Jag har haft bdd i snart 10 år. Efter att ha fått information om att det finns en sjukdom som heter bdd så har jag äntligen börjat bli bättre. Genom att läsa många av de olika inläggen som finns på denna sidan, samt att gå till en psykolog har jag nu börjat ändra mitt tankemönster...efter 10 år, så synd att det tagit så länge att få veta att man faktiskt har en sjukdom. Jag har fortfarande väldigt långt kvar, men bara insikten om att hur jag ser på mig själv är fel och ett symptom av sjukdomen har hjälpt långt.
Jag har också en "förebild" att titta på. Min jättesöta lillasyster som hade bdd i tonåren (Hon tyckte att hon var så ful att hon tex själv försökte fila ner näsbenet med en vanlig fil!) är idag helt frisk! Hon kan inte förstå hur hon kunde ha så sjuk självbild. Hon stöder mig alltid och finns där för mig när jag mår dåligt. Trots att jag har varit sjuk betydligt längre än vad hon var så har jag ändå hopp om att, precis som hon, kunna bli bättre.
