Konsten att se sitt eget utseende med andras ögon...

[Peter_20]

Jag har alltid varit väldigt lik min pappa, och det har ofta hänt att folk har förväxlat oss.
Särskilt lik var han mig när han var i min ålder, och folk som ser fotografier på honom från 1976 brukar faktiskt insistera på att det är jag som är på de fotografierna; han är så sjukt lik mig att det är nästan löjligt. O_O

När jag ser dessa nämnda fotografier kan jag faktiskt se att min pappa ser riktigt bra ut, vilket ju i så fall borde betyda att jag själv gör det.
Hur som helst, i vanliga fall har jag faktiskt inte möjlighet att bedöma mitt eget utseende - mina bedömningar pendlar hela tiden - men när jag såg bilder på "tvillingen", min pappa, så tyckte jag helt plötsligt att "jag" såg riktigt bra ut.

Kan det kanske vara så att man kan bedöma sitt eget utseende genom att bedöma någon annan person, som råkar se ut *precis* som en själv?

[Anonym]

Sådär brukar jag också tänka ibland, alla säger att jag och min syster är så lika och jag tycker hon ser jättebra ut... så isåfall BORDE inte jag kunna vara SÅ ful.
Jag brukar bli glad om nån tillexempel säger "du är jättelik en jag känner" för då måste det ju antingen betyda att jag inte är ful, eller att den där andra personen också ser jättekonstig ut som jag, men då är jag iallafall inte ensam om det.

Vet inte om det bara är önsketänketänkande att man kan bedöma sitt eget utseende efter att se nån annan, men man kan ju hoppas Men lite sant kanske det är eftersom man väl har en förvrängd bild av sig själv, och man ser mer objektivt på andra liksom om du förstår hur jag menar.

/i

[Malins mamma]

Peter, du har säkert läst det här redan som jag skrev i våras nångång, men jag tycker det var så talande för hur BDD:n är så jag klistrar in det igen för de nya att läsa.

"Jag läste på BDDCentral för ett tag sen om han som var tvilling, jag kommer tyvärr inte ihåg hans nick.

I alla fall, han hade svår BDD och såg sig själv som otroligt ful och motbjudande och han mådde jättedåligt av sitt utseende.
Han jämförde sig ständigt med sin tvillingbror och var mycket avundsjuk på honom därför att han tyckte att brodern hade ett perfekt utseende.

Det konstiga var att de var enäggstvillingar och hade EXAKT samma utseende. På foton där de står bredvid varann och ingen annan kan se någon skillnad på dem så såg han sig själv som ett monster och sin tvillingbror som perfekt.

runbree (en av moderatorerna på bddcentral) skrev så här:
"it doesn't get stranger than a brother who gets jealous of the looks of a twin who looks exactly like him."

("det kan väl inte bli konstigare än när en bror blir avundsjuk på sin tvillingbrors utseende när de ser exakt likadana ut.")"

BDD:are ser alltså bara sitt eget utseende förvrängt, inte andras.

Mvh Malins mamma

[em a]

Mitt problem är att jag jämför mig med andra. Jag försöker tänka sådär "objektivt" som ni skriver. Jag jämför mig med mina familjemedlemmar, min  mamma, min pappa och min bror - jag får ofta höra att jag är lik alla tre. Det här får mig att må jättedåligt eftersom jag tycker att alla mina tre familjemedlemmar är fula. Så den metoden funkar inte för mig...

Jag kan inte sluta jämföra mig. Självklart går detta ut över relationen till min familj, några av de människor som står mig allra närmast. Jag mår ofta dåligt av att umgås med dem eftersom jag då hela tiden påminns om hur ful jag är.

Nån med liknande problematik?

[Peter_20]

Kan det här möjligtvis gälla gamla fotografier av sig själv också?
Jag ser egentligen ungefär likadan ut nu som jag gjorde för några år sen, och ändå lyckas jag alltid bedöma de nya fotografierna på ett mer negativt sätt.