I huvet på en "normal"

[Anonym]

Jag ser mig i spegeln och ser en stilig man. Med acneärr och potatisnäsa och bilringar och vikande hårfäste och dålig hållning och konstiga proportioner (mycket torso, löjliga ben).

Men det gör inget, för alla andra har också sånt. Varför blir jag då så nöjd när jag ser mig i spegeln? För det kunde ha varit värre. Jag kunde ha sett mycket sämre ut. Jag tittar istället efter det jag har som är bättre än genomsnittet. Fyrkantig haka, snygga armar, breda kraftfulla axlar.

Är då denna självuppskattning psykisk? Vete fan. Jag är extremt lat och har många uppenbara karaktärsbrister. Hade jag en dubbelgångare skulle jag knappast vara speciellt imponerad av denne på något sätt. Jag skulle tycka han vore som folk är mest.

Vad tycker andra? Uppenbarligen att jag är väldigt genomsnittlig. Jag har blivit kallad snygg en gång i hela mitt liv, och det var en gång för länge sen när jag var ung, och av en tjejkompis som inte var direkt opartisk. Inte ens min flickvän har sagt det, och vi älskar varann hett.

Det händer att en del tjejer tittar intresserat på mig på gatan ibland, fast bara vissa dagar. Dagar då jag har "Det", som jag brukar säga. "Det" är uppenbarligen inget som sitter på utsidan, för jag brukar titta förbryllat i spegeln de dagarna och konstatera att jag inte ser annorlunda ut än dagen före, då jag blev grundligt ignorerad. Så det måste sitta i minen. Visste jag vad "Det" vore skulle jag tappa det på flaska och sälja det.

Så jag ser mig i spegeln och tycker att om jag ställer upp för- och nackdelar så har jag lika mycket av båda, och det är okej. Jag hade kunnat vara åtskilligt fulare och det hade också varit okej. Jag har kompisar som ser ut som fan men som ändå har anmärkningsvärda framgångar hos det motsatta könet. Jag känner också de som är rejält snygga, men som är märkligt ensamma.

Faktum är att jag känner en kille och en tjej som är strålande skönheter, men som vid över trettio års ålder fortfarande mig veterligen aldrig haft en partner, och jag tror inte de döljer en homoseualitet för mig. Jag tror snarare på att det är ett bevis för att utseendet spelar en sekundär roll i det verkliga livet.

Får mig att tänka på den gång jag köpte en skithäftig värstingbåge. "Haha, nu blir jag kung!" tänkte jag. Till min förvåning verkade ingen bry sig. "Jag har köpt världens häftigaste hoj!" sade jag till mina vänner. "Jasså." svarade de och orkande knappt gå ut för att titta på den. "Jo, den var ju fin." sade de och sen var det inget mer med det. Där fick jag för att jag hade gått och trott att det skulle ha för med sig nån form av status...

Jag tror det är samma sak med skönhet. Skulle jag i morgon dag vakna och vara snygg som fan misstänker jag att folk inte skulle reagera mycket annorlunda än de gör idag. Möjligen skulle några ytliga bimbon vara kärvänligare på fester, men jag är inte intresserad av såna ändå. Vilket i sig är ett indicium på vad jag talar om. Utseendet spelar förvånandsvärt litet roll. Vi lägger mer märke till hur vi ser ut än vad andra gör.

Gå ut en dag med gylfen öppen och se hur många som lägger märke till det. Folk är inte speciellt uppmärksamma, de är kanske redan så upptagna med att tänka på sig själva?

/Micke

[Duckling]

Ja, Micke.

Satt här och läste ditt inlägg och måste ju säga
att du har en härlig självdistans och inställning till livet !!!
Jag är en tjej som är väldigt, vill jag våga påstå, noga med
hur jag ser ut OCH hur jag beter mig inför andra människor.
Jobbigt ? Jo. BDD ? Jag vet inte.
Men samtidigt så har jag en självinsikt och vet ju att jag
inte vill och behöver hålla på så. Men jag fortsätter ändå tyvärr.

Men då jag läste ditt inlägg så var det befriande och det kändes verkligt som att man vaknade till och jag började se
det komiska i detta beteende.
Det är som att vi alla går omkring i lustighuset och ser allt förvrängt. Och ja, det är ju helt galet....

/Eva

[Anonym]

Tja, gör jag någon glad är jag nöjd.

Jag tror inte riktigt på glada tillrop om att man skall skärpa till sig, rycka upp sig och ta sig i kragen om man går och drar på något svårt inombords, men jag tror att det kan vara bra med en "reality check" då och då, att man får höra hur andra ser på saker.

Jag har själv gått och ältat saker som jag tyckt varit jättesvåra, och då har folk gjort avgörande insatser genom att bara tala om vad de tycker. Inga pekpinnar, inga förmaningar. Jag har gått och trott att jag vetat hur folk tyckte och tänkte för att sen helt enkelt få reda på det, och det var helt annorlunda än vad jag trodde. Vilket fick till följd att jag kunde lägga det bakom mig. Glömma och gå vidare.

Jag tror väl kanske inte att man kan bota BDD genom att tala om för folk hur de egentligen ser ut, men det kanske kan hjälpa litet att påpeka att det egentligen spelar väldigt litet roll. Antag att du faktiskt ÄR skitful? Än sen då? Om så är fallet är det förmodligen det minsta skälet till att du mår dåligt. Det kanske bara är ett symptom som kommer av att man haft elaka och kärlekslösa föräldrar eller nåt sånt?

Jag har läst tidigare om BDD, men då handlade det om folk som inte kände sig hemma i sina egna kroppar. De kände kanske att vänster ben inte hörde till dem. Det har hänt att folk har lagt sig på tågspåret för att kapa en kroppsdel som de inte ville ha. Andra betalar skumma kirurger för att amputera kroppsdelar, och det underliga är att de inte sällan blivit "botade" av detta. Efter att ha blivit av med armen eller vad det nu var så mådde de mycket bättre. Åtminstone påstod artikeln jag läste det.

Det har inget med det här att göra egentligen, vill mest bara nämna att begreppet BDD kan ta sig andra uttryck också.

/Micke

[Duckling]

Ja, mig gjorde du glad !
Jag uppskattar ärlighet, om den är hjärtligt menad.

Men då kommer vi till det märkliga i det hela:
Jag har aldrig fått höra att jag är ful, snarare tvärtom.
Det har varit kommentarer som att jag är vacker, söt
att jag har snygg häck osv.. så jag kan väl inte rent
logiskt sett tro att jag ÄR skitful. Men, grejen är den att
jag lyssnar inte på den sortens kommentarer.
De åker ut utan att passera Gå.
Jag går omkring och tycker att jag är en bluff, så därför
har alla andra fel när det gäller mig själv. Smart va? *asg*

Jo, jag har sett en dokumentär om det där med att vissa
människor inte kände sig hemma i sina kroppar, och därför
valde försöka amputera sig själva pga det.. hur hemska
tankar går man omkring med då ? *ryyyyser*

/Eva

[Marty]

Duckling,

Jo, jag som aldrig fått en komplimang måste säga att det är underligt att ni tjejer som får komplimanger trots allt lider av BDD. Jag trodde i min enfald att man bara kunde tycka man var ful om man enbart fått negativa kommentarer. Men jag har bevisligen fel.

/Martin

[Duckling]

Ja, jag vet.
Och det ju är det som är det märkliga.  

/Eva

[Marty]

Jag håller med...

[SpegelSpegel]

Jo, fast då har vi ju det här då igen med att komplimanger kan vara ganska tomma... många tjejer ger ju varandra hela tiden utan att det betyder så enormt mycket; "Åh, hej,vad fin du är", men sen kan de lika gärna säga något taskigt när den andre gått, om de är av den elaka sorten. Har upplevt det själv. Liksom killar ger tjejer...det är liksom bara ett bruk. Och sen fastnar och påverkar ju de negativa kommentarerna mycket, mycket djupare. Och så kan det vara så att en del av tjejerna här, i likhet med mig, bara fått höra positiva saker när de varit sminkade. Det får inte mig att må bättre i alla fall. Då tänker jag bara: "jamen säg inte det till mig, säg det till Loreal och Maybeline och Lancome"
Plus att bdd inte alltid utlöses av negativa kommentarer och mobbing, kan vara ärftligt mm också vad jag förstått, så det spelar nog tyvärr ingen roll hur många komplimanger en del här inne fått.

/Malin

[jennifer]

Hmmm...hur ska jag uttrycka mig...jag tror att det är av en händelse att  man filar på sitt utseende...tror inte direkt att man egentligen bryr sig så mycket om vad omgivningen tycker (det negativa suger man ju i och för sig i sig). Man har fått för sig att någonting är fel och det är ju det...rent psykiskt sett. Det kan ha yttrat sig på något annat sätt eller kanske har det det. Jag tror nästan att detta är någon slags förgrening/mutering av olika slags psykiska sjukdomar (egen fundering). Skulle man plastikoperera sig och justerar det område man tycker verkar fel, så kommer man stirra sig blind på någonting annat. Mår jag dåligt för hur jag ser ut finns det väl ingen i världen som kan få mig att tycka att jag ser bra ut förrutom jag själv. Den gamla slitna klichén att älska sig själv så kommer andra att göra det kommer väl till pass här. Så jag tror att det går djupare än att man vill vara vacker för att impa på snygga killar eller tjejer. För min del kan jag känna att jag inte vill att det ska synas utanpå hur jag känner mig innuti.