"Skriva av sig"-tråd

[CyanideCupcake]

Någon online frågade mig om jag kollat upp diagnosen för Aspberger's nån gång. Gjorde det på Wikipedia precis och väldigt, väldigt mycket stämmer. Jag har dock alltid trott att folk med Aspberger's har svårt att relatera till andra människors känslor, och det har jag aldrig haft? Tvärtom har jag ända sen jag avr liten nästan hat FÖR MYCKET empati, tagit på mig andras problem och mått dåligt för deras skull. Har helle ringa som helst problem med att beskriva hur jag känner. Men nästan allt annat stämde....har alltid känt ända sen jag var liten att det var nåt fel på mig, och har känt så extra mycket de senaste åren och nämnt det några gånger här också, tror jag. Att jag inte har några problem med intellektuella saker men att jag kan vara klumpig i motoriken och känna mig..."dum" ibland, vad gäller vardagliga, praktiska saker. Jag vet inte vad jag ska tro, är grymt förvirrad just nu.

[disaa]

Ingen skola idag heller.
Och i helgen som var ställde jag in för mycket pga mitt utseende, jag fick panik och började gråta och ville bara dö, det som jag längtat till så mycket blev inte av för att jag tydligen inte hade pengar till nytt löshår.

Jag mår så dåligt och det går verkligen dåligt för mig i skolan nu, och jag kanske måste flytta hem igen, till familjen, och jag vet hur himla mycket sämre allt kommer att bli. Men mamma förstår inte.

[studsbollen 87]

Hej!

I morgon ska jag på förhör hos polisen, och ska berätta om hur mitt ex misshandlade mig under 1 och ett halv år. Jag är grymt nervös och tycker att det ska bli skitläskigt. Usch! Hur tänker man för att lugna ner sig angående sådant? Kommer de tro på mig, tycka att det är tillräckligt allvarligt eller att jag bara kommer och gnäller... nej fy.

 

[nikey]

förstår att det känns läskigt. självklart kommer dom inte tycka du är gnällig. kom ihåg att det är du som ska gå in rättsalen med högt huvud, du har inget att skämmas över. det är han som ska känna sej skamsen för det han har gjort.

[nikey]

oj läste visst fel. du ska alltså på förhör? först och främst, polisen har ingen anledning att misstro dej så det behöver du inte vara orolig över. berätta allt rakt av, lämna inte ute någonting. det är lätt att man förenklar det som hänt när man sitter öga mot öga med någon sådär, typ att "han slog mej lite lätt" istället för att säga hur det egentligen var. ungefär som när man ska förklara för sin therapeut för  1a gången att man har bdd. det känns svårt att berätta så man kanske väljer att säga att man känner sej lite låg och har lite svårt för sitt utseende, istället för att säga att jag lider så svårt av mitt utseende att jag låser in mej i hemmet och håller mej undan människor.. jaa du förstår vad jag menar. säg verkligen som det var. jag tror de kommer gå bra. lycka till

[kardborre]

Hej!

I morgon ska jag på förhör hos polisen, och ska berätta om hur mitt ex misshandlade mig under 1 och ett halv år. Jag är grymt nervös och tycker att det ska bli skitläskigt. Usch! Hur tänker man för att lugna ner sig angående sådant? Kommer de tro på mig, tycka att det är tillräckligt allvarligt eller att jag bara kommer och gnäller... nej fy.

 

Bagatellisera inte hans agerande "Han slog mig för jag sa nåt dumt, annars hade det nog inte hänt". "Han hade det svårt en tid, det var nog därför". Det finns ingen skuld att be om ursäkt för och det finns ingen plats för hans eventuella 'svåra bakgrund', eller liknande. Du är där för din skull! Stå upp för dig själv och förvänta dig inte mindre än att dessa människor lyssnar på din historia med fullständig respekt! Den rättigheten har du (och kan kräva). Huruvida ditt ex haft en tuff barndom eller dyligt är hans problem och hans ansvar att ta itu med!, lämna alla sådana tankar därhän (om de nu skulle dyka upp). Det är mycket vanligt att den slagna partnern på olika sätt (omedvetet) försöker bagatellisera det som hänt som en överlevnadsstrategi. Skuldkänslorna över att man stannat kvar trots att förhållandet fungerat oaceptabelt gör att sinnet försöker omformulera det inträffade till något lite mer acceptabelt, inför sig själv och omgivningen... Tyvärr kan du bedömas som otydlig eller osäker vilket sedan ev kan användas emot dig som ett minimerande av vad som faktiskt hände.

Vet inte om du hänger med i min tankegång? Men vad jag menar är att du, precis som Nikey skriver, ska försöka vara så tydlig du bara kan när du berättar. "Han slog mig lite lätt", ett bra exempel från Nikey på hur våld kan omformuleras (bagatelliseras) till något mindre "hotfullt"...

Lycka till och stå på dig!

[DenSvartaÄngeln]

Fan fan fan! Igår träffade jag ett gammalt internetragg efter två år, det visade sig att han har fått värsta titeln och typ jobbar med reklam. Vi åkte hem till honom igår och under hela kvällen kände jag mig enormt obekväm vilket säkert märktes. Det hettade till iallafall och det slutade med sex två gånger, nu kan jag bara sitta och analysera sönder mitt utseende, min kropp och mitt beteende under hela kvällen, det här tar kol på mig, vet att han tycker att jag är helt blåst och dum i huvet och säkert aldrig mer hör av sig t mig vilket jag skulle förstå isf! Det slutade iaf med att han fick köra hem mig en mil typ två på natten bara för att jag inte hade med mig sminket och jag skulle aldrig ha kunnat sova med honom och visa mig utan, han är så underbar så. Vad ska man göra:-( vill inte bli kär heller för jag vet att han inte vill ha något seriöst med mig, våran relation har bara byggt på en sak. Han är ju gullig och omtänksam men det är liksom bara en del i allt. Snyft!

[nackskott]

Jag ser helt omänsklig ut, som en jävla abnorm styggelse, och jag förstår inte vad det är som har hänt. Hur det har kunnat hända. Visst, jag har akneproblemen som jag har lidit av i flera år, men hur kan ansiktsdragen har blivit så förvridna i samma veva som hyn förvärrades? Mitt ansikte har blivit avlångare och mycket tjockare trots att resten av kroppen har stannat på åldern 14, och det måste fan ligga någon jävla sjukdom bakom som jag inte kan komma på vad det kan vara.
Jag har inga slags konturer alls i ansiktet utan ser bara ut som en jävla degig, säckig fettklump. Som om mitt huvud skulle kunna tillhöra en 200-kilos kropp, vilket konstigt nog inte är fallet. Nej, jag är en outvecklad jävla 23-årig dvärg utan bröst ( eller jo, jag har något som mer ser ut som okvinnliga feta mansbröst) och stort huvud.
Och även om jag någon gång i framtiden, efter en kur roaccuttan och slipning och laser och allt vad det nu finns på marknaden skulle få bättre hy, så skulle jag fortfarande se ut som en missbildad pygme. Jag blev retad för min längd när jag var yngre, vilket jag som oftast inte brydde mig om eftersom jag då ibland kunde tänka att det var gulligt att vara liten och kort.
Nu när jag är 23 år och lika lång som när jag var 14 det inte ett dugg jävla gulligt längre, särskilt inte när alla spår av ungdomlig söthet är borta och allting i ansiktet har växt till abnormala former och huden är både ärrig och närapårynkig. ( Och allting pekar på jag om tio år kommer se ut som ett fläskigt trailortrash i rosa tajts - ett groggluder med gropig, solskadad och rynkig hy och hår som ett skatbo.)
Jag bör inte se ut såhär, inte vara såhär, och det är så jävla omänskligt och plågsamt orättvist. Varför är jag undantaget? Varför är inte jag lång och kvinnlig och har former som alla mina andra jämnåriga? Varför skulle jag stanna upp i utvecklingen, både mentalt och fysiskt, medan alla vänner och bekanta växer upp till kvinnor med jobb, man och barn och hela köret? Som har hunnit plastikopera sig, göra abort, skilja sig, flytta runt i Sverige, ta huslån och överhuvudtaget lärt sig hur man hanterar något så simpelt som en tvättmaskin?
När jag inte har tagit ett enda steg längre sen sextonårsåldern?

Sista gången jag pratade med en vän var för en halvår sedan, och det var bara för att nummerpresentatören var trasig och jag förväntade mig att det skulle vara någon av mina föräldrar. Hon frågade om jag hade fått paketet som hon & en till av mina vänner hade skickat på min födelsedag, varpå jag ljög & svarade nej; trots att det långa brevet och presenten jag fått var det finaste jag någonsin fått.
Jag skulle ringa upp dagen efter "när jag hämtat ut paketet". Det gjorde jag aldrig, och sedan dess har jag inte svarat på hennes nummer.
Det BORDE ha varit så enkelt att tacka, men det är den där stigande skräcken inför det ofrånkomliga "Har du lust att hitta på något i veckan?" som ger mig sådan ångest att jag alltid är nära på att kräkas. Jag orkar inte blåljuga och hitta på undanflykter, därför är det bekvämast att inte svara och vara död för allt & alla.
Inte förrens jag har fått normal hy, gått ner i vikt och efter det kunnat ta ett jobb för att vara berättigad till ett lån som stödjer min bröst & näsoperation, sprutat in läpparna med restylane & fixat min sneda övertand med en porslinsfasad eller osynlig tandställning - så kommer jag att kunna återuppta några sociala kontakter igen.

[CyanideCupcake]

Som vissa av er kanske vet har jag tidigare berättat hur det inte finns någon KBT-terapeut här, varken i staden där jag bor eller den som ligger närmast. Döm om min förvåning när jag häromveckan fick höra av en bekant att hennes syster går hos en här i stan, som dessutom är på samma ställe där jag går! Hörde mig för i dag och fick veta att det inte bara stämmer att de har en nu, de ska dessutom få in en till efter jul!!! What the fuck? Det här har min psykolog alltså vetat om utan att nämna för mig, trots att Sergj SAGT till henne att KBT är det som lämpar sig allra bäst och att vanlig terapi, som hon utövar, kan vara direkt skadligt. Fy fan. Hela världen är dum i huvudet.

[In Shreds]

jag var på krogen i helgen, som vanligt blev det hångel och strul med nån kille. det var en kompis till min kompis så vi hamnade hemma hos honom efteråt... allt är mysigt i början, sen vill han ha sex. men jag kan inte låta någon bli så intim med mig, allt jag kan tänka på är att jag är ful och att han inte vill ha mig egentligen utan bara är packad och tar vem som helst, t.o.m mig. jag vet hur många killar fungerar när de druckit, desperata äckel. det blir alltid likadant, jag förstör allt genom att dra mig undan och försöker bortförklara, "jag mår illa", "ska upp tidigt imorrn", vadsomhelst. klarar inte av att visa mig för någon. ingen kommer någonsin att VILJA vara med mig på riktigt och jag kommer aldrig någonsin kunna vara med någon utan att skämmas. skämmas så in i helvete för mitt utseende. FAAAN. hela livet är och förblir jag ensam.

[grodan]

Hej alla!

Jag har börjat må så mycket bättre nu, har aldrig självmordstankar längre och ägnar mycket mindre tid framför spegeln. Självklart är jag jätteglad föt detta men det som är öite jobbigt är att kag inte vet hur mycket min antidepressiva (ssri) medicin spelar in. Jag har tagit medicinen i snart sex månader och eftersom att jag mår bättre, har endel biverkningar av medicinen och inte vill behöva känna att jag måste gå på den föralltid så funderar jag på att sluta när det gått sex månader.Jag är dock rädd att min förbättrning endast beror på medicinen och jag är livrädd för att bli sådär deprimerad som jag var innan medicinen och att mina tankar bara ska kretsa kring mitt utseende och inget annat, att jag ska få tillbaka självmordstankar o.s.v..någon eller som har erfarenhet av min situation och hur gick det för er? Det är så himla svårt att veta om man verkligen mår bättre på riktigt...jag måste vänta med kbt av olika anledningar, åtminstone ett halvår, tycker ni att jag borde vänta med att sluta tills jag har börjat med kbt? Och så en till fråga...kan man bli frisk av sig själv? Om man helt enkelt lyckas bekämpa sina demoner och slutar med sina "säkerhetsbeteenden" borde man väl bli bättre? Inte för att jag tror att det är lätt eller något man "bara bestämmer sig för" men hur avgörande är egentligen kbt för att man ska bli frisk...det finns ju dem som har bivit friska från ätstörningar t.ex utan behandlingar...

[kardborre]

Hej alla!

Jag har börjat må så mycket bättre nu, har aldrig självmordstankar längre och ägnar mycket mindre tid framför spegeln. Självklart är jag jätteglad föt detta men det som är öite jobbigt är att kag inte vet hur mycket min antidepressiva (ssri) medicin spelar in. Jag har tagit medicinen i snart sex månader och eftersom att jag mår bättre, har endel biverkningar av medicinen och inte vill behöva känna att jag måste gå på den föralltid så funderar jag på att sluta när det gått sex månader.Jag är dock rädd att min förbättrning endast beror på medicinen och jag är livrädd för att bli sådär deprimerad som jag var innan medicinen och att mina tankar bara ska kretsa kring mitt utseende och inget annat, att jag ska få tillbaka självmordstankar o.s.v..någon eller som har erfarenhet av min situation och hur gick det för er? Det är så himla svårt att veta om man verkligen mår bättre på riktigt...jag måste vänta med kbt av olika anledningar, åtminstone ett halvår, tycker ni att jag borde vänta med att sluta tills jag har börjat med kbt? Och så en till fråga...kan man bli frisk av sig själv? Om man helt enkelt lyckas bekämpa sina demoner och slutar med sina "säkerhetsbeteenden" borde man väl bli bättre? Inte för att jag tror att det är lätt eller något man "bara bestämmer sig för" men hur avgörande är egentligen kbt för att man ska bli frisk...det finns ju dem som har bivit friska från ätstörningar t.ex utan behandlingar...

Sluta inte! Det är det största felet som många människor med depression gör. En person med epilepsi slutar inte med sin insulinbehandling bara för att blodsockret kommer i balans. Tänk på hur viktig hjärnan är i relation till mående på flera nivåer! Varför plocka bort det som fungerar ? (Finns ny forskning om detta, sök gärna på nätet...)

[Antipod]

Sluta inte! Det är det största felet som många människor med depression gör. En person med epilepsi slutar inte med sin insulinbehandling bara för att blodsockret kommer i balans. Tänk på hur viktig hjärnan är i relation till mående på flera nivåer! Varför plocka bort det som fungerar ? (Finns ny forskning om detta, sök gärna på nätet...)

Håller med dig, onödigt att plocka bort medicinen om den verkar ge positiva effekter.
För övrigt så menade du väl diabetiker och inte epileptiker, va? ;P

[CyanideCupcake]

Sluta INTE. Tydligen är det ett vanligt misstag att så fort man blir bättre tänka att man klarar sig utan medicinen nu, men det är ofta så att man faller tillbaka då. (Jag har gjort det misstaget två gånger, bl.a.) Att gå på medicinen resten av livet är inget du nödvändigtvis alls måste göra, men längre än ett halvår tror jag absolut att de flesta behöver. Även om det nu skulle vara så att du behöver gå på den resten avlivet, så får man ju sätta det (och de biverkningar man har) i relation till hur man skulle må utan den, och sedan bestämma om man tycker att det är värt det. Är du fortfarande osäker så prata med din  läkare, men jag är nästan säker på att han/hon kommer säga samma sak. Depressioner tenderar att komma tillbaka (och dessutom djuna) eller till och med bli kroniska om de inte behandlas, så jag skulle absolut stanna kvar på medicinen om jag var du. Det låter underbart att du blivit bättre, grattis till det! 

[grodan]

Okej, tack så mycket för svaren. Jag ska tänka på vad ni sagt och prata med min läkare. En sak jag inte gillar med medicinen är att jag känner mig lite avtrubbad och likgiltig och egentligen är jag en väldigt känslosam passionerad människa ( på gott och ont) och det känns som om det värsta hos mig försvinner men även det bästa. Dock så låter det hemskt om jag skulle falla tillbaka, det är nog min värsta mardröm. Kram på er alla!