Strategi för att hantera utseendeångest

[vilja]

Jag hade extremt mycket ångest inför skolstarten (halvtid, en kvällskurs) häromveckan och trodde att jag inte skulle kunna gå dit, men min sambo lyckades få mig på andra tankar kvällen innan kursen började. Jag protesterade mot allt han sa och hade envisa invändningar mot allt, typ "jag har provat att tänka sådär förut och det hjälper inte!", "jag ser ju det jag ser!" osv. men slutligen kom jag/vi fram till följande - och det hjälpte mig att komma iväg till skolan dagen därpå, och även till den andra föreläsningen igår. Hoppas att det kanske kan hjälpa någon mer. /vilja



Prova att under ett års tid tänka, när jag ser det fula i spegeln, att det är BDD:n som förvränger och förvanskar spegelbilden. BDD:n förstorar upp saker med mitt utseende och överdriver dem så att jag uppfattar mitt utseende som fult, konstigt, groteskt, etc. Enligt min omgivning finns inte dessa saker.

Vad händer om jag provar att tänka såhär under ett år, och beter mig som om jag inte såg det fula? Jämför med om F (någon närstående) hade upplevt att han hela tiden var naken, fast han enligt oss andra hade kläder på sig. Han skulle då få testa att gå ut och ”känna sig naken” och iaktta hur andra människor betedde sig mot honom. Stirrar de konstigt, undviker de honom, eller pratar de med honom och tittar på honom som vem som helst? Vad säger i så fall det om hans egen upplevelse av att inte ha några kläder på sig – är känslan verkligen tillförlitlig? Och, framför allt, vad innebär det för honom att följa känslan respektive trotsa den – vad händer med hans personliga utveckling, relationer, möjligheter att delta i olika aktiviteter, arbeta, osv.?

Applicera det här synsättet på min egen situation och prova det under ett år (eller några månader, eller så länge som behövs för att jag ska hinna vänja mig vid det)  och se vad som händer. Kommer jag närmare mina övergripande mål? Förbättras mina relationer? Uppnår jag mer tillfredsställelse i vardagen?

En invändning är att nakenhet kan konstateras objektivt: de flesta har samma kriterier för vad det är att vara naken. Skönhet (eller fulhet) däremot är relativt. Jag har tidigare fått höra att jag är ful och att jag på olika sätt ser konstig ut – alltså finns risken att människor jag träffar idag ser samma sak som jag ser i spegeln. Denna osäkerhet och rädsla för hur andra ska se mig är ofta det som driver mig att försöka förekomma och dölja ”mina defekter.” Frågan är dock hur mycket det hjälper att försöka dölja fulheten och vad det får för konsekvenser. Hur tycker jag att det går, går det bra? Kommer jag dit jag vill i livet? Uppnår jag mina mål? Känner jag mig nöjd, glad och fri?

Nästan ännu värre än rädslan för hur andra ska uppfatta mig, är rädslan för att jag varje gång jag råkar slänga en blick i spegeln ska gripas av panik eller förtvivlan över hur konstig och fel jag ser ut, och ångesten kommer inte att försvinna över en natt. Men ge det ett år!

Sedan kan jag fundera på om det är värt det eller inte.

[vilja]

Ett tillägg till det jag skrev: Jag förstår om det kan upplevas som provocerande, att det låter "enkelt" (när vi vet att det är allt annat än enkelt..) och jag vill inte ge någon ångest över att inte "klara" detta. Jag VET att det kan kännas helt omöjligt och att många av er kämpat extremt länge med just det här, kanske ensamma och utan professionellt stöd. Det har jag också gjort. För min del blev det dock som en nystart, att aktivt börja ifrågasätta BDD-tankarna igen istället för att bara svälja dem och låta dem ta all kontroll över mig.