Vad ska jag göra?

[what123]

Hej, ny här.

Tycker jag är så otroligt ful. Det har jag tyckt sedan jag var 13 år. Jag tänker att det enda folk ser på mig är mitt abnormt hemska utseende. Att ha denna självbild som jag har gör så att min självkänsla samt självförtroende blir mycket lågt. De jag frågar (oftast vuxna) säger att jag ser vanlig ut, tom bättre än snittet, men jag kan inte förstå hur dom kan tycka att jag ser vanlig ut. Det är ungefär som att man har en halloween-mask på sig och så ska man titta sig i spegeln och ta till sig det andra säger att "du ser vanlig ut". Det är ganska svårt att ta till sig.

Jag har blivit retad för mitt utseende. När jag frågat diverse folk om varför de tror jag blivit retad är för andra orsaker än att jag varit ful. Kanske att jag sett osäker ut och då blir man ett tillgängligt offer? Jag har alltid varit väldigt osäker av mig sedan jag var 13 år och började må dåligt.

Alltså jag vet inte vem jag ska lita på. Det jag ser i spegeln är nästintill ett monster. De jag frågar säger att jag ser helt normal ut och menar på att det är vanföreställningar. Jag tänker att hur ska jag kunna lita på att det de säger är sant när jag fått höra så ofantligt mycket skit om mitt utseende?

Värt att påpeka är att jag aldrig försökt att sticka ut med mitt utseende på något sätt, utan jag har alltid viljat smälta in i mängden, inte sticka ut. Det vore en dröm men det känns som att det är relativt omöjligt.

Rent socialt har jag inga vänner att umgås med på fritiden. Jag har ingen lust eller energi att skaffa vänner. Jag har så nog med mig själv. Att inte ens orka med att skaffa vänner talar nog sitt tydliga språk för hur uselt man mår. Är 20 år och ALDRIG haft en tjej. Tycker att jag är för ful för att någon ska vilja umgås med mig utan att skämmas och för ful för att någon skulle vara särskilt attraherad av mig öht. Har man inte insett vad ful jag är från början så kommer man att inse det så småningom. Det gäller bara att de får titta på mig tillräckligt noga så är det kört sedan för min del. Då har de sett vad himla ful jag är.

Alltså, vad ska jag göra? Jag ska få min första KBT-kontakt på vuxenpsyk i Januari. Det känns som en ganska lång tid för någon som går runt med ångest, ibland med SU-tankar, att vänta. Tycker förövrigt att detta lands psykiatri är åt skogen. Hoppas att det blir bättre i framtiden gällande BDD och andra ångestsjukdomar. Det ser säkert inte bättre ut i andra länder och det kostar mer pengar för en privatperson, men det betyder inte att Sverige inte kan bättra sig rejält på den fronten.

Fick min BDD-diagnos efter ETT psykologbesök hos vuxenpsyk. Känns inte det lite desperat från deras sida? Jag har varit i kontakt med psykiatrin i ca 5 år och ingen har satt denna diagnos på mig trots att jag förklarat vad extremt ful jag är. Innan jag pratade med psykologen så fick jag prata med en läkare. För henne berättade jag om hur jag mådde och vad jag tyckte om mig själv osv. Hon kändes maktlös. Hon sa att hon märkte att jag mådde väldigt dåligt, men kändes samtidigt mycket oroad. Hon hade inte mycket vettigt att framföra i det samtalet. Jag kan se framför mig hur de satt och diskuterade om mig om hur de skulle göra för att hjälpa mig. Jag tror att de i själva verket inte hade en aning utan de gav mig diagnosen BDD som jag så evinnerligt tjatat om.

Hur ser det ut i detta land beträffande kunskapen om BDD? Var ska jag vända mig?

Kan även tilläggas att jag har diagnoserna AS (Aspergers) och OCD (tvång). Har aldrig känt mig hemma med AS. Alltid känt att det är kring mina tankar kring mitt utseende min ångest och mina problem kretsat kring. Likförbaskat har de på BUP bara tjatat på att allt är AS fel och det hör till att man fastnar lätt vid saker. Om man kollar på er här med BDD eller BDD-tendeser så har uppenbarligen ni också fastat vid det där med utseende, men det betyder inte att ni har AS. Det kan hända att man med AS har lättare för att fastna vid saker. Om jag kollar runt lite och tittar på de som har AS så är det kanske bara en 5% (högst) som även de har BDD. Detta är bara spekulationer från min sida. Jag går på ett gymnasieprogram för elever med AS så jag anser att jag har en ganska bra inblick i det hela. De med AS tenderar att ha helt andra problem än det med utseende. Om jag ska vara helt ärlig så skiter de flesta med AS i sina utseenden (av de jag träffat). Det är helt enkelt inte intressant för dem. För att förtydliga: jag känner mig INTE hemma där.

Det blev mycket text men jag tackar på förhand för de som orkar läsa igenom allt detta och svara på mina frågor eller något annat!

MvH

Kille 20 år

[Malins mamma]

Hej What! Tack för ditt inlägg och välkommen hit till forumet!

Jag anser att en psykolog som är väl insatt i och har stor kunskap om BDD kan sätta iaf en preliminär BDD-diagnos efter bara ett besök. Att du inte fått rätt diagnos på 5 år beror antagligen på att du inte haft turen att träffa nån som kände till BDD, kunskapen om BDD är tydligen rätt så dålig ännu. Men hur det än var, om nu psykiatern chansade eller om han var BDD-kunnig så anser jag att du nu har fått rätt diagnos. Jag har ägnat de senaste åtta åren till att lära mig allt som går om BDD så jag tror att jag har rätt så bra koll på symptomen och det du beskriver är väldigt typiskt för BDD.

Om du ska börja på KBT-terapi så är det helt rätt. Jag tycker att ett krav borde vara att KBT-terapeuten även är insatt i BDD-tänket för att han/hon ska kunna hjälpa dig på rätt sätt. Eftersom BDD är en tankesjukdom så är den Kognitiva (K) delen en viktig del i behandlingen.

Vem ska du lita på? Skolungar som retades för flera(?) år sen, vuxna personer eller dig själv (som lider av BDD och därmed har en förvrängd självbild)?
Det förvånar mig att BDD-drabbade oftast litar mer på sin egen (förvrängda) syn på sig själv än på personer med en frisk/oförvrängd syn. Men jag förstår också att det måste vara svårt att inte lita på det man själv ser med sina egna ögon.

Visst kan det verka vara en lång tid till januari när man mår dåligt men det är ändå extremt snabbt mot vad många, många andra BDD-drabbade har fått vänta för då rör det sig om både 5, 10 och 20 år och det är många som inte fått hjälp efter så lång tid ens.

Hoppas du fått lite svar, fråga gärna mer om det är något du undrar över.   

[what123]

Hej What! Tack för ditt inlägg och välkommen hit till forumet!

Jag anser att en psykolog som är väl insatt i och har stor kunskap om BDD kan sätta iaf en preliminär BDD-diagnos efter bara ett besök. Att du inte fått rätt diagnos på 5 år beror antagligen på att du inte haft turen att träffa nån som kände till BDD, kunskapen om BDD är tydligen rätt så dålig ännu. Men hur det än var, om nu psykiatern chansade eller om han var BDD-kunnig så anser jag att du nu har fått rätt diagnos. Jag har ägnat de senaste åtta åren till att lära mig allt som går om BDD så jag tror att jag har rätt så bra koll på symptomen och det du beskriver är väldigt typiskt för BDD.

Om du ska börja på KBT-terapi så är det helt rätt. Jag tycker att ett krav borde vara att KBT-terapeuten även är insatt i BDD-tänket för att han/hon ska kunna hjälpa dig på rätt sätt. Eftersom BDD är en tankesjukdom så är den Kognitiva (K) delen en viktig del i behandlingen.

Vem ska du lita på? Skolungar som retades för flera(?) år sen, vuxna personer eller dig själv (som lider av BDD och därmed har en förvrängd självbild)?
Det förvånar mig att BDD-drabbade oftast litar mer på sin egen (förvrängda) syn på sig själv än på personer med en frisk/oförvrängd syn. Men jag förstår också att det måste vara svårt att inte lita på det man själv ser med sina egna ögon.

Visst kan det verka vara en lång tid till januari när man mår dåligt men det är ändå extremt snabbt mot vad många, många andra BDD-drabbade har fått vänta för då rör det sig om både 5, 10 och 20 år och det är många som inte fått hjälp efter så lång tid ens.

Hoppas du fått lite svar, fråga gärna mer om det är något du undrar över.   

Tack för svaret!

Ja, man borde lite på de som inte har en sk förvrängd blick gällande ens utseende och tro på deras bedömningar. Men som du vet så är det svårt att lita på dem när man har BDD. För mig är det verklighet. Mitt sunda förnuft säger dock att de jag frågat har rätt i det dom säger. Något annat i mig säger att de bara inte hunnit eller lyckats lägga märke till mina defekter.

Hur kan kön sträcka sig 5-20 år? Det måste ha vart så att man inte bett om hjälp? För annars: hur är det möjligt?

Tycker att väntetiderna är så äckligt inhumana i detta land. Psykiatrin BEHÖVER mer resurser, men så lär inte bli fallet när man toksänker skatterna.