Hej allihopa! Jag är en tjej som går i 9:an och jag har bara skrivit ett inlägg här förut och det var för flera månader sedan, det var en av perioderna som jag var som sjukast. Iallafall så vill jag berätta för alla där ute som var där jag var förut att det kan bli bättre, jag lovar. Ska ta allt från början tänkte jag:
I januari tvingade min mamma mig till bup då jag slutat att gå till skolan, kunde inte visa mig för folk och ville bara dö. Dom konstaterade ganska snabbt att jag led av bdd.
Så sedan dess har jag gått där en gång i veckan. Jag har haft ett helvete, varit nära självmord och isolerat mig från omvärlden.
Kampen mot bddn har varit det värsta jag har varit med om och jag har varit nära på att ge upp flera gånger men tackvare bup tanten som jag fick träffa så fortsatte jag min kamp om att bli bättre.
Nu efter månader av hårt arbete så har jag gjort massor av framsteg, jag har börjat gå i skolan igen, självklart så klarar jag inte av att gå på alla lektioner utan jag går 5-6 lektioner i veckan fördelat på 3 dagar.
Jag är långt ifrån frisk men samtidigt så himla långt ifrån där jag var förut. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli bättre då jag alltid tänkt ¨¨ det är jag som är fulast och bara en operation kommer att hjälpa mig, inget annat, allt är meningslöst¨¨. Jag börjar få tillbacka ett liv…
Visst, det finns dagar då jag tror att jag är tillbacka på ruta ett, och jag kan fortfarande inte göra alla saker som jag vill för att jag tycker att ¨¨jag är för ful¨¨ och jag kan inte riktigt slita mig från speglarna och alla tankar MEN det blir bara bättre och jag är nästa säker på att jag kommer att kunna gå en hel dag i skolan snart
Så till alla där ute som har eller tror sig lida av bdd tveka inte att söka hjälp även fast ni kanske inte tror att det kommer att hjälpa er.Ge aldrig up, var stark och kom ihåg att You can do it!!!
Kramar från en lite gladare mican
