Det här med terapi...

[Malins mamma]

Jag kan förstå att det är måste vara riktigt jobbigt att gå och ha såna funderingar.

Men de slutar inte.  Tankarna försvinner inte.

Nej, de kan ju inte försvinna därför att, som jag skrev:

det är när man reagerar på tankarna som det blir ett problem. Tex om man tror att det ligger nån sanning i tankarna, om man försöker tränga undan tankarna eller om man blir upprörd över dom så får dom fäste i hjärnan och då blir det bara värre och värre.

Du reagerar med att bli livrädd och du tror att tankarna är sanna. Det är självklart att de inte kan försvinna då.

men...tänk om just den här grejen visar sig faktsikt vara något allvarligt och så har jag avfärdat det som hypokondri i ett och ett halvt år??

eller ... "tänk om den här grejen (liksom alla andra sjukdomar jag trodde att jag hade) visar sig att inte vara nåt allvarligt och så har jag mått dåligt av det i ett och ett halvt år??"

Vet inte vad ända in i helvete jag ska göra.

Mitt förslag: Du ska sluta att reagera på tankarna. Se dem för vad de är, ett tecken på hypokondri, att du överreagerar på kroppsliga symptom. Du ska inte heller försöka få bort tankarna (för det är lika illa det), du ska uppmärksamma dom när de kommer och resonera alldeles l u g n t med dig själv (och med tankarna): tex "Jag vet att ni vill få mig att tro att jag är allvarligt sjuk men jag går inte på det längre, ni har lurat mig förut men jag låter mig inte skrämmas en gång till. Så flyg iväg, jag bryr mig inte om er längre." Ta några djupa andetag och känn hur lättad och lugn du blir.

Det räcker förstås inte att göra det här 1 gång men om du gör det varje gång tankarna kommer så ska du se att de kommer alltmer sällan för att så småningom upphöra.

Jag tvivlar inte på att du känner de besvär i halsen som du beskriver men som jag har förstått så är sådana symptom vanligt vid ångest. Att du blivit undersökt utan att de hittade nåt fel och att det ibland känns mer och ibland nästan inte alls tyder också på att det inte kan vara nåt fysiskt fel. Dessutom, skulle det va cancer så borde du nog ha blivit mycket sjukare under 1½ års tid.
Om du är riktigt orolig så kan du ju gå och undersöka halsen igen men det verkar vara vanligt om man lider av hypokondri att man inte litar på vad läkaren säger ändå.     

[CyanideCupcake]

Skickade Sergej ett mail igår, det var rätt långt så jag räknade med en tre-fyra vckor för svar men kollade precis min inbox och han hade svarat:

hej!
kort svar: bra gjort att ta dig till mottagningen, det krävs mod! Du gjorde helt rätt i att tala om vad du tagit reda på och försöka visa det för den du träffade. Att personen ifråga inte ens tog emot det är inget annat än ett skamligt dåligt bemötande.
Nej, psykodynamisk behandling kan absolut INTE utgöra förstahandsbehandling vid BDD och kan precis som du var inne på, göra BDDn värre.
Ja vad kan man göra? Möjligen finns det annan kompetens inom det område du bor.
Vilken mottagning går du till?
Vad heter din kontakt? Vad har hon/han för kompetens? (det har man rätt att få veta)
har du tagit kontakt med närmaste ananke-förening? kolla på www.ananke.org

Jag gick in på anankes hemsida och det visar sig att ordföranden för deras Göteborgsfilial bor i min stad. Kanske kan bli nåt där, jag vet inte...om inte Sergej har något förslag på vad ända in i helsike jag ska göra så vet jag inte hur det blir, då får jag leva såhär resten av livet. 

[Malins mamma]

Snällt att Sergej svarade så snabbt. Jag ser att han gav dig ungefär samma svar som jag skrev, men han kan kanske få fram uppgifter om det finns någon kompetent terapeut i närheten där du bor. Vi får hoppas på det!

Tack för att du lät oss ta del av hans mail! 

[CyanideCupcake]

Jag är så jävla arg. Psykologen ringde idag för att säga att hon satt upp mig på kölista för psykodynamisk terapi. Jag berättade då att "den där experten" (hint, hint...) som jag varit i mailkontakt med angående nåt som heter BDD och som tror att jag möjligtvis kan ha det (återigen, hint hint) sa att BDD kan bli värre av den typen av terapi hon tyckte att jag skulle börja i och kräver KBT och endast det. Hon blev tyst och sedan kom ett "okej...." följt av "hur känner du angående det?" Ja, JAG vet tamigfan inte, det är inte jag som har spenderat sju år på högskola! Svarade att jag självklart blir förvirrad när jag har två personer som säger helt olika och hon sa att hon förstod det men att hon "ju så att säga gjort sin bedömning och så får hans bedömning stå för honom". Va? En överläkare på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm, tillika EXPERT inom ett visst område anser att jag har det han är expertkunnig inom och hon struntar i hans åsikt?? Inte nog med att hon inte ville ta emot eller läsa mailet från honom, nej nej, nu är det dessutom en fråga om PRESTIGE! Var vänlig upprepa för jag tror ta mig fan att nån precis drog ett skämt. Det här är helt sanslöst, jag tror ta mig fan inte mina öron. "Jag har gjort bedömningen att utifrån våra två samtal tror jag att psykodynamisk terapi skulle vara bra för dig". Ja, men en expert säger att det INTE är det! Hur vore det att ta av sig skygglapparna och tänka utanför ramarna och att BÖJA SIG för någons expertutlåtande och erfarenhet?? Det kan väl för bövelen inte vara så jävla svårt att säga "okej, ge mig hans adress så ska jag höra av mig till honom för att se hur vi ska gå vidare". Eller?? Det här är tamigfan patetiskt. Jag blir så jävla arg. Det är inte konstigt att det tar nio år för BDD att bli rättdiagnosticerat men om man som psykolog hör nämnas något man inte hört om förut så tar man väl för fan reda på vad det är?? Det är tur att jag har en okej period just nu för annars skulle jag bryta ihop och tänka att hon säkert visset vad BDD var men att hon inte anser att jag har det utan faktiskt ser vad jag ser när hon tittar på mig. Åt helvete med alltihop, jag orkar inte kämpa längre.

[Malins mamma]

Jag håller med, det här är ju helt otroligt!!! Kan verkligen psykologer va så opsykologiska?? Och får de vara så ovilliga att se till att deras patienter får den bästa vården, eller i alla fall korrekt vård?? Superdåligt, jag förstår att du är förbannad!! Man skulle önska att Sergej kunde upplysa henne om ett och annat.....   

[CyanideCupcake]

Jag håller med, det här är ju helt otroligt!!! Kan verkligen psykologer va så opsykologiska?? Och får de vara så ovilliga att se till att deras patienter får den bästa vården, eller i alla fall korrekt vård?? Superdåligt, jag förstår att du är förbannad!! Man skulle önska att Sergej kunde upplysa henne om ett och annat.....   

Ja jag vet inte vad jag ska göra...ska till sköterskan o hämta medicin om tio minuetr och det är en dålig dag idag. Jag vill inte visa mig. Är rädd att psykologen ska ha sett vad jag ser och känt att det jag därför behöver inte är KBT utan vanlig terapi för att få prata av mig om hur dåligt det får mig att må att se ut såhär. Sergej frågade som sagt vad hon hette, vilket får mig att känna att han antingen ville se om han kände till henne sen innan eller antingen höra av sig till henne och upplysa henne om att hon gjort fel. Har inte fått nåt svar på mitt senaste mail än och har därför inte hunnit berätta om vad psykologen sa på telefon i fredags. Jag låg och tänkte igår och översköljdes plötsligt av en våg av hopplöshet. Jag orkar inte mer, jag kommer aldrig att bli bra. Mitt liv kommer att fortsätta vara ett evigt spring mellan läkare, samtalsterapeuter och apotek där jag hämtar medicin för att försöka fungera någorlunda normalt. Jag vill inte till sköterskan idag, vill inte visa mig men jag måste. Hon kan inte komma hem till mig eftersom lägenheten är stökig igen och jag inte kan med att visa den -eller mig själv. Min lägenhet är stökig, JAG är stökig inuti. Min lägenhet är ostädad och äcklig och det är jag också. Jag är inte värd någontong och jag har alldrig dugit. Världen kan dra åt helvete.

[CyanideCupcake]

Okej...*tar ett djupt andetag* Pratade med sköterskan jag hämtade mina mediciner hos om hur jag känner att jag tycker det var dåligt av psykologen att inte ens läsa Sergejs mail och att jag inte tror att jag har BDD utan att hon bara såg vad jag såg. Sköterskan sa då att de har möte allihop varje tisdag (läs: idag) och sa att hon kunde prata med henne. Så idag när jag satt utanför överläkarens kontor (ytterligare en ny människa jag måste sitta framför och förklara allt för...) kom hon fram och sa att "ja, samtalet på telefon blev ju lite kort sist, kan vi prata lite?" Visst. I princip har inget ändrats, jag sa IGEN vad Sergej hade sagt om mig, min situation och användandet av psykodynamisk terapi på BDD-patienter men hon verkar vara fast besluten. Återigen ett "min bedömning är att det skulle vara bra för dig" och sedan "det kan mycket väl hända att du har det här BDD men en människa är ju mer än en diagnos" (vilket i och för sig är sant, men ändå) "och även om du har det så behöver ju inte det gå stick i stäv med psykodynamisk terapi". SUCK. Jo, en expert säger att det är precis det det gör. För i helvete, vad är det som är så svårt? Hon tyckte i alla fall att vi skulle träffas om en och en halv vecka för att prata igenom saken ytterligare, men det kändes mest som att hon ville det för att jag just då inte hade tid (skulle in till läkaren) och hon vill veta om jag vill gå i den psykodynamiska terapin eller inte. Fortfarande inget "kan jag få Sergej Andreewitchs kontaktinformation så kan jag höra mig för till vårt nästa möte". Ta mig fan, det här är nästan komiskt.

Tiden hos överläkaren, ja....inte ändrade den mycket, den heller. Ytterligare en jobbig timme då jag måste sitta framför ytterligare en jävla människa och berätta ytterligare en jävla gång om hur jag ser mitt ansikte vilket ger dem tillfälle att studera det. Lovely. Berättade samma sak som för psykologen (dock i något kortare ordalag) samt om Sergej, Karolinska och det faktum att han sagt att BDD kan förvärras av den typ av terapi psykologen ville sätta mig i. Jag kan ha fel men det kändes som att hon (i alla fall vagt) kände till att det fanns en BDD-klinik på Karolinska, hon sa inget om dte men jag fick bara det intrycket. Men jag kan som sagt ha väldigt fel. Hon tyckte i alla fall att joo, psykodynamisk terapi är jätteviktigt för dig så det tycker jag absolut att du ska börja i. Jaha. Hon sa också något i stil med "x (psykologens namn) har ju sina metoder" vilket jag tolkade som ett underförstått "hon är utbildad och vet därför vad hon gör så om hon säger att hon tror att något skulle vara bra för dig så är det så". Men jag kan ha fel där också. Jag känner att jag börjar tröttna, jag får väl börja i deras älskade Freudterapi så de blir nöjda sen. Just nu orkar jag inte ens bry mig om att det kan bli värre, jag orkar inte tjata och strida och jag börjar i deras jävla terapi bara jag slipper träffa ytterligare en människa jag måste förklara mina utseendeproblem för. Fick med mig en uppmaning om att äta bättre och gå upp lite i vikt ("63 kilo är en perfekt kropp för din längd") samt att "gå ut med kompisarna när de ringer, sånt är viktigt". Ja, tack och amen. Får jag gå nu? 

[smalajag]

att psykologer kan vara så okompetenta och inskränkta! att de inte ens vill ha information om bdd?? har de ngn utb. överhuvudtaget kan man undra och varför valde de att bli psykologer... man blir ju mörkrädd.

och sedan:har de inte fattat ngt vad bdd handlar om?? att det tex är att gå ut med kompisarna du behöver HJÄLP med. ngt du skulle hjälp fått genom kbt, vilket de skulle vetat om de nu lyssnat på dej lite.
och vad i fasiken har din vikt med detta att göra?? visst den är en känslig punkt för mej så jag kanske överreagerar. men tror dom att du har den orken att lägga ner massa arbete på att gå upp? att du skulle börja försöka gå upp nu bara för att de säger att det är viktigt? och att säga så till ngn med bdd...? att 63 kg är en "PERFEKT kropp"...? visserligen är det ditt ansikte du mår bdd-dåligt över men...

nä fy sjutton   

[CyanideCupcake]

att psykologer kan vara så okompetenta och inskränkta! att de inte ens vill ha information om bdd?? har de ngn utb. överhuvudtaget kan man undra och varför valde de att bli psykologer... man blir ju mörkrädd.

och sedan:har de inte fattat ngt vad bdd handlar om?? att det tex är att gå ut med kompisarna du behöver HJÄLP med. ngt du skulle hjälp fått genom kbt, vilket de skulle vetat om de nu lyssnat på dej lite.
och vad i fasiken har din vikt med detta att göra?? visst den är en känslig punkt för mej så jag kanske överreagerar. men tror dom att du har den orken att lägga ner massa arbete på att gå upp? att du skulle börja försöka gå upp nu bara för att de säger att det är viktigt? och att säga så till ngn med bdd...? att 63 kg är en "PERFEKT kropp"...? visserligen är det ditt ansikte du mår bdd-dåligt över men...

nä fy sjutton   

Jag har inga problem med min vikt, jag kan äta som en hest eller inget alls och vikten håller sig ändå stilla. Jag är nöjd med min klädstorlek och har inga problem alls med min kropp förutom ett par komplex precis som alla andra. Därför blev jag inte triggad av hennes kommentar, tack och lov. När psykologen frågade mig om "utlsagen i mitt ansikte har med att göra att jag ser mig själv som grotesk", däremot...not as nice. Jag vet inte vad jag ska göra; fick en gråt-och ångestattack över mitt ansikte igårkväll och det är veckor sedan det var så illa sist. Uppenbarligen har jag inte BDD eftersom jag förklarade för dem var det var samt att en expert inom området sagt att han tror jag har det och att KBT och medicin är det ENDA som hjälper och jag vet inte vad fan jag ska göra. Jga orkar itne tjata, orkar itne springa till så många olika människor och berätta hur jag ser mig själv när jag har såna problem med att visa mig för folk jag känner till och med. Jag vet inte vad jag ska göra. 

[CyanideCupcake]

Hallelujah, we have a breakthrough. Träffade psykologen idag igen och hon har gått med på att kontakta Sergej, men ta mig fan om dte inte satt långt inne. Att jag sa att han tyckte det var "skamligt dåligt bemötande" att hon inte tog emot hans mail hjälpte säkerligen en del också.  Sa att jag förstod att hon ville skapa sig en egen bild av mig men att det ta mig fan var korkat att inte ens läsa mailet från en expert, sa att jag skiter fullständigt i vad de betsämmer, att jag har slut på energi och allvarligt funderar på att vända mig till alkohol (jag som aldrig dricker) eller droger bara jag får lindring. Sa vidare att jag, om hon inte vill ta emot hans mail, inte har någon energi till att tjata på henne för att få henne att göra det och att det, så länge det inte sitter en plastikkirurg bredvid, är mig totalt likgiltigt om jag sätts i KBT, psykodynamisk terapi eller i ryskt arbetsläger. Att jag låg och grät i panik på soffan inatt för att jag tittat igenom min telefonbok i mobilen och insett att jag inte har någon jag kan prata om det här med (mamma och pappa vill jag inte oroa, min pojkvän skulle aldrig förstå, jag har inga vänner kvar, sköterskan kan jag inte ringa på natten och natteamet vill jag inte visa mig för) samt att de enda alternativ som verkar lockande just nu är kirurgi (helst på professionell väg), självkirurgi, alkohol/droger eller självmord. Att jag skiter i allt, helt enkelt. Det hjälpte, tydligen. "Om du vill kan jag ringa Sergej...?". Snabb som blixten, ta mig fan. Jag borde vara glad och lättad men det är jag inte, jag är arg, trött och rädd och litar inte på mig själv. Har fortfarande vin och grejer kvar som jag fick på min födelsedag förra året (av folk som inte känner mig så väl och inte visste att jag sällan dricker) och jag var så jävla nära att svepa allt inatt, bara hålla för näsan och svepa hela skiten i ett desperat försök att få lite lindring. Dricker jag tillräckligt mycket däckar jag ju och då slipper jag i alla fall se mig själv. Jag litar inte på mig själv för fem öre och är rädd att jag, om jag börjar dricka, ska släppa alla spärrar och faktiskt skära i mitt ansikte. Jag håller på att bli galen, jag klarar inte av det här mer, jag har INGEN att prata med om det här och jag vill bara skrika. Jag gör vad som helst, vad som helst bara jag får lite lindring. Sköterskan har kontaktat natteamet som ska ringa mig varje kväll i helgen, vilket känns lite tryggare...men jag vågar inte vara ensam. Är jag ensam kommer ångesten och paniken över att jag är så ensam krypande och igår kändes det som att jag var kapabel till vad som helst. Jag har fått nog, jag orkar inte. Psykologen sa att man kunde börja terapin innan årsskiftet (istället för efter, som det var tänkt) "nu när jag mår så dåligt" men jag vet inte om jag klarar en enda dag till, jag har fått nog. Har aldrig mått såhär dåligt på grund av mitt ansikte och mitt liv innan, och då ser jag inte ens det groteska ansiktet just nu utan "bara" det fula och den här svackan har kommit med full kraft den senaste veckan (och nej, det är inte medicinen). Jag har fått nog helt enkelt, jag klarar inte mer. Mansons "Coma White" har alltid betytt oändligt mycket för mig men texten sticker ut emr än någonsin just nu:

"A pill to make you numb
A pill to make you dumb
A pill to make you anybody else
But all the drugs in this world
Won't save her from herself"

http://www.youtube.com/watch?v=vASr9QwsUWg

[.]

Jag som funderat länge på att gå till en psykolog. Men de är ju också vanliga människor som studerat nonsens och tror faktiskt inte att en psykolog kan hjälpa mig på något sätt. Blev dock än mer konfunderad när jag läst och analyserat färdigt. -Ja, analyserar fruktansvärt mycket (att analysera är min specialite'). Hur gör man ifall man har extremt svårt att söka hjälp (prokrastinerar allt obehagligt) och har stora svårigheter att berätta om mina bekymmer?
Kortfattat: Iofs, så har jag sökt hjälp 1 gång, och resultatet blev att man mår betydligt sämre!
Egentligen borde jag skapat en egen tråd om detta, men det får vara...

[CyanideCupcake]

Tja...vad jag har förstått är det enbart KBT som hjälper vidd BDD, "traditionell" samtalsterapi (psykodynamisk) kan göra en värre så det bör man undvika som BDD-drabbad. Har man svårt att söka hjälp vet jag itne om det finns så mycket att göra, men jag råder dig ändå att försöka för när man väl är inne" i systemet sen brukar det vara lättare. om du tille xempel lyckas få en KBT-terapeut (väntetider...) och de känner till ditt problem i alla fall lite grann kommer de säkert att ha förståelse för om du inte klarar av att komma vissa gånger, etc.

[CyanideCupcake]

Okej...frågade psykologen i torsdags vad Sergej sagt exakt, och hon svarade "ja, han sa ju samma som du sagt att han sagt...att exponering och KBT är det som gäller, att man inte ska ha psykodynamisk terapi och att exponering är extremt viktigt". Frågade om han tror att jag har BDD och hon sa att han ju inte kan säga det utan att ha träffat mig, men att "han tror det och det gör jag med". Nu är det självklart inte raka vägen härifrån (är det nånsin det?  ) utan det måste självklart finnas ett problem emd i bilden också. Det visade sig att det inte finns någion KBT-terapeut varken där jag bor eller i närmaste stad. Möjligtvis i Uddevalla, vilket är tre mil härifrån, men jag får antagligen itne börja där eftersom min kommun inte har gemensam vård med deras. Så...det finns alltså inget. Ångestprogrammet får man inte börja på om man inte hör till sjukhusets upptagningsområde (alltså Stockholms län) så...det känns rätt kört. Ska fortsätta gå hos psykologfen så länge, hon får försöka att jobba lite kognitivt och försöka komma ifrån det psykodynamiska arbetssättet så gott det går sa hon. Medicinen funkar inte heller så jag har kört fast rejält, känns det som. Hade en incident häriom dagen jag aldrig upplevt förut: hade slutat jobbet och sminkat mig, och såg för en gångs skull det bra ansiktet efteråt. Satte mig på cykeln för att åka hem men det började snöa nästan genast så jag fick kasta mig in i en gränd för att söka skydd, och sen kom jag inte därifrån på sjuttio minuter. Jag frös så jag höll på att börja lipa och kände inte mina händer men jag kunde, kunde, KUNDE inte gå ut därifrån och riskera att förstöra sminket. Hade jag gjort det hade allt varit förstört och jag hade börjat se ett av de sämre ansiktena igen, jag vet det. Hade jag gjort om sminket hade det inte blivit lika bra och så är det kört för resten av kvällen. Det slutade snöa efter drygt en timme som sagt, och jag störtade hem på cykel med både en och tio kommentarer efter mig om hur fan jag körde egentligen. Väl hemma bröt jag ihop. Jag har inte varit såhär tvångsmässig med sminket innan, men nu har alltså även det tillkommit. Underbart. Medicinen hjälper inte, nån KBT verkar jag inte få...alltså får jag ha det såhär resten av mitt miserabla liv. Jag kan inte pratat med någon om det här heller, det går inte. Skickade ett sms tillmin brors fru när jag stod i gränden, sa att jag fastnat där i en timme samt att jag är dum i huvudet som inte kom därifrån. Fick svar när jag var hemma (jag visste att hon inte hade på telefonen just då men behövde bara skriva av mig). Hon vet läget men skrev typ "oj då, en luva eller ett paraply kanske skulle varit bra. Är man nöjd med sminekt så är man, hehe". Ja, just det. Fråga inte hur jag mår eller om jag får nån hjälp. Jag förstår att hon antagligen ville få mig att tänka på annat, men ingen frågar nånsin hur jag mår vad gäller det här för alla är så upptagna med sina egna liv, och så länge ens eget liv går bra vill man inte höra om mitt elände, för det drar automatiskt ner en. Skrev i en tråd här igår när jag var hos min bror, han sneglade på datorn och sa bara "varför skriver du på den där jävla sidan, ni triggar bara upp varandra". Ja, varför gör jag det? Kanske för att jag itne har nån annan att vända mig till som lyssnar?? Mina föräldrar skulle finnas där för mig, jag vet det med hundra procents säkerhet, men jag kan inte. Vill inte oroa dem. Så fort jag hintade minsta lilla till ett par vänner eller andra människor runt mig över att min depression är på väg tillbaka möts jag av en suck och ett "jag trodde du var frisk från allt det där". Nej, det är jag inte, förlåt mig så jävla mycket!!!!!!!!

[Malins mamma]

Bra att något gick fram iaf av det som Sergej sa, då har hon nog insett att det är KBT som gäller för dig. Och om hon visar intresse för att läsa på om både KBT och BDD så att hon vet vad det handlar om, så kan hon kanske hjälpa dig lite i alla fall så länge (i brist på något bättre).

han sneglade på datorn och sa bara "varför skriver du på den där jävla sidan, ni triggar bara upp varandra". Ja, varför gör jag det? Kanske för att jag itne har nån annan att vända mig till som lyssnar??

Jag läser allt det du och andra skriver här, tyvärr har jag inte tid eller möjlighet att svara alla gånger (tack vare mitt eviga "handikapp", att det tar sån tid för mig att skriva och formulera mig) men jag försöker iaf för att inte den här sidan ska bli ett ställe där man triggar varann mer och mer. Jag hoppas att jag lyckas stoppa upp den "onda spiralen" lite grann iaf.

Det var synd att du inte kunde stå emot BDDn och cykla hem när det snöade, jag förstår att du var rädd för att få se det "sämre" utseendet igen men ... jag undrar om det "bättre" och "sämre" utseendet har så mycket att göra med sminket egentligen? Jag tror faktiskt att det har mycket mer att göra med vad som försiggår i dina tankar, för det är så BDDn fungerar.

Med tanke på att du stod och frös i över en timme istället för att riskera sminket så förstår jag att det måste vara skitsvårt att gå emot BDDn men tyvärr är det det man måste göra för att inte bli mer och mer fast i sjukdomen. Hoppas psykologen kan hjälpa dig att klara av det.

[CyanideCupcake]

Det var synd att du inte kunde stå emot BDDn och cykla hem när det snöade, jag förstår att du var rädd för att få se det "sämre" utseendet igen men ... jag undrar om det "bättre" och "sämre" utseendet har så mycket att göra med sminket egentligen? Jag tror faktiskt att det har mycket mer att göra med vad som försiggår i dina tankar, för det är så BDDn fungerar.

Med tanke på att du stod och frös i över en timme istället för att riskera sminket så förstår jag att det måste vara skitsvårt att gå emot BDDn men tyvärr är det det man måste göra för att inte bli mer och mer fast i sjukdomen. Hoppas psykologen kan hjälpa dig att klara av det.

Vad som gör att det sämre ansiktet uppenbarar sig är svårt att säga och varierar, det kan vara fel vinkel, för lite smink...eller ingenting konkret alls, egentligen. Det bara händer. Ibland har jag dagar då sminket döljer det groteska (även om jag fattar att det inte är fysiskt möjligt eftersom den inte ändrar mina drag och det är dem jag har problem med) så att jag kan se det okej ansiktet, andra gånger spelar det ingen roll hur mycket smink jag kletar på för jag ser ändå grotesk ut. Sminket har oftast inte varit min "grej", jag har helt klart fått ångest över att vara osminkad men det har ändå alltid varit dragen jag haft problem med. men nu har det alltså smittat av sig på sminkningen också så att även den börjar bli tvångsmässig. Psykologen sa inget om att läsa på om BDD men jag hoppas att hon gör dte och att Sergej upplyst henne om hur den fungerar. Det känns dock...hopplöst. Som jag sa kommer jag med stor sannolikhet inte att få börja i uddevalla, och i så fall...finns inget kvar. Inga andra alternativ. Jag trodde i min enfald att allt skulle lösa sig bara jag lyckades samla kraft, mod och energi nog att be om hjälp, men inte.  Även om jag FÅR börja i Uddevalla vet jag inte om jag klarar det. Eftersom jag inte berättat för mina föräldrar kan de inte skjutsa mig så då är dte buss som gäller, det är dyrt och innebär resväg, vilket i sin tur gör hela grejen med att åka dit till ett mycket större projekt. Ett projekt som kräver att sminket är rätt, att jag ser dte bra (eller åtminstone okej) ansiktet, att det är mörkt ute...Hade jag kunnat börja där jag bor hade det varit mycket lättare, dte hade inneburit fem-tio minuter på cykel och då hade chansen varit mycket större att jag hade klarat av att tvinga mig själv även de dagar det känts jobbigt. Men nu blir det hela så mycket större, på nåt sätt. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag vet att du gör ditt bästa för att hjälpa oss och försöka få oss att tänka logiskt, och det är jag så väldigt tacksam över. Jag har sagt det förut men jag säger det igen: du är guld värd här ppå forumet! Oroa dig inte för hur du ska formulera dig (i alla fall inte allt för mycket, även om jag förstår att du kanske måste väga dina ord ibland), jag tycker du alltid lägger fram saker på ett väldigt bra, tydligt och genomtänkt sätt.