Projekt arbete >> BDD

Hej!
Mitt namn är Emma.
När jag var 16 år gammal utvecklade jag, om man så kan säga bdd.
Upp till att jag var 18 år gammal levde jag i ständiga ritualer med mitt utseende.
Jag kunde spendera timmar varje morgon att göra ved mig, och i vissa fall komma sent till skolan, i de flesta fall hamnade jag i min säng igen, ner gråten och frustrerad. Hela världen gjorde mig så arg, hur kunde dom ljuga mig i ansiktet? Jag kunde ju med egna ögon se att min näsa var enorm, min hy grotesk , mina axlar bredare än jag vet inte vad.

Det enda min spegelbild visade var en man, ibland ganska sympatisk och trevlig, men oftast grotesk och motbjudande.
Mina ritualer ute i vardagen var många, större delen av den tiden jag spenderade bland människor gick jag med huvudet ner mot marken, med mitt hår fast sprayat mot mina kinder. På bussen satte jag mig längst fram där man doldes av en vägg mellan en själv och busschauffören, där satt jag och granskade mitt utseende i bussens bakspeglar i 40 minuter, varje dag, två gånger om dagen. Ska jag vara ärlig gör jag det fortfarande rätt ofta.
Om jag mot förmodan inte kunde sitta på den platsen brukade min första instinkt vara att vänta på nästa buss. Plan B blev min fickspegel.

Med tiden blev min besatthet mildare. Jag började träffa gamla vänner igen och min ätstörning blev bättre, i takt med att jag gick upp i vikt tyckte jag mindre och mindre att jag såg ut som en man.
Visst lever jag fortfarande med mina komplex, men ser dom inte som hinder.

Jag går nu i 3an och har valt att göra ett projekt arbete om något som står mig "varmt" om hjärtat, just BDD.
Största delen i mitt arbete är att få mina närmsta att förstå bättre vad jag gått igenom, att den där tjejen med jätte mycket smink som aldrig hör av sig och knappt var i skolan inte är en fåfäng bimbo.
Utan i själva verket var en tjej som såg en man i spegeln, en grotesk gammal man.

Därför söker jag här kontakt med människor, som känner sig lidande, eller ha lidit av BDD.
I material väg blir jag lycklig för allt input' jag kan få, frågor som kan besvaras.
Min absoluta vision är att få fota någon som är lidande, där denna styr helt själv hur fotograferingen går, vilka vinklar, hur mycket ljus, vad som får synas, allt! Och sedan komplettera detta med ett självporträtt.

Jag vet själv, väldigt väl, hur jobbigt allt detta kan tyckas vara, och jag är absolut inte här för att stöta någon!
Det finns naturligtvis många lösningar på eventuella problem, så som att man absolut själv kan skicka en bild av sig själv och en bild av sitt självporträtt där vi gör en liten intervju via mail.

Så, om ni vill ställa upp på hela min idé eller så endast en liten intervju blir jag överlycklig för alla svar jag får!
Mvh Emma