Hej Mamman, välkommen hit!

Jag förstår att ni har det jobbigt, både du och dottern och det är beklagligt att BUP inte inser att dotterns beteende har gått mycket längre än till att "tonåringar är så". Det du beskriver anser jag är mycket tydliga tecken/symptom på BDD och att BUP inte ser det tyder på att de inte känner till BDD tillräckligt väl.
OCD och BDD är inte samma sak men det är närbesläktade syndrom. (Liksom anorexi, ortorexi, hypokondri mfl.)
Det är rätt vanligt att BDD-drabbade även har OCD/tvångsmässiga ritualer kring sitt utseende. Det finns många varianter på BDDn, en del har även "vanlig" OCD, en del kan ha ätstörningar eller hypokondri som "tar över" ibland.
Det mesta informationen som finns om BDD handlar om hur BDD-drabbade upplever sin situation, vilka symptom de har och hur sjukdomen påverkar deras liv. Det är förstås jätteviktigt och värdefullt för alla berörda inkl psykpersonal att man får kunskap om hur sjukdomen yttrar sig men tyvärr talas det inte om VARFÖR ett utseende blir ett så stort problem att man inte kan ha ett fungerande socialt liv, att man mer och mer isolerar sig och tom kan känna att man inte orkar leva längre.
Orsaken till att vi "icke-BDDare" inte lider av BDD är ju inte att vi anser oss ha perfekta utseenden. Vi kan också tycka att vi är "fula", att vi har "defekter", att vi ser "förjävliga ut", men det hindrar oss inte från att leva ett "normalt" liv.
Jag skulle förklara det som att BDD-drabbade, förutom den förvrängda synen de har på sitt utseende (som är ett symptom), har en förvrängd uppfattning om utseendets betydelse och det är den uppfattningen som ställer till alla problem.
Den förvrängda uppfattningen innehåller ungefär följande tankar:
"Jag tror/är säker på att andra dömer mig efter mitt utseende. Jag tror att jag måste se okej/bra/perfekt ut för att bli accepterad, omtyckt och älskad. Jag tror att jag måste ha ett bra utseende för att få ett bra bemötande och för att bli bra behandlad av andra. Jag tror att ett bra utseende skulle göra mig lycklig, jag skulle känna mig stark och fri, jag skulle ha de bästa förutsättningar för att få en bra partner, ett bra jobb och en bra framtid. Jag tror att ett bra utseende skulle göra att folk var vänliga och trevliga mot mig, att jag skulle bli uppmärksammad och uppskattad av andra."
Eftersom man pga sin upplevda (sk inbillade) "fulhet" inte ser sig själv som "vacker" så faller allt för de drabbade. Man tror sig vara dömd till ett liv i ensamhet, till att bli föraktad, hånad och utstött av andra om man inte får ett "bra utseende". Vilket leder till den extremt överdrivna användningen av hud/hårprodukter, utdragna sminkningritualer, täta frisörbesök, längtan efter plastikoperation, mm beroende på vad man har för BDD-fokus.
När dottern frågar om hon ser bra ut kan du tex fråga varför hon undrar det och varför hon tror att hennes utseende är så viktigt, hur hon har fått den uppfattningen osv så att ni kan diskutera vidare på det temat istället för hur hon ser ut.
Förövrigt så är det inte bra att ge försäkringar om att hon ser bra ut. Det rekommenderas att man talar om att man i fortsättningen inte kommer att svara på såna frågor eftersom det förstärker sjukdomen. (Alternativt om det är riktigt illa att man minskar ner på försäkringarna efterhand.)
Jag hinner inte skriva mer just nu men jag vill tala om att jag inte har någon psykiatrisk utbildning, (fast jag tror att jag känner till sjukdomen BDD ganska bra ändå).