NY medlem - hur länge orkar man?

[Anonym]

Hej allihopa!

Är jätteglad över att se att det finns ett forum för vår problematik. Mitt största problem är liksom för många andra, huden. Mina tvångstankar började ordentligt när jag slutade 9nde klass. Jag började fixera mig extremt mycket vid min hud, framförallt på kroppen. Jag började tycka att min hud såg extremt gammal ut. Jag hade fått bristningar i samband med detta och dessa var och är mitt största bekymmer. Jag blundar när jag tar av mig och skall prova kläder i provhyttar. Jag kan inte klä om inför folk. Jag kan abslout INTE visa mig i underkläder eller gå på stranden/badhuset. Jag letar ständigt information kring hur man kan bli av med bristningar, vilket tar upp stor del av min tid. Jag går på antidepressiva tabletter, vilket inte hjälper. Jag har inte gått hos ngn terapeut.

Lika som för många andra som lider av BDD så går mina tvångstankar extremt mycket ut över min vardag. Jag har en pojkvän som lider väldigt mycket av mina tvångstankar. Jag kan ju inte vara som en "vanlig" flickvän utan kräver så väldigt mycket mer. Jag kan inte visa mig utan kläder för honom. Jag kan inte följa med till stranden/badhuset. Jag mår ständigt dåligt över mitt utseende osv. Vem hade orkat med en sådan flickvän?? Jag har betalat över 20 000 kr för olika behandlingar mot bristningar men utan resultat. När jag mår som sämst ser jag ingen annan utväg än att ta mitt liv. Hur länge orkar man leva såhär??

Kram Vanessa

[Sara]

hej vannesa
min stackars pojkvän får också stå ut med en massa genom mina utseendesproblem jag har. en massa snack om hur ful jag är, och en massa snack om utseenden och hur folk ser ut hela tiden. jag tror det gör mig till en tråkig (& tragisk) människa, så jag är tacksam över att han står ut. ibland vill jag inte att han ska se mig heller, men det var värst i början av vårat förhållande, mitt bdd fokus är mitt ansikte. han får också stå ut med att jag när som helst försvinner och sitter och speglar mig i timmar....
jag vet inte hur länge man orkar leva såhär... blir då bättre eller sämre ibland, eller är allting lika jobbigt jämt? har hört att man ska hitta "coping methods" och försöka köra på dom...


välkommen till forumet iallafall

//sara

[psycho-doll]

hej på dig Vanessa och välkommen till forumet

mitt problem är också huden..har också tvångstankar om annat..men tankarna om huden är nog mitt största problem.

hur länge man orkar leva så här? tja har 'bara' haft mina problem sedan jag var 29..är 32 nu. har tagit mig igenom dom här åren iaf . tråkigt att höra att du haft dina problem så länge. du måste verkligen haft det jättejobbigt! jag känner också för att inte leva ibland, såna här tankar är relativt vanligt bland personer med bdd tyvärr..men inte konstigt med tanke på de tankar om sitt utseende man har och det lidande som dom innebär..

äter själv medicin (zyprexa och cipralex). zyprexa har jag haft ett tag och jag tycker den gör mig lite lugnare, cipralex har jag inte haft så länge..så jag vet inte om den kommer att hjälpa. går hos en privat kognitiv psykolog, men det är för tidigt att säga om det kommer att hjälpa. känns som dom här tankarna till mesta delen är pga av nån kemisk obalans i hjärnan, så jag förstår inte hur en psykolog ska kunna hjälpa mig

iaf kul att du hittat hit och återigen välkommen

/Mattias

[Anonym]

Tack för ert fina välkomnande, Sara och Mattias. Känns hemskt att säga att det på något sätt känns "skönt" att det finns andra personer i samma situation. Med detta menar jag inte att jag önskar andra människor samma helvete, men samtidigt känner man sig iallafall inte helt ensam.

Det komiska i min situation är att jag själv läser till socionom och jobbar extra på en psykiatrisk avdelning, b la för personer med tvångstankar. Hur dubbelt är inte det?. Ingen på min arbetsplats känner till mina problem och jag får ofta höra komplimanger angående hur jag handskas med patienterna. Självklart kan jag på något sätt "veta" vad vissa av våra patienter går igenom men samtidigt känns det ofta som att det lika väl skulle kunna vara jag som skulle vara inlagd. Vilken röra!

Till Mattias: Jag äter zoloft och har gjort i sex års tid. Känner inte att jag kan klara mig utan dem, men samtidigt känns det som jag behöver någon icke medicinsk behandling/terapi också. Hur finansierar du din behandling? Har du blivit remitterad? Vet inte hur jag skulle kunna ha råd att betala flera hundra kronor i veckan...

Tack än en gång för era meddelande.

MVH Vanessa

[Anonym]

Hejsan!

Jag e också ny här! Jag fick nys om BDD igår.. och det var först då jag insåg att jag hade en sjukdom.
Men jag vill gärna få det bekräftat av någon här som har sjukdomen, om jag har den eller inte..

Det känns som om det e ganska illa däran redan nu.
Ja speglar mig JÄMT!! det spelar ingen roll var, skylfönster,speglar,glas .. ALLT. Och det är jätte många som lagt märke till det.. Men ändå.. känner jag mig så ful, alla som passerar mig e mycket finare än jag.. jag känner mig såå otroligt ful.. och när jag får komplimanger sätter dom sig inte, jag tar inte åt mig alls.. de känns bara som om dom tycker så eller säger så, för sminkets skull.. eller så står dom inte tillräckligt nära för att se hur ful jag igentligen är.. det brukar hända att jag går hem från skolan också, för att ja inte klarat av mer.. jag har en ganska så stor frånvaro.. men ibland är mina föräldrar hemma, å då går jag bara å sätter mig nånstans.. ute, där absolut ingen kan se mig. Förr var de på gränsen att jag inte kunde gå på stan själv, men nu gör jag det inte alls.. när jag går där bland allt folk.. känner jag, det är bara jag ensam med alla stirrande blickar, jag känner sånt obehag.. det är hemskt! Jag sitter mesta dels inne på mitt rum, där ingen ser mig.. för att folk ska slippa se fula jag. Jag har även haft mycket självmordstankar.. sen när vi är på semester sitter jag inne i stort sett hela semestern, och jag vägrar gå på stranden bland alla människor som stirrar... Jag tror jag vet vad början på det här är.. jag har fått ganska många elaka kommentarer om min kropp osv, och jag kan inte bara skita i vad dom säger, det sätter sig direkt i mina tankar.. vet inte vad jag ska göra. Har jag sjukdomen? och isåfall vad hjälper? för jag orkar inte ha det så här mer=( Det finns så mycket mer som jag skulle vilja få ur mig.. men jag döljer väl åtminstone hälften av hela historien orkar inte...

Vore iallafall jätte tacksam för svar!

Kram/Malin*

[psycho-doll]

Vanessa: väntar på remiss till en kbt-psykolog, under tiden går jag till en privat kbt-psykolog, men det är dyrt (500 kr per gång), så jag hoppas jag kan få den där remissen godkänd. har också gått till en 'vanlig' psykolog i öppenvården, men tycker inte att det har hjälpt.

kram

[psycho-doll]

Malin: Om du har bdd eller inte kan bara en psykiater (specialist i psykiska sjukdomar) avgöra, men för mig låter det som att du har det iaf. Kriterierna för en bdddiagnos är följande:

1. Självupptagenhet med en 'inbillad' defekt i utseendet. Om en liten fysisk avvikelse föreligger, så är personens oro påtagligt överdriven.

2. Självupptagenheten orsakar betydande klinisk stress eller försämring på det sociala planet, inom sysselsättning, eller på andra viktiga funktionsområden.

3.Självupptagenheten kan inte bättre förklaras med någon annan psykisk sjukdom (t.ex. missnöjdhet med kroppsform och storlek i anorexia nervosa).


Vet inte om du har gått till en psykiater tidigare? Men det bästa du kan göra är att söka upp en sådan, antingen genom att få en remiss från en läkare på en vårdcentral eller ringa en privat psykiater. Kostnaden för att gå till en psykiater brukar ligga på 300 kr. Det kan ju låta hemskt att behöva gå till en psykiater, men bdd är en psykiatrisk diagnos och andra metoder som att gå till hudläkare/plastikkirurg fungerar vanligtvis inte, även om det kan vara nog så frestande

Hoppas ovanstående kan hjälpa dig lite på traven och varmt välkommen till forumet ska du vara

Mvh Mattias/ kram till dig också

[Anonym]

Okej. Tack så mycket för hjälpen.. skulle jag varit lite äldre så skulle jag gå till plastikkirurg, men så är ju inte fallet. Jag har inte gått till någon psykiater innan, men jag har känt såhär i ca 2-3 år.
Men när jag upptäckte sjukdomen, så sa jag det till min mor, men hon förnekade lite, precis som om hon skämdes över mig, att jag var sån. Vet ej om jag vågar gå till psykiater

Men tack för hjälpen!

KramKram/Malin

[Anonym]

Hej malin och mattias!

Till malin: Anledningen till att din mamma förnekar dina problem tror jag främst handlar om okunskap och rädsla. Rädsla för att hon inte klarat av att vara den "perfekta" mamman.  Hon ser säkert en viss skuld i hur du har det, även om det inte är så.
Får jag fråga hur gammal du är Malin?. Själv är jag 23 år och har haft denna problematik sedan 9:e klass. Jag tycker utan tvekan att du ska kontakt en psykiater, man förlorar så många år av sin ungdom på att må jättedåligt. Försök prata med din mamma igen, hon kanske bara behöver smälta det..KRAM!

Till Mattias: Jag har också gått till en "vanlig" psykolog inom öppenvården. Finner inte heller att detta hjälpte det minsta. Jag får väl också ta mig i kragen och söka upp en psykiater för remiss.

Ha det!

Kram,kram/nessan

[Anonym]

Hejsan nessan!

Jo jag har pratat med henne igen, och det gick bättre den här gången. Jag är 15 år. Och jag känner att jag inte vill förlora fler år på att må dåligt.. har redan mått dåligt ca 3 år.. jag kanske kan gå genom skolan, prata me skolsköterskan först, så kan hon leda mig vidare till en psykiater kanske?!

ha det bra!

Kramkram ! / Malin

[Anonym]

Hej igen Malin!

Vad skönt att det gick bättre när du pratade med din mamma denna gången. Visst kan du prova att gå genom din skolsköterska. Ta gärna med dig information om bdd till henne eftersom dessa problem fortfarande är ganska okända i Sverige. Du kan kanske (ifall det känns tryggt) be din mamma följa med dig till sköterskan?
Lycka till!!

Kram/nessan

[psycho-doll]

Ett alternativ kan ju vara BUP (barn - och ungdomspsykiatrin), dock kan väntetiden vara väldigt lång. Läs i dagens aftonbladet, klicka på länken: http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,464155,00.html

Nummer till BUP står i telefonkatalogen.

[Anonym]

Hej!

Okej, tack så hemskt mycket för hjälpen, den uppskattas verkligen!
Men jag är nästan lite rädd för att berätta om sjukdomen, för folk kanske tror man är dum i huvudet
Det känns jobbigt, och eftersom jag fotfarande går i grundskolan och snart gymnasiet, så går ju rykterna ganska så fort, tyvärr! Och jag behöver inte må mer dåligt, först över hur jag mår övrigt, och sedan ifall folk skulle snacka skit! Jag är bara rädd att det ska komma någon annanstans där det inte ska va. Kommer sån information till fler person så är det kört! Och det känns bara som om jag skulle kunna gå och ta livet av mig när som helst, för det känns som om det inte spelar nån roll för någon ändå, om jag finns eller inte, jag är ju ändå bara psycho :S Kan inte leva normalt äns, som alla andra i min ålder. Kan knappt äta på resturang med kompisar, för ja inte kan äta när folk tittar på mig, hur ful ja e å usch! det e bara hemskt.. vet att inte självmord kanske är vägen ut, men för mig känns det så.. =(

Kram! / Malin*