Att ta kontakt!

[Nallis]

Alltså nu e det såhär att jag inte bara lider av BDD
utan även av socialfobi.
Så hur ska man då kunna få hjälp, om man inte klarar av att
träffa nån man inte känner, prata inför dom om sitt problem?
Hur ska man lixom bli fri om man inte kan ? ='(

Och prata med nån i familjen om det eller nåt sånt kan jag inte för dom bryr sej inte om mej ändå
så därför har jag inte berättat att jag lider av nåt.
Dom vet inte ens att jag mår dåligt. Jag kan dölja det ganska bra framför människor jag känner
och det är väl det enda jag är bra på...

Eftersom det gått så långt, att jag varje dag tänker på om det ändå inte skulle vara
bättre om man försvann så man slapp känna sig värdelös och ful varje dag,
så vet jag inte om jag orkar få någon hjälp, men jag Vill ändå veta om det finns någon chans för mej att få hjälp,
för om det gör, så ger det mej kanske mer styrka att våga.


Just nu känns allt rätt dystert, så jag hade gärna velat veta..

[Malins mamma]

Hej Nallis!

Jag är ledsen att du har det så svårt men visst finns det hjälp att få. Behandlingen för BDD och social fobi är ju ungefär lika, så om det känns jobbigt att förklara BDD:n (eftersom många inte känner till sjukdomen) så kan du ju börja med att berätta om din sociala fobi. Du skriver att din familj inte bryr sig, men om du hela tiden låtsas att allt är bara bra så kan de ju inte veta att du mår dåligt. (De kan inte veta vad du tänker). Om de får reda på hur du mår tror jag säkert att de försöker att göra vad de kan för att hjälpa till. De allra, allra, allra flesta föräldrar vill sina barns bästa.

Jag tror du skulle ha nytta av att försöka ändra din syn på hur det är att gå och prata med en kurator tex. Det är ju inte du som ska va nervös när du kommer dit. Du ska bara berätta om de problem du har och sen är det kuratorn som ska se till att ha, eller skaffa sig, kunskap om hur han/hon ska kunna hjälpa dig. Om du tycker att det är svårt att berätta själv så kan du be att kuratorn ställer frågor istället. Tala bara om att du tror att du lider av social fobi och BDD så borde han/hon veta vilka frågor som bör ställas.

Det är ganska vanligt att BDD-drabbade dessutom lider av både social fobi och depression och det är klart att det blir svårt att våga och att orka söka hjälp då. Kan du inte iaf försöka berätta för dina föräldrar eller syskon så att du inte behöver ta tag i allting själv? De bryr sig kanske mycket mer än du tror....

Mvh Malins mamma

[Emo]

Hur kommer det sig att man mår sämre ju mer man vill se bra ut?

[Malins mamma]

Hej Emo!

Som BDD-drabbad har man ungefär såna här tankar:
Jag är ful (min xxxx är ful) men om jag såg bättre ut så skulle andra gilla mig bättre, de skulle behandla mig med respekt, jag skulle bli uppskattad för den jag är och mitt liv skulle vara mycket lättare, folk skulle vilja va kompis med mig, jag skulle ha större möjligheter att få en partner som verkligen älskar mig och större möjligheter att få ett bra jobb, andra skulle inte stirra, viska och prata illa om mig, de skulle inte sprida rykten om mig, jag skulle bli bra bemött och behandlad av andra och jag skulle inte behöva skämmas för att visa mig.   

Som icke-BDDdrabbad har man ungefär såna här tankar:
Jag ser ut som jag gör. Jag vet inte hur andra uppfattar mitt utseende eftersom folk har olika tycke och smak, somliga gillar kanske mitt utseende och somliga gör inte det, men eftersom (nästan) ingenting i mitt liv beror på mitt utseende så spelar det ingen större roll hur jag ser ut. Hur jag blir behandlad och bemött av andra beror på hur jag är mot dom, inte på hur jag ser ut. Att mitt utseende inte spelar nån större roll betyder inte att jag helt struntar i hur jag ser ut. Jag vill förstås vara ren och fräsch och göra det bästa av de förutsättningar jag har.

Som du ser är det stor skillnad mellan vad BDD:are och icke-BDDare har för uppfattning om utseendets betydelse.
Om man tror (vet) att ens utseende inte har nån större betydelse så spelar det ju ingen roll hur man ser ut och då kan man må bra även om man inte tycker sig vara speciellt snygg.
Men om man tror att hela ens livssituation skulle förbättras av ett bättre utseende så blir det jätteviktigt att man ser bra ut. Desto viktigare man tycker det är att man ser bra ut ju mer förvränger hjärnan den bild som ögonen ser vilket gör att man ser sig själv som fulare och allt känns ännu mer hopplöst och resultatet är att man mår sämre.

Du ville kanske veta varför man mår sämre när man vidtar åtgärder för att få ett bättre utseende, som att köpa dyra krämer, äta nyttigt, plastikoperera sig, sminka sig noga, tvätta och frisera håret om och om igen, undvika smuts och avgaser osv.
Det är viktigt att veta att åtminstone en del av de här åtgärderna kan leda till att man mår bättre men bara för en liten stund, nån minut, nån timme eller i bästa fall nån dag eller vecka. Just detta är nog en stor orsak till att man försöker om och om igen att förbättra utseendet. Man vill förstås uppleva känslan av att vara nöjd med utseendet/må bra, så bra som man gjorde den stunden det varade. Kruxet är bara att det aldrig varar nån längre tid så länge man lider av BDD.

Hjärnan fungerar så att den arbetar med den information man "matar in". Om man håller på med utseendet mycket, och lägger ned en massa tid, energi och pengar på att försöka se bra ut så får förstås hjärnan informationen att det är viktigt med utseendet och det leder till att 1. Den påminner en allt oftare om utseendet. (Tankarna på utseendet upptar en allt större del av ens tillvaro). 2. Man blir mer och mer missnöjd med sitt utseende pga att den ökande "viktigheten" orsakar större förvrängningar.

Citar från Dr Claiborn, psykolog som behandlar BDD-patienter: "Desto mer tid, energi och pengar man lägger på sitt utseende, desto värre blir BDD:n."

Emo, fråga gärna igen om något är oklart.

Mvh Malins mamma 

[Emo]

Jag har aldrig sett det på det sättet. Jag har en tvilling syster, en enäggstvilling och vi har nästan precis likadana ögon, och jag tycker att hon ät jättefin osminkad, lagom stora ögon liksaom och när vi jämför så ser jag att det faktiskt inte är nån skillnad. Men så fort jag blir ensam på morgnar och kvällar ser jag mina hemska små ögon och hur jävla hemsk jag ser ut, får jättehög ångest och vill inte gå ut. Det är så jävla verkligt och jag mår riktigt uselt över min spegelbild, förstår inte hur jag kan se så tokigt, om jag nu gör det? Och när kommer jag se mitt riktiga utseende? Sen ibland får jag syn på mig själv i affärer och mår jättedåligt och tänker "nu jävlar måste jag hem, fan vad ful jag är", men är detta då inte heller mitt riktiga utseende?

[Liten tjej]

Är ni tvillingar så lär ni nog se likadana ut!!!!!

[Nallis]

Tack för ditt svar "Malins mamma" men jag vet helt ärligt inte hur jag ska klara det. Jag tror aldrig jag vågar. Jag e så jävla nerdragen i detta ;( Det e så himla jobbigt och även om en del av mej säger att jag Måste få hjälp för att kunna må bra igen så kommer alltid den andra delen upp och säger att jag ändå inte e värd att må bra ;/

Och nej, jag känner mina föräldrar. De bryr sej verkligen inte. Hade problem med mitt hjärta innan och jag sa åt mamma att jag hade jätteont, men hon ignorerade mej bara.. som alltid ;( Så varför skulle hon då inte göra det nu lixom ;S Jag vet att jag e oönskad här för det har mamma själv sagt, så vad skulle det lixom göra om man gick sin väg? Tänker på det varje dag...för jag känner mej inte älskad här och har aldrig gjort det av någon. Jag menar, jag e 19 år nu, jag borde inte vara så vilse om mina närmsta verkligen älskar mej..

Men jag fick iaf svar om hur jag kunde få hjälp. Tror bara inte jag kan ta den hjälpen. Kommer aldrig klara av det. Jag har blivit alldeles för svag. Jag e så äcklad av mej själv så det finns inte. Står inte ut med att vara mej och att se ut såhär som jag gör. Stör mej t.om på min röst nu så jag försöker inte prata så mycket längre heller...
Men jag skulle nog ha skaffat hjälp innan det hann gå så här långt som det gjorde.
Hoppas ni andra med denna sjukdom blir friska från den iaf.
Alla kan nog helt enkelt inte bli fri från den..

[Malins mamma]

Emo,

du kommer att se ditt riktiga utseende när du blir fri från BDD:n = när du inte längre tycker att det är viktigt/viktigt att veta, hur du ser ut. När du genom att bla testa dina uppfattningar kommer underfund med att det faktiskt inte spelar nån roll för ditt liv hur du ser ut. 

"Det är så jävla verkligt och jag mår riktigt uselt över min spegelbild, förstår inte hur jag kan se så tokigt, om jag nu gör det?"

Jo, det är klart att det verkar vara verkligt, annars skulle ni ju genomskåda "BDD-lögnen" direkt. Men det är inte verkligt, och du har ju dessutom det ultimata beviset på att du ser fel, en tvillingsyster som ser likadan ut som du. Det finns ett liknande exempel på det amerikanska forumet bddcentral som jag har skrivit om förut, jag klistrar in det här:

"Jag läste på BDDCentral för ett tag sen om en kille som var tvilling, jag kommer tyvärr inte ihåg hans nick.
I alla fall, han hade svår BDD och såg sig själv som otroligt ful och motbjudande och han mådde jättedåligt av sitt utseende.
Han jämförde sig ständigt med sin tvillingbror och var mycket avundsjuk på honom därför att han tyckte att brodern hade ett perfekt utseende.
Det konstiga var att de var enäggstvillingar och hade EXAKT samma utseende. På foton där de står bredvid varann och ingen annan kan se någon skillnad på dem så såg han sig själv som ett monster och sin tvillingbror som perfekt.
 
runbree (en av moderatorerna på bddcentral) skrev så här:
"it doesn't get stranger than a brother who gets jealous of the looks of a twin who looks exactly like him."
("det kan väl inte bli konstigare än när en bror blir avundsjuk på sin tvillingbrors utseende när de ser exakt likadana ut.")"

Alltså, när du ser dina "hemska små ögon" eller "hur ful du är" då kan du vara säker på att det du ser är en förvrängd bild, inte verkligheten.

Mvh Malins mamma