dikter?

hej! nån som skriver dikter här?
jag har försökt att skriva dikter om BDD och självförakt men finner det extremt svårt!
att beskriva sådana mörka och hemska känslor man har i "fina ord" är jobbigt.
Har iallafall försökt att knåpa ihop några dikter med anknytning till BDD/självhat

---------------------------------------------------------------------- ----------

hennes liv på en smal silvertråd
hålls samman bakom köttiga väggar
där varje minut är en dag
och en alltid ångestladdat känsla att slå sig fri

spegeln i hallen
med all sin makt
skapar förakt och förtvivlan
men också äckel och död
dess dragningskraft
krossar om och om igen sönder
den sista gnista hopp
som göms i hennes ögonvrå

detta ting
så obeskrivligt älskad
trots smärtan den ger
hon behöver dess närvaro
för att ständigt påminnas
om att monster inte kan le

när hat utvecklas i tårar
och tårar får hjärtat att sluta slå
ska hon vandra mot bättre världar
där själen får lysa och glänsa
de färger hon annars målar dit

----------------------------------------------

bakom galler och järn
i en kyligt novemberstorm
jag vandrar medvetslöst i en spegelsal
där jag tvingas möta den jag fruktar mest
- mig själv ?
jag har sökt mig till mitten och försökt att glömma
men hittar alltid tillbaka till spegeln där tortyren
är som värst

jag har ristat dagar på spegelglas
och bett gud om nåd
jag har bett tills mina händer blöder
och ständigt grubblat ? varför?
Men inte ens när skriken når till himmelriket port
Så är det ingen som griper in

För varje dag & vecka som går
Så inser jag mer och mer
Att jag är livstids dömd
Utan chans till skoning
Till en kropp jag aldrig nånsin ville ha

Men vad finns det kvar att göra
När spegelbilden sviker
Och det ända mitt öde ger
Är ett papper och penna

Ord kan skänka strafflindring för stunden
Men aldrig skydda mig mot tårarna
När jag tvingas möta den jag fruktar mest
- mig själv ?

men hur det än går och slutar
låt mina ord bli det första som stormen tar
där utanför spegelsalen i den kalla novembernatten

------------------------------------------------------

jag ville skriva en dikt
om min vardag
de 12 timmar fullbokade
av ilska gentemot min kropp

men hur förklarar man sin
fulhet inlindad
med vackra ord?

jag ville beskriva
smärtan som fyller mitt liv
millimeter efter millimeter
minut efter minut
när varken puder eller mascara
kan trolla iväg det onda

men trots att jag skriver
i en kamp mot ångesten
så kan inte ens orden forma
de miljontals tankar som skär
sönder min själ
varje gång min spegelbild
demostrerar sitt glaskara hat

jag ville berätta om sorgen
den ändlösa sorg
som i förväg lägger sig ner och dör
innan döden ens kommit på besök
jag ville skriva om tårarna
alla de tårar
som sörjer det liv som aldrig
fick riktigt fick uppleva
sin tonårstid

men hur kan man beskriva
något sådant?
kan man verkligen skildra sitt
helvette med vackra ord
eller blir det genast falskt?

jag ville skriva en dikt
så stark
att någon kanske
kunde förstå
när jag en gång för alla
vinkar
farväl till min spegelbild

--------------------------------------------------

Över motorvägar & förbi betongväggar
Ner i fallgropar, upp på asfalten
Genom tallskog & över myrmark
Men hur du än springer kan du inte
Fly ditt hat, min vän

ett stryptag om halsen
tankar som flyter ut ur huden i ny
blodröd form
kroppen infekterad av smuts & känslor
badrumsspegeln i splittror på golvet

hon springer för att rädda sitt liv
och för att bli en ny människa
hon springer för att lämna det onda bakom sig
och för att lära sig älska vinden

pulsen ökar
benen skakar
döden flåsar i nacken
det är med besvikelse hon
upptäcker att hatet ligger henne
hack i häl
för vem kan egentligen fly ifrån sig själv?

Över motorvägar & förbi betongväggar
Ner i fallgropar, upp på asfalten
Genom tallskog & över myrmark
Men hur du än springer kan du inte
Fly ditt hat, min vän