Osäker, men ändå inte. Har jag BDD?

[Anonym]

Hej!

Jag har surfat runt lite på olika BDD sidor under morgonen efter att jag kom i kontakt med artikeln om Malin i gårdagens GP. Jag kände igen mig i hennes historia så jag klickade mig in hit.

Jag kallas Carro, är 16 år, bor i goa Göteborg och tror att jag had BDD.
I morse skulle jag gå till min nya skola (tredje nya skolan på ett år) och när jag såg at det var byggarbetare som bygger och håller på med våran gata, fick jag panik och vände på klacken och flydde in i huset igen. Mitt hjärta började bulta och jag drog djupa andetag.
Så här har det var den senaste tiden när jag skulle gå till skolan. Ibland känner jag inte alls så här utan bara går glatt, ibland får jag panik och ångest. Jag vill helt enkelt inte visa mig för folk.
Jag har skolkat nåt rejält senaste tiden och även tidigare, men det var först nu jag börjat fundera över om det är något psykiskt fel på mig.

Jag vet att ibland, ser jag jättebra ut i ansikten och så... men om jag tex. går på stan och ser en spegel, kommer ångesten. Jag vill helst skrika och gråta när jag ser mig själv och vill gömma mig.
Folk, spec. familjen och pojkvännen, säger att jag ser bra ut bla bla bla, och jag vill så innerst gärna tro på dem, men det går sällan.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag missar ju massa i skolan och jag mår för j*vligt rent ut sagt.
I sociala situationer brukar jag vara pratglad men drar ALLTID in magen och försöker se så bra ut som möjligt, men är pratglad och snäll så ofta jag kan iaf.

Jag har telefon-fobi dvs. jag AVSKYR att ringa till folk. Får panikattacker nästan känns det som, när jag ska prata med någon jag inte känner så bra, eller inte alls.

Vart ska jag vända mig? Jag är rädd att min familj inte kommer ta mig på allvar...

- Carro

[Havsdoft]

Hej Carro!

Så här ska du inte behöva ha det!! Precis så hade jag det när jag gick i skolan, man ville ju klara av att gå till skolan precis som alla andra.
Men så fort ångesten blev för stor så kom paniken och då gick det inte alls att gå hemmifrån.

Mitt råd till dig är att du söker hjälp och att du berättar precis detta som du skrev här. Printa ut detta du skrivit och ta med och ge till den du får träffa, för ibland kan ju tungan låsa sig när man ska prata om jobbiga saker.
För det är viktigt att du öppnar dig och berättar precis hur du känner, tänker, fungerar mm.
För då kommer du få en större chans att få rätt hjälp.
När jag var i din ålder så tyckte jag kuratorer på ungdomsmottagningar tog mig mest på allvar, eftersom dom bara jobbar med ungdomar så har dom stor erfarenhet när det gäller dom mesta problemen.
Så ring till närmasta ungdomsmottagning och fråga om du kan få en tid till deras kurator.

Annars så är det BUP ( barn - och ungdomspsyiatriska mottagningen) som du ska vända dig till.

Och försök prata med din familj, kanske kommer dom ta det bättre än du tror, du förlorar inget på det iallafall.
För det tar på krafterna att spela nån du inte är.

Lycka till!!!

Och stå på dig!!!

// Helen

[Anonym]

Tack så jätte mycket för tipsen Helen. Jag ska kämpa vidare och försöka ta upp det med någon snarast.

Tack än en gång!

Mvh
/Carro

[Havsdoft]

Hej igen Carro!
Eftersom jag oxå bor i Göteborg, så får du gärna mejla och säga vilken del av Göteborg du bor i om du vill, för då kan jag ge dig lite mer tips på vart du kan vända dig och telefonnummer dit mm.
Och självklart får du mejla om du nån dag skulle vilja fråga nåt eller bara säga hej.


Min mejladress är havsdoft@hotmail.com

Hälsningar Helen