ut blev det oftast när det var mörkt, och trots det var ångesten där. Jag hade ofta en stark dödslängtan och ensamheten var stor, även att min pojkvän har varit där för mig hela tiden. Men jag träffade inga vänner, jag gick inte i skolan, det hände rätt ofta att jag inte kom ut överhuvudtaget. Det blir lätt ensamt på det viset.
  Nu går jag i ettan och har förvisso haft ganska hög frånvaro i skolan på sistone, men jag är ändå flera steg närmare det liv jag vill leva. Jag ligger inte längre på botten. Visst kan det kännas som att jag gör det de gånger jag faller tillbaka, men det är ändå inte riktigt lika svårt som innan att resa sig.
  Jag får inte heller panikattacker särskilt ofta och när de väl är på väg så har jag lärt mig hur man avleder paniken, vilket faktiskt fungerar ibland, till skillnad från förut.
  Jag klarar av att träffa människor betydligt oftare numera. Det går inte alltid, men det går ibland, och ibland är mycket bättre än aldrig.

Och jag vill faktiskt inte dö längre. Det finns fortfarande tillfällen då jag tänker att jag vill dö, men det vill jag inte innerst inne nuförtiden. Jag vill leva och jag vill göra ännu fler och ännu större framsteg. Jag vet att priset kommer vara en hel del bakslag att förvänta sig, men jag ska fan inte låta en sjukdom få förstöra mig. Jag kanske kommer ligga där på golvet många gånger till och gråtskrika i full panik och be om att få dö, men jag tänker inte låta det få ta över mig. BDD:n har haft övertaget alldeles för länge nu och jag tänker inte dö på grund av den när jag nu ändå har överlevt hittills.

Jag vet inte hur mycket av det här som är tack vare KBT, men jag antar att det är det i kombination med SSRI, stödet från min pojkvän, och min egen vilja/motivation (som visserligen sviker rätt ofta, men det är just därför man behöver hjälp).

[Malin]

Från Psykiatri Centrum Karolinska, Ångestprogrammets hemsida:


Ångestprogrammet åtar sig fn tre olika former av uppdrag:

Utredning och behandling av OCD spektrum tillstånd; tvångssyndrom, dysmorfofobi (BDD) och impulskontrollstörningar som t.ex. trichotillomani. Vi prioriterar i första hand att ge vård till patienter från SLSO nordväst.



http://www.psykiatrikarolinska.org/programs/anxiet y/index.html

Mvh
Malin Sundqvist

[Anonym]

jag mådde så mycket bättre ett tag, trodde äntligen att jag var på rätt spår! men allt rasar över mig igen. tvångsbeteendet, ångesten och självdestruktiviteten, allt esscalerar åter igen. rädslan.
jag vet inte vad jag ska ta mig till. jag vill inte behöva sitta inne och gömma mig en enda sekund till!

kan inte minnas hur många år jag varit i psykiatrikarusellen utan resultat. har berättat för så många hur jag känner, ingen läkare psykolog etc. förstår. ingen har haft egentlig tid med mig, trots remisser till nya ställen, efter alla förbannade år som gått, alla jag försökt få att förstå. jag orkar inte berätta allt för en enda jävel till som inte förstår, eller tar mig på allvar!

Men jag förväntas ju ändå må bra nu, "det har ju gått så många år" (år jag inte fått någon riktig hjälp under). Nu orkar de inte med mig längre. Ingen skriver en remiss till mig för att få hjälp här i sthlm. Trots att tre personer, efter varann, på psykiatrin har slutat av olika själ. Ska jag behöva lida för det?! uppenbarligen. Nej jag förväntas börja om från början igen. "sök reda på en läkare i Stockholm och berätta" Så kan du ju få en remiss till psykiatrin på så sätt"

FUCK THEM!

tack iaf. för alla er som finns här.

[twinkle]

Anonym: Åh, jag vet precis hur du känner... :/
Och det där om att man skulle må bättre bara för att åren har gått, hur jävla korkat är inte det!? Det är väl snarare så att man mår sämre ju längre tiden går eftersom att man faller djupare ner i sin BDD, om man inte får hjälp!

[Kara]

Och det där om att man skulle må bättre bara för att åren har gått, hur jävla korkat är inte det!? Det är väl snarare så att man mår sämre ju längre tiden går eftersom att man faller djupare ner i sin BDD, om man inte får hjälp!

Precis så har det varit för mig. Jag har alltid tyckt illa om mig själv, tyckt att jag har varit tjock och ful och ständigt jämfört mig med andra. Första gången jag blev djupt deprimerad av det var år 2000 och då fick jag gå hos en psykolog ett par gånger, men jag tyckte inte det hjälpte så mycket så jag slutade. Sedan dess har jag ätit två olika antidepressiva mediciner samt haft samtalskontakt med olika terapeuter. Trots det har jag bara mått sämre och sämre. Visst har jag mått bättre ibland, men det har som längst hållit i ett par månader och sen har jag fallit tillbaka i min depression. Nu mår jag så dåligt att jag bara går utanför dörren en eller två gånger i veckan och då får jag oftast svår ångest. Jag har självmordstankar varje dag.

MEN nu äntligen ska jag få komma till en psykiatrisköterska som är utbildad inom KBT och det bara för att jag sa som det var, att vanlig terapi inte hjälper mig. Jag berättade att jag inte orkar med att leva så här och därför funderar på självmord och efter det tog det faktiskt bara två veckor för mig att få en tid hos den nya sköterskan. Så mitt råd till alla som har samma problem som mig är att STÄLL KRAV! Och om inte ni själva orkar vara bestämda och kräva såna saker så ta med en förälder/pojkvän/flickvän/släkting/kompis eller någon annan som pratar för er. Man måste vara självisk och bestämd även fast det är svårt, och tro mig, det blir bara värre ju längre man väntar med att söka hjälp.

[amav]

Synthesized:
Det är något med hur du skriver som träffar mig rakt i hjärtat.


Att bli hjälpt:
Du, gode gud vad mycket bättre jag fungerar nu än förr. Jag har haft (framförallt förväntans-)ångest så länge jag kan komma ihåg. BDD också. Tvångstankar också. Depression också.

Nu, sen läsning av KBT- och allmän psykologilitteratur har följande hänt:
Förväntansångest ner med kanske 80%.
BDD ner med kanske 60%.
Tvångstankar 99% (visst, jag tvångar emellanåt någon minut, men jag skiter totalt i det! HA!).
Depression: här har frekvensen och varaktigheten gått ner rejält, men fan inte intensiteten. Jag överväger därmed medicinering. Min BDD och depression hänger väldigt intimt samman när det kommer till de allra djupaste nivåerna. Och, dessa har jag inte riktigt vågat ta tag i ännu (jag har alltså inte i direkta ordalag diskuterat de tankarna med någon annan, t.ex. en psykolog). Därmed tänker jag mig att även ytterligare KBT kan komma att åstadkomma en förbättring vad det gäller intensiteten (för, det är oprövat ännu).

Och, vidare har jag ett totalt annorlunda liv nu. Jag har haft sådana perioder av i princip total isolering, som varat halvårsvis. Jag har haft helt jävla sjuka undvikandebeteenden. Osv. osv. Nu är jag "nästan normal" i det mesta. Jobb, bostad, vänner, fullbokad fritid, brinnande intressen osv osv. Förr hade jag inget, hela tiden. Nu har jag depressiva tankar och beteenden kanske var tredje dag.


Så, det beror hur man värderar förbättring. Gradvis förbättring? Ja. Betydligt bättre livskvalitét? Ja. Nöjd med jobb och bostadssituation? Ja. osv.

Helt frisk? Nix.