Dr Phils teori i Livstrategier

[Gogol]

Jag läste i dagarna i DR Phils bok: " Livstrategier" om att vårt psykologiska system alltid har en belöning bakom våra tankar. Mycket intressant. En kvinna han hade terapi med åt sig smällfet för att skydda sig mot relationer. Hon hade varit utsatt för sexuella övergrepp. Hennes fetma, som hon alltså skapade åt sig, fungerade som ett skydd för det jobbiga - en relation.

Så fort hon, Karen, bantade sig smal och märkte hur män blev intresserade av henne började hon hetsäta igen. Hon fattade inte varför men i terapin så kom hon fram till att hon skapade sig en psykologisk belöning. Hon blev "fri från den akuta ångest som förknippades med mäns intresse". Hon förstod att hon "drog på sig en 40 kilos skyddsoverall för att dölja sin sexualitet" Overallen gav tillfällig  trygghet, vilket minskade skuldkänslor, oror fruktan och ångest.

Jag kan tänka mig att jag fungerar på samma sätt. Att intala mig att jag är för ful skyddar mig, jag behöver inte stöta på en tjej, och ännu värre för mitt psyke - inleda en relation - jag är ju för ful! jag kan stanna kvar i min ensamhet, skyddad. Finns det någon som har tänkt på detta fenomen, eller läst mer om detta?

Kanske fyller det samma funktion som tvångstankar, man bygger upp mentala skydd mot saker man omedvetet anser vara jobbiga.  togs detta upp i Dr Phils program?

Jag har inte blivit utsatt för sexuella övergrepp men nästan kan man nog säga, min mamma har varit mycket arg och gränslös under min uppväxt. Hon tvättade/badade mig väldigt länge, tills jag började komma i puberteten, och detta väckte nog mycket ångest hos mig. Det var ju en sorts övergrepp kan man väl säga. Hon liksom ägde mitt liv och kunde närsomhelt bli fruktansvärt rasande på mig. Min pappa söp och var frånvarande så jag var ju helt utelämnad till henne. 

[CyanideCupcake]

Hade en period med ocd för några år sen och visst funkar det som ett skydd. Min sjukdomsinsikt när det gäller bdd går väldigt, VÄLDIGT mycket upp och ner, men jag kan ibland känna något som dr phil (avgudar den mannen!) sa i ett av förra veckans avsnitt till en tjej med anorexia, nämligen att för sjukdom blir som en gammal men inte speciellt kär vän; den är allt man känner till och ofta vill man bara låsa in sig och vara ensam med den utan att folk stör en, fortsätta falla längre och längre ner för att det känns tryggt, oavsett hur dåligt det egentligen får en att må.

[Gogol]

Ja, det är ngt tryggt i ens vanföreställningar/ uppförtoranden av defekter, hudåkommor eller vad det nu är, ( som man ju inte är säker på är vanförest'ällningar), som en destruktiv vän som älskar en kanske.
Jag hade också OCD, men den försvann nästan helt, när jag fick lite mer tillgång till mitt känsloliv och min ilska.

[CyanideCupcake]

Ja, det är ngt tryggt i ens vanföreställningar/ uppförtoranden av defekter, hudåkommor eller vad det nu är, ( som man ju inte är säker på är vanförest'ällningar), som en destruktiv vän som älskar en kanske.
Jag hade också OCD, men den försvann nästan helt, när jag fick lite mer tillgång till mitt känsloliv och min ilska.

Ja, min OCD är också borta, tack och lov...har fanimej haft det mesta tror jag. *ler svagt* OCD, depression, hypokondri, BDD (även om jag fortfarande inte vill acceptera att det är det jag har), depersonaliseringskänmslor, panikångest, social fobi, självskadebeteende...christ. 

[Gogol]

Depression - jag också. Social fobi vet jag inte, men när min BDD var som värst var det inte så att älskade att hålla föredrag inför folk.