Har mailat om hjälp nu, men.....

[CyanideCupcake]

skickade ett (vansinnigt långt) mail till de adresser jag fick av Dr. Winograd men de kommer tillbaka allihop. Ingen av adresserna verkar gälla längre och jag vet inte vad jag ska göra...hade äntligen samlat mod och skrivit ner allt i detalj och känt mig rätt hoppfull, haft åtminstone lite sjukdomsinsikt och tänkt att "kanske, kanske kommer de svara att det är BDD jag har och då, kanske, kanske...så är jag inte så ful som jag tror. Nu sitter jag här och bara känner mig helt...tom. Ska jag leva såhär resten av livet?

[Malin]

Sist jag mailade Sergej kom det också tillbaka. Om någon har en giltig e-mail till honom får ni gärna dela med er.

[CyanideCupcake]

Christian Ruck fick mitt mail och bad mig kontakta Sergej, då han tydligen vet mer om BDD än vad Christian gör. Adressen han gav mig skilde sig något från den jag fick av Dr. Winograd; sergej.andreewitch@sll.se. Provade att skicka iväg ett mail nyss och det har inte kommit tillbaka hittills, i alla fall.

[kardborre]

Hej godessceline

Vad är det för brev du har skrivit och vilken typ av hjälp söker du i brevet? Har ni pratat om det tidigare på forumet?

Hoppas du får den hjälp och det bemötande du behöver!

[Malin]

Åh tack, nu har jag sparat den nya mailen

Vad man kan göra, om man vill bli utredd av folk som definitivt är kunniga om bdd, är att be att få en remiss skriven från sitt eget landsting till Ångestprogrammet på karolinska för utredning. Det kan vara knivigt att få igenom ett sånt förslag då det kostar pengar att skicka iväg en patient så där, men väl värt om man sitter fast på en mottagning där de inte känner till bdd och inte är intresserade av att lära sig om bdd.

Mvh
Malin Sundqvist

[CyanideCupcake]

Kardborre: jag bad väl inte om hjälp som så egentligen, nämnde bara att jag varit i kontakt med dr winograd och berättade hur mitt liv ser ut och hur jag tänker och ser mig själv. Malin: bra kanske kan man göra en sticky eller nåt så adressen syns tydligt, om nån annan behöver den? Ang karolinska...det ligger i stockholm om jag inte missminner mig? Det ligger sex timmar härifrån, skulle aldrig ha tid eller råd att ta mig dit regelbundet.

[Malin]

De flesta här känner nog till Sergej och Ångestprogrammet redan, men jag lägger till Ångestprogrammet bland länkarna

Att få remiss till ångestprogrammet för behandling är nog inte det lättaste. Jag har inte lyckats trots att de var skyldiga att skicka mig till ett annat landsting enligt vårdgarantin (enligt vårdgarantin får det inte dröja mer än tre månader mellan remiss och behandling - för mig dröjde det två och ett halvt år) Efter mycket tjat, inblandning av familj och patientnämnden fick jag åka till ångestprogrammet för en "utvärdering". Jag sa att jag inte behövde en utvärdering, jag hade en diagnos och det var redan beslutat att jag skulle ha kbt, jag behövde behandling.

Behandling kostade dock för mycket och de kunde bara sträcka sig till en utvärdering, egentligen onödigt och gavs mig bara i hopp om att jag skulle sluta tjata. Det var dock skönt att för en gångs skull få prata med folk som var insatta.

Som jag har förstått det har du inte fått diagnosen bdd..? Har du någon kontakt med psykvården? (ursäkta om du skrivit det någonstans och jag glömt bort) Jag tycker du i första hand ska vända dig till din lokala psykiatriska mottagning för att utreda om du har bdd, och om de inte är kapabla att bedöma det - försöka få komma till karolinska.

Mvh
Malin

[CyanideCupcake]

Okej. Jag hade ingen aning om ångestprogrammet men man lär ju så länge man lever...sen kommer det ju nytt folk hit hela tiden. Det stämmer att jag inte fått någon diagnos, det närmsta jag kommit var en psyksköterska som tyckte att jag 'nog inte ser hur jag ser ut på riktigt' när jag satt och grät hos henne för att jag kände mig så groteskt ful. Hon fixade tid hos en psykläkare som ansåg att jag behövde kbt för att 'rätta till mitt felaktiga tänkande' men termen bdd nämndes aldrig. Sattes på kölista men förra veckan, ca ett år senare, fick jag veta att terapeuten ska ta tjänstledigt i ett år och antagligen sluta efter det. De vantar med att leta någon ny tills dess, så...allra tidigast om ett år. Och då vet jag inte ens om terapeuten kommer ha en aning om vad bdd är. Om det nu är det jag har. Har varit inne i systemet sen 2003 då jag behandlades för depression, panikångest, hypokondri och depersonaliseringskänslor. Blev nästan helt frisk men fick förra året ett återfall av min depression då jag blev så deprimerad att jag varken åt, drack eller kom upp. Lägenheten såg ut som en knarkarkvart och jag fick 46 på psykavdelningens MADRS-test. Det var också förra året mina fulhetskänslor kom på allvar och inte försvann.

[kardborre]

Hej

MADRS (Montgomery Åsberg Depression Rating Scale) kan man spara ner på nätet. Jag brukar få 46-47 poäng när jag självskattar mitt mående.

Jättestrongt av dig godessceline att du kämpar på och försöker hitta personer som har klinisk erfarenhet av diagnosen! Det kan vara jobbigt att ligga på när det man har, eller tror sig ha, är tillnärmandevis okänt.

Lycka till!

[CyanideCupcake]

Man får ju aldrig veta vad ens poäng betyder men 40 poäng och över innebär att inläggning bör övervägas, om jag har förstått det rätt? Så illa är det dock inte numer.

[Malin]

godessceline: om det har skrivits en remiss ska du inte behöva vänta mer än tre månader innan du får träffa en terapeut! Kontakta dem igen och be att få träffa någon annan. Jag "stod i kö" till en terapeut i ett år innan min syster ringde dit och fick reda på att han inte ens hade ett kösystem och fick alldeles för många remisser som han aldrig hann med. Det ska inte vara så här, man har rättigheter som patient! 

Jo depression är ett helvete :/ Jag kommer inte ihåg vad jag brukar få för siffra på den där skalan men jag har varit på "inte orka sköta sin hygien ordentligt"-stadiet nästan konstant i åtta år (lite bättre på somrarna då jag får mig lite solljus). Usch, det är så skämmigt att erkänna det, men det är ju så det blir när man är långt nere. För tillfället har jag inte duschat på 4-5 dar, håret har utvecklat dreads-tovor så borstat mig har jag nog inte gjort på några dar heller, men jag ska ta ett krafttag sen. Jag är så trött på att tvinga mig till att försöka hitta vägar som lättar depressionen något, medan orsaken till depressionen, bddn, står oförändrad. Det är helt sjukt hur länge jag hankat mig fram på det sättet.

[CyanideCupcake]

godessceline: om det har skrivits en remiss ska du inte behöva vänta mer än tre månader innan du får träffa en terapeut! Kontakta dem igen och be att få träffa någon annan. Jag "stod i kö" till en terapeut i ett år innan min syster ringde dit och fick reda på att han inte ens hade ett kösystem och fick alldeles för många remisser som han aldrig hann med. Det ska inte vara så här, man har rättigheter som patient! 

Jo depression är ett helvete :/ Jag kommer inte ihåg vad jag brukar få för siffra på den där skalan men jag har varit på "inte orka sköta sin hygien ordentligt"-stadiet nästan konstant i åtta år (lite bättre på somrarna då jag får mig lite solljus). Usch, det är så skämmigt att erkänna det, men det är ju så det blir när man är långt nere. För tillfället har jag inte duschat på 4-5 dar, håret har utvecklat dreads-tovor så borstat mig har jag nog inte gjort på några dar heller, men jag ska ta ett krafttag sen. Jag är så trött på att tvinga mig till att försöka hitta vägar som lättar depressionen något, medan orsaken till depressionen, bddn, står oförändrad. Det är helt sjukt hur länge jag hankat mig fram på det sättet.

Det finns såvitt jag vet ingen annan kbt-terapeut; bor i en småstad och psyk jag går till är rätt litet.  Angående depression, ja...skötte inte heller min hygien (den är sisådär nu också...pendlar mellan dagar då jag är smkinkad och fixad till tänderna och dagar då jag ser ut som en luffare) och varken åt, drack eller kom ur soffan på flera månader. På nåt fantastiskt vänster (förstår fortfarande inte hur) lyckades jag sköta jobbet (eller ja...gick dit och gjorde det jag skulle, även om jag säkert var som en zombie) men däremellan...herregud. Var helt apatisk och kunde inte slita mig ur det. Hade någon ställt sig framför mig och bett mig resa mig upp hade jag inte klarat det. Man säger ju att det är så lågt man kan komma när man är deprimerad och vill ta livet av sig, men det stämmer inte. Det finns ett steg till anser jag, och det är när man är så deprimerad att man inte ens KLARAR AV att ta livet av sig. Man är fysiskt inkapabel att röra sig. På något sätt är det hemskare. Är man självmordsbenägen har man i alla fall ett mål, på nåt sätt -jag struntade i om jag levde eller dog. Någon skulle kunnat säga att de skulle skjuta mig på fläcken och någon annan att de inte skulle det, det var mig sak samma. Jag kände ingenting. Det avr verkligen som en skärm mellan mig och resten av världen; jag tog inte in saker. Jag kände inte temperaturskillnader, hörde inte fåglarna, registrerade inte bild och ljud från TV:n...ingenting.

[Arktis]

Det där apatiska tillståndet låter som mina ångestattacker jag får ibland. Då sitter jag (oftast) och tittar på en och samma punkt upp till en timme utan att röra mig, blinka, tänka eller på något sätt reagera på några ljud eller liknande.

När det är extra allvarligt kan jag istället stå upp med en kniv mot hjärtat i någon timme och enbart hålla blicken på kniven. Sist det hände slog jag med kraft in den i väggen istället efter ett tag.
Jag vet det att jag inte kan ta livet av mig. Handlar inte om att jag inte vågar, utan det handlar om principer samt en lyckoönskan att bli lycklig.

Men jag har en del planer på vissa äventyr man kan utsätta sig för som sannolikt skulle kosta de flesta livet.
Klarar jag av utmaningen kanske jag får lite motivation att leva, så det är även av ett gott skäl att göra något åt det hållet. Dör jag, så kommer min kropp säkerligen inte hittas och om den gör det kommer den förbli där i alla fall.

Känns vackert på något sätt.

[CyanideCupcake]

Mörker kan absolut vara vackert, men man får inte låta sig slukas av det.