Inbillad fulhet vs icke-inbillad fulhet

[Lyckofågel]

Jag förstår att de flesta människor förmodligen inte förstår sig på BDD överhuvudtaget eftersom det nog för många kan te sig ganska märkligt att någonting så "simpelt" kan skapa så mycket ångest och lidande. Jag får väl förmoda att många människor ens ifrågasätter om BDD verkligen är en sjukdom och inte bara extrem fåfänga. Personligen anser jag att det ifrågasättandet är extremt skrattretande (alla med BDD förstår vad jag menar) och uppenbart bygger på stor kunskapsbrist i ämnet, men jag har fortfarande förståelse för att BDD vid en första anblick kan te sig som en påhittad sjukdom.

Jag kan i och för sig själv ifrågasätta BDD, då jag aldrig riktigt kan greppa det här tjatet om att BDD är en sjukdom just pga att det handlar om inbillning, det leder ju oundvikligen vidare till frågan; är man inte sjuk om man vill dö pga en icke-inbillad defekt? Är det plötsligt friskt att vara totalt handlingsförlamad av ångest pga oro kring en yttre defekt om defekten ifråga inte är inbillad utan även kan bekräftas av omgivningen? När det sägs att BDD handlar om inbillning, säger man ju indirekt att det inte är sjukt att må bajs om man är ful "på riktigt". Utseendet i sig borde väl inte spela nån jävla roll?

Jag gillar i alla fall inte pratet om att BDD är inbillad fulhet eftersom det får mig att känna att om jag är ful på riktigt hade det inte varit en sjukdom att jag mår som jag mår och gör som jag gör. Behandlingen vid BDD är psykiatrisk. Om en då är ful "på riktigt", hur menar psykiatrin att en sådan person ska behandlas? Med plastikkirurgi?

För mig känns det bara otroligt stört att BDD bara ska inkludera människor som "inbillar" sig vara fula. Vad betyder det? Att det är normalt/rimligt/friskt att må dåligt om man är ful på riktigt eller att behandlingen vid ångest kring en icke-inbillad defekt ska behandlas annorlunda än BDD?

Inom BDD-kretsar (alltså vi som har sjukdomen/diagnosen) vet jag att det är vanligt att istället använda uttrycket "upplevd fulhet". Med det uttrycket skulle en kunna säga att det inte spelar någon roll om fulheten är på riktigt eller inte. Det som borde avgöra om någon är sjuk/har BDD är beteendet, känslorna och tankarna. Om behandlingen bör se olika ut beroende på om defekten är inbillad eller ej, det vet jag inte, men vill man DÖ pga en yttre defekt är man sjuk och borde inte räknas som något annat än sjuk.

Hur ställer ni er till detta? Är BDD enbart för de som "inbillar sig"?

[Malins mamma]

Min beskrivning av BDD skulle vara att man ser sin omvärld som hotfull, man tror/vet att andra människor bedömer och dömer en efter ens utseende. Man har en överdriven uppfattning om hur lycklig, omtyckt, älskad, framgångsrik man skulle vara med ett bra utseende och en överdriven uppfattning om att man blir hatad, bortstött, illa omtyckt, sämre behandlad och bemött med ett dåligt utseende.
Att ha denna uppfattning om utseendets betydelse gör att det blir extremt viktigt hur man ser ut. Och det är ju den här uppfattningen att ett normalt/bra/perfekt utseende (beroende på vilken BDD man har) är extremt viktigt som gör att man har alla de beteenden, tankar och känslor som är typiska för sjukdomen. Rädslan för att "vara ful", med allt vad man tror att det skulle innebära för ens liv utlöser både ångest och panikattacker och gör denna sjukdom till det helvete den är.

Det är inte utseendet, varken det verkliga eller det "inbillade" som avgör om man har BDD, det är hur viktigt man tror att utseendet är.

[Malins mamma]

Jag förstår att de flesta människor förmodligen inte förstår sig på BDD överhuvudtaget eftersom det nog för många kan te sig ganska märkligt att någonting så "simpelt" kan skapa så mycket ångest och lidande.

Det har du rätt i, folk har väldigt svårt att förstå BDDn. Det beror på att de inte känner till hur viktigt de drabbade upplever att utseendet är. (Med detta menar jag inte att BDDare är kritiska till andras utseende utan att man tror/upplever att andra är kritiska och granskar och bedömer en efter ens utseende.)

Det skulle vara intressant att veta hur stor procent av er person/personlighet ni upplever att ert utseende är. För mig, som är BDD-fri har det varit ungefär så här:

Barndomen: Utseende, 0%. Andra egenskaper, 100%
Tonårstiden: Utseende, 25%. Andra egenskaper, 75 %.
20-63 år: Utseende, 2 %. Andra egenskaper 98 %.

Gör gärna en liknande uppskattning av hur viktigt ni upplever att ert utseende är för hur ni kan leva ert liv. 

[Jesse]

Barndomen: Utseende 0%. Andra egenskaper 100%
Tonårstiden: Utseende 40 %. Andra egenskaper 60%
20-40 år: 75 %. Andra egenskaper 25%

[Moonlight]

Barndomen: Utseende, 40%. Andra egenskaper, 100%
Tonårstiden: Utseende, 100%. Andra egenskaper, 10 %.
20-63 år: Utseende, 90 %. Andra egenskaper 20 %.

[Malins mamma]

Tack Jesse och Moonlight för era svar! Svara gärna ni andra också hur det är för er.    Jag ska kommentera sen.