Identitet

[vilja]

Jag tänkte dela med mig av en uppgift jag fick av min terapeut förra veckan, några frågeställningar som jag tror att fler kan ha nytta av att fundera över. Först såg jag ingen vits med det alls, jag ansåg mig redan veta 'vem jag är' och tänkte att mitt utseende ändå förstör allting. Men så började jag skriva och märkte att det faktiskt var ganska bra. Det är så lätt att glömma bort vad man EGENTLIGEN vill när bdd:n härjar runt i huvudet, motstånd och tankeverksamhet behövs ständigt om man över huvud taget ska ha en chans att bli fri. Det här är ingen snabblösning på problemet men det är i alla fall ett sätt att påminna sig om vem man är, och vad man vill. Egentligen.

[vilja]

VEM ÄR JAG

1. Vad tycker jag om att göra? Vad får mig att må bra? Vad behöver jag för att orka?

Mitt liv fungerar bäst när jag har struktur på tillvaron. Att gå upp en viss tid varje morgon och göra det jag bestämt mig för att göra, hur trött jag än är och hur ful jag än känner mig. Att gå ut och möta världen trots att den kan verka både skrämmande och farlig. Att observera mina tankar och känslor, acceptera att de finns där, men hela tiden vara medveten om att de så småningom kommer att ändras.

Om jag står ut med obehaget och övervinner motståndet kommer det att leda till nya tankar och känslor, nya erfarenheter och upplevelser. Både på kort sikt och ur ett lite längre perspektiv.

Jag blir nöjd med mig själv när jag gör saker som leder mig i riktning mot mina mål. Då känner jag mig trygg med mig själv och vågar lita till min egen förmåga att klara av och hantera olika situationer och svårigheter. Istället för att låta mig styras av känslor som motvilja och ångest, är det mina framtidsplaner som får vara det viktigaste. Viljan att uppnå något annat än detta onödiga, ovärdiga lidande och en för tidig död. Längtan efter att vara en ansvarstagande, solidarisk, anständig människa. Vetskapen att det inte måste vara såhär.

Genom mitt beteende väljer jag vilka känslor som ska få störst spelrum. Jag väljer om jag ska skifta fokus från det som pågår inuti, till sådant som finns utanför mig själv eller om jag ska fortsätta vara en slav under rädslan och tvånget. För att nå dit jag vill behöver jag ägna mig åt helt andra saker än att stå framför spegeln och tänka på hur jag ser ut. Jag behöver medvetet och ihärdigt välja ett nytt förhållningssätt till omvärlden och mig själv. Det är tufft och det tar tid men om jag inte ens försöker, om jag bestämmer mig för att ge upp nu, kommer jag heller aldrig att få reda på om jag hade lyckats.

Men är det verkligen värt det? Detta eviga kämpande… att gå ut och riskera att andra ser mig precis så som jag själv gör… att stå ut med alltihop. Är livet värt det? Det kan jag inte avgöra förrän jag gett det en ärlig chans. Och det räcker inte med ett försök utan det kräver tålamod, långvarigt arbete och ännu mer tålamod. Jag vet inte om det finns något allmängiltigt svar, men uppenbarligen finns det miljontals människor som tycker att livet är värt att levas. Som fortsätter leva, dag efter dag. Vi har alla olika förutsättningar men jag tror på att ’det blir vad man gör det till’. Jag vet att ansträngningarna ger resultat, förr eller senare, om jag bara står ut.

En förutsättning för att jag ska orka, är förstås att jag tar hand om mig själv. Utan en stadig grund att stå på kan vem som helst rasa samman. Genom att behandla min kropp med respekt markerar jag att jag är viktig och värdefull, att jag bryr mig om mig själv och tar ansvar för hur jag mår. Vad för slags mat behöver jag för att känna mig pigg och stark? Vilken träningsdos är lagom? Hur ska jag se till att få tillräckligt med sömn? Tidigare har jag haft stor nytta av rutiner som innefattat nyttiga och regelbundna måltider, ett kort yogapass varje morgon och kväll, dagliga promenader och helst löpträning några gånger i veckan. Dessutom att prioritera sömnen framför tidiga morgnar med spegelritualer och att lägga mig i tid på kvällen. Goda rutiner är en förutsättning för liv.

Ett annat sätt att ta hand om mig själv och visa min kropp respekt, är att välja kläder som jag känner mig trygg och bekväm i. Plagg i mjuka material, som inte sitter åt, skaver eller hindrar mig från att röra mig som jag vill. Jag vill kunna andas och röra mig obehindrat, och det kanske allra mest i just de sociala situationer som jag upplever som obehagliga. Då är det också rimligt att det snygga, åtsittande, trendiga får stå tillbaka för det enkla och avslappnade, i alla fall just nu. Det återspeglar mina intressen och värderingar, min personlighet och min vilja att låta utseendet vara mindre viktigt.

Det är vid de tillfällen som jag brytt mig minst om hur jag sett ut, som jag kommit närmast den känsla jag längtar efter.

[vilja]

2. Vart är jag på väg? Vad vill jag med mitt liv? Vad värdesätter jag?

Genom att sommarjobba inom hemtjänsten insåg jag att ett arbete med mycket mänsklig kontakt, omvårdnad och praktiska arbetsuppgifter passade mig utmärkt. Att vara betrodd med ett sådant ansvar var till en början enormt ångestframkallande, men när jag väl kommit igång bevisade jag för mig själv att jag faktiskt klarade av det. Jag satte pensionärerna och det jag hade i uppgift att hjälpa dem med före allt annat. Jag kunde ta ansvar för och göra det som förväntades av mig, och det jag inte kunde fick jag lära mig efterhand. Jag kände att det jag gjorde var nyttigt och meningsfullt, att jag var viktig och behövd, att jag var någon att lita på och räkna med.

Helt plötsligt var jag tvungen att betrakta mig själv som frisk, och bete mig därefter, för nu var det jag som skulle ta hand om andra istället för att själv bli omhändertagen. Nu var det jag som skulle vara den starka. Precis som mina arbetskamrater var jag tvungen att ta mig an de svårigheter som uppstod, lösa problemen och göra det bästa av situationen. Jag var inget undantag. Det fanns ingen godtagbar ursäkt för att fly undan när det blev obehagligt, för jag var en av dem. Jag var frisk. Jag kände mig frisk.

Jobbet fick mig att inse vem jag kan vara, vem jag är, om jag bara tillåter mig själv att vara det. Jag insåg att vårdtagarna värdesatte och uppskattade det jag gjorde för dem, medan mitt utseende inte alls var särskilt viktigt. Jag upptäckte hur mycket jag tycker om andra människor och hur givande det är att vara ute i världen och möta dem. Jag fick bekräftat att det som betyder något i längden inte har ett dugg att göra med yttre egenskaper, varken mina egna eller någon annans. För det man minns med värme och glädje, det som gör en lycklig, är helt andra saker.

Efter den här upplevelsen har jag kommit fram till att jag vill bli sjuksköterska. Tidigare har det aldrig ens funnits med som ett alternativ, men nu kan jag inte tänka mig något annat. I och med det ser jag en massa möjligheter framför mig, som att åka och arbeta utomlands, vidareutbilda mig inom friskvård eller specialisera mig inom något annat område, kanske psykiatrin. Jag vill ägna mig åt något som känns viktigt och meningsfullt, och för mig tror jag det innebär att ta hand om och försöka hjälpa andra människor.

Förutom att arbeta som sjuksköterska vill jag leva ett tryggt familjeliv med man och barn och ett trivsamt hem. Jag vill ha möjlighet att ägna mig åt sådant jag tycker om, som att träna, läsa och skriva. Jag vill vara utomhus mycket, uppleva saker, se världen. Jag vill vara engagerad och social och delta i det som pågår runt omkring mig. Men framför allt vill jag utveckla förmågan att hantera problem, svårigheter och motgångar på ett konstruktivt och vuxet sätt. Jag vill fungera helt enkelt. Det är mina övergripande mål, det är ditåt jag strävar.

Jag har inte för avsikt att leva ett liv präglat av ångest och sängliggande, ensamhet och vanmakt. Jag vill inte dö än, inte egentligen. Det jag vill är att leva ett värdigt liv. För att kunna skapa en sådan framtid, för att ha en chans att bli självförsörjande, oberoende och självständig, måste jag först och främst ta mig ur isoleringen och tillbaka till skolan. Där behöver jag fokusera på skolarbetet, eftersom målet är att skaffa gymnasiekompetens så att jag så småningom kan påbörja sjuksköterskeutbildningen. Det är mina riktlinjer, min livsplan, vad jag innerst inne vill.

[vilja]

3. Vad uppskattar jag hos andra? Vad för slags människor vill jag omge mig med? Vilka får mig att må bra?

För att må så bra som möjligt kan jag aktivt välja att söka mig till människor i vars sällskap jag känner mig trygg och kan vara mig själv. Jag trivs i sammanhang där utseendet inte spelar så stor roll, där man accepteras oavsett hur man är klädd och där ytan inte är det viktigaste. Jag vill helst vara tillsammans med människor jag kan föra meningsfulla samtal med, i miljöer där jag har möjlighet att utvecklas i den riktning jag vill, och som liksom jag själv uppskattar friluftsliv och en hälsosam livsstil. Dessutom värdesätter jag humor, självdistans och en positiv människosyn.

Det här betyder inte på något sätt att jag dömer ut alla andra eller tror att jag inte kan ha något gemensamt med dem som har andra intressen. Det handlar bara om hur jag, just i detta skede, tänker om vad jag vill och behöver för att må bra.

Slutsatsen blir hur som helst att det jag uppskattar hos andra, har ingenting med deras utseende att göra. Varför skulle inte det kunna gälla också mig? Jag vill bli omtyckt för den jag är, inte för hur jag ser ut, och bli betraktad som en helhet. Jag är så mycket mer än bara mitt utseende, jag har fler egenskaper än så. Därmed borde mitt utseende, jämfört med och i relation till andra saker i livet, inte ha så stor betydelse. Varken för mig själv eller för någon annan.

Jag anser att jag, precis som alla andra människor, förtjänar att behandlas med respekt oavsett hur jag ser ut. Med lite logiskt tänkande kan jag hitta en mängd bevis för att de flesta faktiskt förhåller sig till omvärlden på det sättet; vilket i så fall betyder att mitt utseende, hur det än är, inte utgör något hinder för att leva ett gott liv. Mitt faktiska utseende utgör inget hinder. Det påverkar inte min förmåga att kunna känna glädje eller lycka. Det som sätter käppar i hjulet är mina tankar om hur jag ser ut, min tolkning av det jag ser, och vad jag tror att andra människor tänker om mig. Och hur jag låter det påverka mitt beteende.

Om jag går ut med ’fel’ frisyr (enligt mitt sätt att se) kanske andra människor lägger märke till att något är annorlunda och kommenterar det, men behandlar de mig annorlunda? Behandlar de mig sämre? Tycker de plötsligt illa om mig, ser de ner på mig, visar de tecken på att äcklas av mig bara för att jag inte är iordninggjord så som jag brukar? Kommer mitt eget eller deras liv till följd av detta att förändras väsentligt? Utifrån ett logiskt resonemang är det inte särskilt troligt att så skulle ske. Såvida jag inte beter mig annorlunda, drar mig undan eller vänder uppmärksamheten inåt, skulle jag förmodligen inte märka någon skillnad alls.

Risken finns förstås att någon fäller en elak kommentar eller kanske skrattar bakom min rygg, men det kan precis lika gärna hända när jag gjort mig i ordning på ’rätt’ sätt (enligt mitt sätt att se). Alla har olika smak, uppfattning om vad som är fint och så vidare. Det går inte att gardera eller anpassa sig så att man gör alla nöjda, alla dagar, överallt. Men vad spelar det för roll, egentligen? Varför ska jag ens försöka? Jag väljer själv vad som ska vara viktigt i mitt liv. Mitt värde sitter inte i utseendet, det avgörs inte av hur jag gör mig i ordning. Jag är värdefull precis som jag är. Jag duger, jag är OK.

Att man tänker eller säger något negativt om någon annans yttre, betyder dessutom inte att man förkastar eller dömer ut hela människan. Samma sak gäller det omvända; bara för att man tycker att någon har ett vackert yttre behöver man inte nödvändigtvis gilla personen ifråga. Oftast är det helt andra saker som är avgörande för huruvida man tycker om någon eller inte. Skulle det ändå vara så att någon faktiskt nedvärderar mig på grund av hur jag ser ut, så vill jag helst inte ha med honom eller henne att göra. Människor som bedömer mig och andra enbart efter utseendet vill jag varken umgås med eller slösa energi på i onödan.

Människor som respekterar och uppskattar mig för den jag är, däremot, har jag som sagt mycket utbyte av att omge mig med. Det kommer alltid finnas de som tycker och tänker annorlunda än jag själv (och tur är väl det), men det är JAG som bestämmer vilka jag ska låta mig påverkas av, vilka som får ta plats i mitt liv och vad som är betydelsefullt för just mig. Vad jag tänker eller tror att andra tänker om mitt utseende ska inte få hindra mig från att ta mig dit jag vill.

[Malins mamma]

Vilja, välkommen tillbaka!!     Det var ett tag sen du skrev sist.

Jag blir så glad och jätteimponerad av det du skriver därför att det du beskriver är en frisk människas syn på sig själv och sin omvärld. Med dessa tankar, resonemang och uppfattningar kommer inte BDD:n att ha nån chans att förstöra ditt liv längre.

Jag önskar att alla här läser det du skrivit, flera gånger och med eftertanke. Och jag hoppas att det inspirerar andra att tänka över och skriva ner sina egna svar på frågorna.

Tack Vilja för ett mycket bra och tänkvärt inlägg!!  

Det är vid de tillfällen som jag brytt mig minst om hur jag sett ut, som jag kommit närmast den känsla jag längtar efter.

Säkert svårt att tro på när man har BDD men så sant, så sant.  

Mvh Malins mamma

[Anonym]

vilja

jättebra inlägg!

[vilja]

Malins mamma, tack så hemskt mycket för responsen! Jag blev jätteglad av att läsa ditt inlägg!!

Jag blir så glad och jätteimponerad av det du skriver därför att det du beskriver är en frisk människas syn på sig själv och sin omvärld. Med dessa tankar, resonemang och uppfattningar kommer inte BDD:n att ha nån chans att förstöra ditt liv längre.

Det känns lite ovant att säga det men jag tror faktiskt också det, jag kommer att klara det om jag håller de här alternativa tankegångarna vid liv och inte glömmer bort vem jag är. Jag har varit väldigt isolerad och deprimerad de senaste månaderna och det är inte lätt att ta sig ur det, men efter att ha funderat över och skrivit om det här känner jag mig mycket tryggare och mer motiverad. Jag tänker inte ge mig!

Min terapeut påpekade att jag inte behöver 'längta efter att vara en ansvarstagande, solidarisk, anständig människa' eftersom jag redan är det. Så kanske ska den meningen ändras till 'längtan efter att känna mig som den ansvarstagande, solidariska och anständiga människa jag faktiskt är!'

Han sa även att jag aldrig 'riskerar att andra ser mig så som jag själv gör', eftersom det inte finns någon annan som tittar på mig på mitt sätt. Om det går förstås att tvista i all oändlighet, men det var ett medvetet val från min sida att inte skriva så mycket om huruvida det jag ser i spegeln stämmer överens med vad andra ser, vems tolkning som är 'rätt' och så vidare. För jag vill oavsett vad minska betydelsen av både min egen och andras uppfattning om mitt yttre. Förflytta fokus från det och lägga större vikt vid annat. Jag tror att det är bästa sättet.

Återigen, tack Malins mamma för kommentaren!

Tack även anonym!

[tori_ture]

Jag vill bara hålla med Malins Mamma och Anonym i att det var ett fruktansvärt bra inlägg.

Verkligen meningsfullt och jag tror det kan hjälpa många, oavsett vilken grad av BDD man har. Jag ska återkomma någon gång då jag är vid lättare sinne och skriva ner det hela och göra min egen version!

Hade jag haft 10 tummar hade du fått 10 tummar upp!

/J ~ tt

[amav]

Ännu en glad läsare


Jag skulle vilja sett att du backade upp det du skriver med mer logik. Som det är nu är en del saker bara påståenden, typ "det kan jag inte avgöra förren jag gett det en ärlig chans" som är ett citat från första inlägget, ang. huruvida det är värt att bege sig ut i världen.

Vad skulle kunna styrka ett sådant påstående? Vad är det i att ge något en ärlig chans som gör att det är ett beteende som är att föredra? Vad är en ärlig chans?


Sen ang. det där om att du vill "känna dig" som en ansvarsfull ... människa osv.:
Jag förstår verkligen vad du menar. Men, jag skulle säga att det är lite onödigt att definiera mål som du inte kan kontrollera med ditt beteende. Jag skulle nog hellre vänta tiss jag känner mig som jag vill (har uppnått den effekt jag vill uppnå), och sedan kanske börja snacka om sånt.

Så har iaf mycket av mitt arbete sett ut, dvs. att definiera vettiga och väl underbyggda beteenden, och sedan handlat utefter dem utan att bry mig om känslor. Det råkade tillslut leda till att jag känner mig som jag vill (fantastiskt lycklig), men det är ju bara för att jag hade som avgörningskriterie att jag inte skulle sluta försöka förren jag hade testat allt jag kunde komma på, och lyckades tillslut definiera rätt. Och, det är ganska självklart i backspegeln, men det var alla de beteenden som inte koncentrerade sig på utseende och sånt som också var dem som gjorde mig lyckligare. Jag tror inte jag är unik.


F.ö. vill jag också skriva att jag gjort en liknande övning, en där jag skrev ner allt jag faktiskt gör. Och, det fick mig också att börja definiera mig själv ur fler perspektiv än bara mitt utseende. Det är en bra övning.


/Amav