Lärt mig mycket!

[Norpan]

Hej!
Jag hittade till detta forumet för bara några dagar sedan. Jag har läst många trådar och jag inser att jag inte är ensam<. Jag förstår att det finns många drabbade. Innan hade jag ingen aning om att det fanns fler precis som jag. Jag trodde att jag var ensam om mina anfall.

Jag har läst lite på internet om bdd. När jag får ett anfall så blir jag fruktansvärt arg och tycker att livet är orättvist. Jag antar att man kan reagera olika men gemensamt är att man mår väldigt dåligt och ofta tänker på självmord som den enda utvägen.

Jag har läst om de som blivit helt fria från sin fixering efter bara några månader med rätt behandling. För egentligen handlar problemet om något helt annat än utseendet. Det är inte näsan, finnarna, kindvecken eller något annat som det är fel på.

Innan var jag en kall person och jag tyckte ofta att jag stog över andra, jag såg ner på folk och dömde dem efter deras utseende. Nu när jag själv mår så dåligt pga av min näsa fattar jag att en människa är så mycket mer komplex än bara det yttre. Jag har fått många komplimanger i mina dar även sedan jag blev drabbad av bdd. INGEN har sagt något styggt om min näsa, så varför är jag rädd?

När jag beslöt mig för att genomgå plastikkirurgi för att ta bort en ojämnhet på näsryggen var jag helt säker på att jag inte skulle ångra mig. Min näsa är nu helt rak, men problemet bytte bara ställe. Nu är det ett annat område på näsan som jag är bekymrad över.

Jag tror att jag hoppades på att efter kirurgin skulle allting ordna sig och jag skulle slippa min ångest, men så blev det inte. Ingenting hade ändrat sig och jag var samma person. När jag åkte hem från operationen kände jag att det var konstigt att jag fortfarande levde, jag hade väntat mig något så helt omvälvande att jag inte trodde att jag skulle vara jag längre.

[pelle]

" Det är inte näsan, finnarna, kindvecken eller något annat som det är fel på".  Håller med, men mina kindveck är det fel på;-) Var opererade du dig nånstans? Ska själv göra det snart!

Välommen hit ska du va!

/M.v.h  Pelle

[Norpan]

Du menar vilken kirurg, jag gjorde det i Malmö hos en som heter Per-Gunnar Opitz, han har haft sin klinik i 20 år.
Jag kan inte rekomendera dig att operera dig, men i bland hjälper det när det jobbiga försvinner.

Det du måste göra är att ACCEPTERA DIG FÖR DEN DU ÄR. Ångesten beror INTE på utseendet (så j*kla svårt att tro på dock...)

Om jag hade sett dig hade jag säkert tyckt att du var jätte fin, men du kan inte se på dig själv med mina ögon

Jag vet att det jag tycker är jobbigt inte går att operera bort, jag får helt enkelt leva med det (DET SUGER 96% AV TIDEN)
Jag har dock 4% kvar av mitt liv. Det kan vara en solig morgon, det kan vara när jag är riktigt packad. Det är för de stunderna man får vara kvar.

Jag får pröva alternativa vägar när inget annat hjälper, för vad har man att förlora...

[pelle]

Men varför ska man acceptera ett liv utan någon som helst glädje och ett liv där man knappast går ut och när man gör det så går man och gömmer sig för folk. Om inte ångesten beror på utseendet i mitt fall så undrar jag vad det beror på. Jag tror i alla fall att jag skulle bli en mer utåtriktad och social person om mina problem försvann. Det drabbar ju även mina nära och kära som undrar vad fasen man sysslar med. Man beter sig ju verkligen underligt, och då speciellt i vissa situationer. Jag vill kunna gå på olika bjudningar och hälsa på hos brorsan och hans familj utan att behöva stå några timmar framför spegeln. Jag vill kunna gå och handla m.m utan att stå och se ut som en nervös fåne. Våren känns som en mardröm då det blir ljust och ansiktet syns mera, men nu har jag i.a.f bestämt mig för en operation och hoppas det hjälper mig. Det blir väl en månads total isolering inne efter det, men men. Får man fråga varför inte dina problem skulle kunna lösas?

Ha det bra!  Pelle

[pelle]

Men varför ska man acceptera ett liv utan någon som helst glädje och ett liv där man knappast går ut och när man gör det så går man och gömmer sig för folk. Om inte ångesten beror på utseendet i mitt fall så undrar jag vad det beror på. Jag tror i alla fall att jag skulle bli en mer utåtriktad och social person om mina problem försvann. Det drabbar ju även mina nära och kära som undrar vad fasen man sysslar med. Man beter sig ju verkligen underligt, och då speciellt i vissa situationer. Jag vill kunna gå på olika bjudningar och hälsa på hos brorsan och hans familj utan att behöva stå några timmar framför spegeln. Jag vill kunna gå och handla m.m utan att stå och se ut som en nervös fåne. Våren känns som en mardröm då det blir ljust och ansiktet syns mera, men nu har jag i.a.f bestämt mig för en operation och hoppas det hjälper mig. Det blir väl en månads total isolering inne efter det, men men. Får man fråga varför inte dina problem skulle kunna lösas?

Ha det bra!  Pelle

[pelle]

Ojdå, det blev visst två ggr.