shopping beroende?

[Trasig]

Hej!

Jag har väldigt svårt att känna lycka i denna mörka värld. Men en sak som får mig att må bra och "pirra till" i kroppen, är när jag får shoppa på internet. Jag ägnar flera timmar åt att leta efter kläder, hudproduker, smink, hårprodukter m.m. som jag vill ha. Jag fantiserar mig bort och önskar att jag kan köpa alla dessa saker - men tyvärr kan jag inte köpa allting!

Jag blir och må jättedåligt om jag inte kan köpa det som jag vill ha, speciellt när det gäller smink, hår och hudvårdsprodukter. Jag har just förtillfället, fått för mig att jag måste köpa hudvårdsprodukter från Dermalogica- men min ekonomi ligger på bott.

Är det någon som känner igen sig? Kan Bdd:n utlösa någon form av shoppoholic?

// Zia

[Anonym]

Guuu va jag känner igen mig! Jag måår också otroligt dåligt om de är saker jag vill ha som jag inte kan köpa..Jag kan/och kunde ligga flera dagar o deppa för det. Men när man väl fått de man vill ha så är det nya o nya grejer hela tiden.!
Rebecca

[Anonym]

jag tror att bdd kan utlösa en form av shopoholic för att man e så desperat o vill  så gärna att nåt ska hjälpa en med de problem man tycker sig ha eller har. Jag vet inte hur många ansiktskrämer, rengöringsprodukter, ansiktsvatten, masker, peelingprodukter, smink (spec sjukt dyra underlagskrämer o täckstift) jag har köpt. och det värsta e ju att jag inte använder upp dem, mamma har fått hur mkt burkar o grejer som helst av mig. jag känner också att jag måste gå på ansiktsbehandlingar regelbundet trots att jag nästan aldrig ser nån förbättring. jag har under de senaste 7 åren (så länge jag haft bdd) gjort av med tiotusentals kronor bara på sånt. det e ju inte klokt men man e ju så desperat!!

[Trasig]

Skönt att inte vara ensam. Men det är ganska tragiskt att man spenderar så mycket pengar på produkter m.m. Jag "svälter" heller sista veckan innan lönen bara för att få "den där måste produkten", ganska sjukt egentligen - att produkter blir viktigare än mat.

Jag har också slängt ut flera tusen kronor, speciellt på mitt hår. Har gjort så många hårförlängningar att jag t.o.m har fått VIP-kort på salongen.

[Malins mamma]

Ja, det är verkligen synd att ni lägger ner så mycket pengar på produkter som ändå inte hjälper mot BDD. Det som är ännu värre är att det till och med förstärker BDD:n.

Dr C:
"Ju mer tid, energi och pengar du lägger på ditt utseende desto värre blir BDD:n."
(Jag har skrivit detta så många gånger nu, snälla allihop, tänk efter noga vad det citatet innebär).

Ang att må dåligt över att inte kunna få det man vill ha skriver Dr C ungefär så här:
"Att insistera på att nånting i livet skulle vara på ett annat sätt än det är, leder ofta till att man känner sig olycklig."

Man mår alltså bättre av att acceptera verkligheten som den är. Har man inte råd med det eller det så har man inte. Då är det bättre att släppa den tanken istället för att må dåligt över det man inte kan få. (Säkert lättare sagt än gjort, men försök iaf    ).

/Malins mamma

[Anonym]

Helt riktigt Malins mamma!
Har i hela mitt tonårs- och vuxenliv strävat efter att förändra defekter hos mig själv. Har köpt enormt många salvor och krämer som jag trott ska kunna hjälpa mig. Behöver jag säga att ingenting har hjälpt...?
Har alltid jämfört mig med andra, önskat att jag haft deras hy, deras utseende, deras hårlösa kropp osv. Jämför mig med min syster som i mina ögon är perfekt. Hon har fått allt bra..jag allt dåligt. Hon är glad, lycklig och söt. Folk älskar henne. Kompisar och då framförallt killkompisar charmas av henne och påtalar jämt vilken söt syster jag har. Det gör ont ända in i märgen vilket plågar mig jättemycket. Önskar att jag kunde vara glad å hennes vägnar, men jag blir istället helt förtvivlad. Ju sötare hon är, desto fulare och mer misslyckad är jag.
Men jag ska försöka ta åt mig av det du skriver malins mamma! Att acceptera verkligheten som den är, att sluta jämföra mig med andra och framförallt då min syster. Ska försöka lägga fokus på annat än min själv och mitt utseende. Sluta jaga dyra krämer och täckande produkter. Sluta stå i timmar framför spegeln och äcklas av mig själv. Självklart blir man olycklig av att ständigt önska att allt var annorlunda. Det går inte att leva så!
Det bästa är att försöka slappna av, att sluta ta sig själv på så stort allvar. Att inse att utseendet inte gör människan. Att man är fullständigt ok trots brustna blodkärl, finnar och ärr....
Om man intalar sig själv att man är ful och värdelös så blir man det! Snacka om självuppfyllande profetia...man utstrålar ju negativism och självömkande och blir därmed ful.
Jag ska i alla fall försöka! Har haft bdd sen jag var 12 år och är idag 31....har aldrig kunnat släppa tanken på mitt utseende...har alltid mått dåligt och avskytt mig själv. Det blir en stor utmaning att ändra på dessa invanda tankemönster. Många återfall kommer det att bli..jag vet. Alternativet, att fortsätta hata mig själv pga defekter i mitt utseende, är dock uteslutet. Då kan jag lika gärna försöka göra slut på livet. (Tanken på självmord återkommer ständigt). Tycker att jag är värd en andra chans och det är bara jag som kan ge mig den. Ingen i min omgivning kan, trots deras övertyganden om att jag är helt normal, hjälpa mig. JAG måste acceptera mig själv, precis som jag är helt enkelt.
Detta gäller alla bdd-drabbade. Vi får försöka hjälpas åt! Stötta och uppmuntra varandra, speciellt när det är som svårast, när bakslagen kommer. När speglar och självförakt återigen tar upp all vår tid.
Tack för mig...

[Anonym]

Helt offtopic, men jag måste bara säga att det känns jäkligt uppmuntrande att läsa om andra bdd-drabbade som blivit friska/bestämt sig för att bli friska/försöker bli friska. Det ger mig hopp, mod, lust och motivation att själv orka med eländet. Jag är tacksam över att det finns såna här forum där man kan ta del av andras åsikter, tankar och funderingar. För precis nyss satt jag och grät över min fulhet, men slutade när jag läste vad anonym 16 aug 2005 13:58 skrev. Bara en sån grej fick mig att sluta gråta. Och visst, mitt liv blev inte bättre för det, men förstår ni hur jag menar, att småsaker får en att må aningen aningen bättre, tänk då hur långt man faktiskt kan komma med varandras hjälp och stöd. För det måste ju gå. Vi alla vill väl bli friska, vi alla måste försöka bli friska. Tycker som sagt att det är härligt med ett forum som detta, för jag tror att många liksom jag får lite mer motivation att orka försöka bli frisk, eller åtminstone stå ut med helvetet lite till, och så småningom kanske kunna hämta kraft för att bli frisk. Fast det är väl å andra sidan själva poängen med det här forumet, så detta var väl bara ett konstaterande.. Hur som helst så önskar jag alla där ute lycka till och jag hoppas att vi allihopa med bdd en dag kommer bli friska och kunna leva ett bra normalt och lyckligt liv utan sjukdom och utan bdd-tankar. Kram på er alla.