Anade inte att det var en psykisk sjukdom.

[Anonym]

Trodde aldrig att det var psykist problem, ännu mindre en sjukdom, har trott att jag bara är obotligt ful. Adrig trott att någon skulle kunna hitta nån tjej som tycker om mej som jag er ut... älska mej är helt otänkbart. Går ofta fram och tillbaka till spegeln för att se efter om det verkligen är så illa... ibland kan jag tycka att jag ser rätt ok ut... ibland riktigt bra faktiskt... men oftast tycker jag att jag är så full att jag jag bara vill sjunka genom jorden. Visste inte vad det kunde bero på att självbild växlade så mycket.  Har ofta funderat på om jag bara kan se bra ut om håret ligger på ett visst sätt eller om ljustet kommer från rätt vinkel o.s.v... Men nu vet jag vad och att jag inte är ensam om problemet. Liten lättnad iaf.
/D

[Eric70]

Jag brukade släcka i badrummet och bara låta ljuset från hallen komma in genom dörrglipan, och då såg det rätt okej ut.

[Marty]

Eric70, jaså det skulle aldrig fungera för mig. Då kommer ju bara ljuset från ett håll och ansiktsdragen och ojämnheter i hyn blir extra framträdande.

[Xerxes]

Har man en släng av BDD är chansen stor att man snart inser att man lever en värld av glansiga och reflekterande material. Man ryggar tillbaka för sin spegelbild, i skyltfönster, billack, backspegel, krom, hos frisören, när man ska köpa kläder finns det speglar överallt. Och hur ska man kunna se om det passar om man inte kan titta sig i spegeln?? Man kan t o m se reflexer i en chokladask, foliepapper, och i vatten!! Eller varför inte i en släckt bildskärm!