Ny på sajten men gammal i gamet!

[nahoj]

hej hej på er alla, här har ni ännu en vilsen själ som hittat hit.
tänkte bara presentera mig. har levt med den här sanslösa sjukdomen i över 25 år nu, har haft en lång mörk resa!! fick hjälp första gången som 30 åring med focus på allt annat utom bdd!! u know the way it goes!!

en av många psykologer som passerat, sa till mig 2004 att,   - jamen du har ju  dysmorfofobi ju!!!   dysmorfovadå tänkte jag!!  sedär ja!!

men det känns j-kligt bra att äntligen fått veta att det finns ett namn
på ens problem, har alltid levt helt ovetande, trott att jag förlorat förståndet periodvis.

Pusslet börjar bli helt, men är idag  väldigt sliten.
kram

[Molls]

Hej!
Jag är också rättså ny på sajten o undrar om jag har bdd eller inte..
Har du kunnat arbeta/levt ett socialt liv under alla dina år med bdd? hur har din omgivning sett på saken? Mina vänner har mest skrattat år min långa sminkprocedur men min kille har varit stöttande.
Ha det bra
kram molls

[nahoj]

hej molls!
 ja, vad ska jag säga, när mina problem började som 11-åring ungefär, 1982, fanns inte så mycket kunskap om dysmorfofobi, så mycket okunskap och rädsla ifrån omgivningen. Bara att vara deprimerad på 80-talet var j-ligt jobbigt. Det var ganska mycket tabu kring psykiska sjukdomar.
När jag var typ 13 och skar bort mina leverfläckar på kroppen och bara kände självförakt och mest ville försvinna och dö, var det komplicerat för min omgivning att förstå, okej jag var ju ganska duktig på att dölja problemen, men mina föräldrar visste. Morsan sa till mig att skärpa mig eller
- håll inte på sådär! - va inte sån! och liknande.  Det utvecklades så småningom att jag höll käften och gick med alla problem inom mig, stängde liksom av mina känslor mer och mer, och från 18-19 år var jag helt lost i mig själv.Omgivningen tyckte bara att jag var en konstig typ och själv fattade jag ingenting, vad som var fel, kunde inte be om hjälp längre, som nån form av hjälplöshet.

Det började kännas rätt åt mig faktiskt, vande mig vid mitt beteende, blev extremt uppgiven och apatisk, ingenting spelade någon roll längre.
Kände att jag bara hade 2 alternativ, plastikop. eller dö.

Alltså jag har varit med om så förbaskat mycket elände, orkar inte gå in på  det just nu.
Mitt sociala liv är inte mycket att skryta med, jag har kört mitt race, mycket ensamhet och ingen å prata med. Jag har arbetat dom senaste 5 åren och jobbar nu 85%. Är expert på att dölja sjukdomen för min omgivning, vet ju att det inte är någon ide att ge sig på att förklara för folk, som blir som levande frågetecken om man nämner ordet bdd.
Är idag bara så obeskrivligt trött på alla tvångstankar som som alltid bara finns där. Försöker att strunta i dom och konfrontera mina största rädslor så gott det går. Är så fruktansvärt trött på att isolera mig och gömma mig.

Du vet inte om du har bdd eller inte säger du, har du pratat med någon kompetent person om dina problem? Det är ju ett stort problem om man har så mycket tvångstankar att det påverkar ditt vardagliga liv, om du tex inte kommer iväg när du ska eller har tänkt, kommer försent till skola/jobb, eftersom du kanske lägger all energi och tid på att sminka och fixa och du känner att det aldrig blir bra, om du inte kan släppa dessa tankar och inte kanske vågar dig ut.

kram

[Molls]

oj, det lät inte kul o ha haft sjukdomen så länge.. tur iaf att det finns bättre kunskap om den nu än på 80-talet.. hoppas fler terapeuter lär sig mer om bdd så man kan få bra hjälp.. skönt att du kan jobba iaf, det finns ju dem som inte kan det o då har det ju verkligen gått ut över vardagen. Ingår ätstörningar i din bdd?? Jag har lätta ätstörnignar.

Själv har jag lite panik just nu för ja go min kille har proppat i oss pizza så jag går upp ännu mer i vikt o sen har jag klämt finnar så jag får fula ärr.. blä.. känns inte bra idag. Men då får man längta efter de dagar då det känns bättre.